Jaa, jag vet inte.. Jag kan bara gå till mig själv och jag kan inte hålla tyst om något sådant. Jag fungerar bättre när jag får prata, speciellt med min pojkvän. Han om någon vill jag prata med. Jag kan inte påstå att han eller mamma, som jag också berättar en del för, alltid förstår vad jag menar eller pratar om men det är liksom oväsentligt. Jag lyssnar ju också till saker jag kanske inte alltid har intresse av eller vet så mycket om men jag gör det bara för att det hör till, bara för att jag älskar honom.

Det är ju så olika, hur man är.. Jag tror också att man ibland förutsätter att det är krångligt att berätta, förutsätter hur reaktioner kommer bli. Det kanske inte alls blir så. :) Gå på din egen känsla.

Förut var det viktigt för mig att berätta för allt och alla vad jag höll på med.. kanske var det en slags bekräftelse för mig själv - att jag ville höra mig säga det, för annars kanske det verkade som någonting, som endast fanns inuti mig..

Nu har jag fått lite perspektiv på saken, jag ser det som något ytterst offentligt, jag döljer ingenting, men samtidigt så vill jag inte visa vad som helst heller. Varför ska man berätta om saker för människor som ändå inte förstår, frågar de så visst. Men samtidigt.. Jag är inte ute efter att missionera eller höra vad folk tycker. Man är ju vuxen och lever sitt eget liv.

De närmaste bör man väl prata med till viss del, ens partner tex. I synnerhet om man bor ihop.. Jag är en kärleksfull ångvält som kör på okänsligt och gör lite vad jag vill men tar hänsyn om jag måste..

'trollar' man hemma så påverkar det ju alla under taket, fick jag en tankeställare om, nu när vi har drömt vilda drömmar både jag, man, och barn.. hela veckan. Då kanske det är läge att säga att man har gjort något.

Det är ju lite svårt det där.
Jag brukar följa en regel vid avslöjanden och liknande. Att om jag inte har en självsäker röst när jag berättar, är det ingen idé. Jag behöver inte vara fanatisk eller agresiv. Inte beredd på påhopp eller liknande. Bara trygg i mig själv i det jag vill förmedla.
Men sedan så är jag som person ganska pratig och tenderar att kontinuerligt uppdatera alla i närheten om vad som finns i mina tankar.

Men just vad gäller mitt andliga arbete pratar jag faktist bara med likasinnande om det. Precis vad gäller sömnanden, så pratar jag om det med andra sömmersker. När det gäller utomstående oavsett kategori så ger jag dom bara absolut nödvändiga information om jag vill. Så får dom sedan fråga om de vill.

Tack för svar alla hopp. Det jag är lite rädd för är att om jag berättar för en del av familjen som jag gärna vill ska veta vad jag är (typ för mamma) så e jag rädd att det kan råka komma fram till de som absolut inte vill höra talas om sådant då de träffas mycket. Det skulle kännas väldigt jobbigt eftersom de kanske inte har så många år kvar här på jorden och de är ändå lite viktiga för mig så bråk skulle kännas lite jobbigt. Men så e jag ju konflikträdd å. Kanske borde ta tag i det.

Tack för svar. Kram

#4 Det känns som att du och jag sitter i samma situation… Så jag kan verkligen sätta mig in i hur du har det. Jag är kristen, uppväxt i en kristen familj och hela släkten är mer eller mindre kristen, men jag är den enda som ger naturen credit för att ha kraft etc. För min del får folk i min närhet gärna veta vad jag tycker och tänker och gör, men jag vet att det skulle bli ett sjuhelsikes liv om nån fick veta att jag är intresserad av magi, häxor och sånt. Och skulle nån få reda på det så skulle det definitivt vara ute helt och hållet till alla i släkten.. Så för min del kommer det att förbli något som jag behåller för mig själv, i alla fall tills jag flyttar hemmifrån, har lärt mig mer, utvecklat mig själv mer och helt enkelt känner mig mer, självsäker är fel ord, men det är väl det bästa jag kan komma på.

Det finns nog ingen som kan säja vad du ska göra eftersom att du känner din familj och närstående bäst. Men nu vet du iaf att du inte är helt ensam om detta problem =)

Lycka till med att komma fram till ditt beslut

Blessed be

#5 Tack för svar och lycka till du med. Så länge man har sin tro kanske det inte spelar någon roll om andra vet eller inte. Lite svårt är det ju dock att hålla från pojkvännen. Men han kanske får veta det gradvis.

Kram

På en rak fråga är jag ärlig, annars ser jag inte varför jag ska berätta för allt och alla…

Brukar "lyssna" på magkänslan ang. vem man nog inte ska berätta för och vem som säkert förstår…

En sak jag inte förstår är varför man inte ska kunna vara troende fast man ägnar sig åt magi? Jag ser inga motsättningar här… Det är bara fanatikerna som gör det…

Exempelvis Katarerna (som inkvisationen gick hårt åt) hade en djup kristen tro även om de också ägnade sig åt mysticism…

Jag vet inte vad du ska göra, men själv berättar jag bara när det är viktigt för mig.

