#0 bör man passa in i normen för att vara lycklig?

Det är nog ganska individuellt. För en del människor är det livsviktigt att passa in och följa flocken medans andra inte bryr sig alls.

Men att inte passa in fast man önskar det kan säkerligen göra människor olyckliga.

Intressant fråga…och JA; jag har många tankar kring detta. :)

Först gjorde jag allt för att bli osynlig och vara som alla andra för att inte bli mobbad, men det lyckades inte. När jag var 15 eller så insåg jag (den enda insikten jag hade när jag var ung) att jag inte KUNDE bli som dom och kanske inte heller ville. Jag insåg att jag var tvungen att vänta tills jag kudne flytta, och då träffa andra som jag kunde passa ihop med.

Nu är jag över 30 och livet ser annorlunda ut…

Jag vill vara den jag är men samtidigt förstår jag att ibland måste man samarbeta och smälta in. Man kan inte leva med andra människor och alltid gå sin egen väg, det funkar inte.Man får välja sina strider, helt enkelt, och välja när man vill och bör hävda sin individualitet, oavsett om det gäller idéer, tankar eller vilken klädstil man ska ha.

Jag VET att jag inte kan få vilket jobb som helst om jag klär mig konstigt, så är det bara och då har jag ett val - vill jag hävda mig eller ha jobbet?

Som jag tänker idag, så är jag villig att vara tyst ibland men inte när det är viktigt för mig. Jag tänker inte förändra mig men vill gärna hitta någon eller ett fåtal jag kan relatera till men dom måste inte vara många och jag måste nog inte träffa dom varje dag, bara den kunskap att DET FINNS människor som jag blir riktigt lycklig av räcker.

Öhh, var det ett svar eller förstod nån hur jag menade?? Jag tror att jag är lycklig bara om JAG vet vem jag är och vad jag vill. Jag behöver inte passa in, bara jag får det jag behöver… Eller det är åtminstone mitt mål att jag ska känna så. :)

Jag kommer nog aldrig att bli riktigt välanpassad i samhället. :)

Jovisst, jag tänker ofta att jag är en obildad idiot, utan pengar och med ett litet barn, en whitetrash-mor, som dessutom bor kvar i någon slags punk-tid och har massor med tatueringar, jag kommer ju aldrig passa in på något föräldrarmöte. Mina främsta intressen är ben, och litteratur som handlar om genus och döden. Vad är man för en konstig papegoja egentligen…

Och sedan kommer jag på att det är just därför jag är som jag är, jag kan inte vara något annat än en papegoja i den här världen, min norm är att inte vara norm.. Alla sidor hos mig som sticker i ögonen på andra, är de sidor hos mig som gör mig lycklig på riktigt, och som ger mig flest goda vänner.. Så att inte vara norm någonstans funkar alldeles utmärkt, egentligen.

Tankarna dök upp för mig när jag satt och avundades mina vänner för allt dom gör och hur dom lever (resor partners osv) men när jag väl stängt ner alla de där bilderna så kom jag på att men mitt liv då?  Skulle de inte duga för att jag inte lever efter student normen? Men det duger för mig, jag är nöjd och lycklig och störig på alla sätt och vis  så då spelar det väll ingen roll om man följer normen?…ibland vet jag om att jag är lyckligare än vissa av mina vänner som kämpar så hårt med att leva efter den normen. En kamp dom inte alltid vinner och den tar dessutom aldrig slut känns det som.

Och det är hos dem det svider mest när jag tråcklar mig i mellan normen och verkligheten och väljer att stå lite utanför och göra på mitt sätt och jag är nöjd ändå och jag kommer undan med det :D

Jag har varit otroligt avundsjuk på många par som gift sig och skaffat barn, men efter några år inser jag att dom är olyckliga, dom funkar inte tillsammans, har dom blivit tillsammans