Jag vill veta eller åtminstone kunna ana vilken reaktion och vilket svar jag får av personen ifråga. Det är inte viktigt för mig att alla vet, om det ställer till problem för mig eller om det blir bråk.

Skulle aldrig berätta på en arbetsplats t.ex., där jag vill hålla distansen och enbart ha en artig civil relation.

För nära vänner, om det är viktigt att dela det - men en del vänner delar inte min världssyn. Man kan inte förvänta sig att man ska ha exakt samma åsikter eller intressen med alla.

Så känner jag. :)

#7 jag vet inte heller varför man inte kan få vara troende och vara intresserade av sådant här men tyvärr så finns det sådana i min familj som tycker så. Det är ingenting jag kan göra någonting åt och är inte ute efter att ändra andras tro, jag vill bara följa den väg som är rätt för mig. Det är lättare för dem att jag inte tror på någonting än att jag tror på detta. Men jag tror säkert att de ja väljer att berätta för förstår mitt dilemma och inte sprider det vidare.

Min pojkvän har jag bestämt ska få veta inom sin tid. Då har jag ialla fall någon i min närhet som vet och han är ganska öppen :) Jag skulle aldrig heller berätta detta på en arbetsplatts eller avlägsna bekanta men inom den närmaste familjen känns det viktigt.

Kram på er alla där ute.

#7 Sätter du m.a.o. likhetstecken mellan "att vara troende" och kristen?

Jag är synnerligen troende, men inte ett dugg kristen…

Jag är också synnerligen troende, min tro är att hade gud skapat jorden åt människan hade han gjort fisk benfri…Således kan man vara troende men inte kristen…

När jag var tonåring skulle jag prompt berätta min familj och min släkt vad jag sysslade med… Nu i efterhand ångrar jag det beslutet. Min farmor som är väldigt kristen tog det illa och det var onödigt av mig att ta upp det när jag VISSTE att hon inte skulle förstå.

Man får ju känna efter. Vet man att personerna ALDRIG skulle kunna acceptera det så kanske det är bättre att vara öppen med andra. Speciellt om man bor hemma hos sina föräldrar. Man måste ju ändå acceptera ifall deras tro är emot detta, det är deras boende, dom betalar allting…

Då kan det nog vara läge att vänta tills man flyttar hemifrån att släppa bomben så man åtminstone slipper det här maktförhållandet man ändå har som barn/tonåring när man bor hemma.

MEN å andra sidan så tror jag ändå att de FLESTA nu för tiden kan smälta det här, många blir ju bara nyfikna och glatt överaskade.

Vilket kanske inte gäller i just det här fallet, men att berätta för väldigt kristna föräldrar att man sysslar med häxkonst medan man bor hemma.. Det låter inte som en bra idé.

Den generella frågan kanske inte ska vara när man ska berätta utan varför. Jag har aldrig hymlat med min tro eller praktik, men å andra sidan är det inte heller något jag inleder en konversation med.

Kommer det upp så gör det, om inte så var det alltså inte ett ämne av intresse i mötet med just den personen jag pratade med.

När sedan det hela är så vagt att det man skulle berätta med frågeställarens ord är "Jag har d slagit in på en väg där jag söker efter vad/vem jag är." (sic!), är frågan varför än mer berättigad.

Tack för alla vinklingar, från de som kan tänka sig in i och de som inte kan om frågan inte är korekt ställd. Jag ska ta en funderare över detta. Tack än en gång för alla svar.

#13 Nu var väl frågan snarare hur man berättar för sin närstående familj om inte annat? Man vill väl att de man älskar ska lära känna en helt enkelt.

Sen att man inte behöver skrika "Jag är en häxa" för t.ex. sina arbetskollegor.. Det är ju något helt annat det^^

#15 Återigen, som någon med en del erfarenhet och perspektiv på det hela; när man vet svaret på varför man vill berätta för någon, oavsett hur nära den man ska berätta för är, har man svaret på när och hur också.

#16 ah, du menade så. Måste missat d i 13

Jag tycker du ska lyssna till ditt hjärtas röst…var trogen det.

Många många kramar…

#10 Svårt att definiera exakt… Men näej, kanske inte bokstavstrogen kristen… Det inser jag om inte annat när jag pratar med min mans vän som är djupt kristen och kantor…

Men jag köper kärleksbudskapet… älska din nästa så som dig själv… Försöka förlåta och inte döma…

Men eftersom jag frossar i religionshistoria ifrågasätter jag en hel del av kanon som genom en bunt katolska högt uppsatta män med kyskhetslöfte blev NT…

Så, nä… jag är nog inte en kristen av den art svenska kyrkan vill att man ska va, hi hi…

#18 Tack :)

#19 Ja det är inte lätt ;) men de e nog inget fel i att plocka godbitarna ur religionen.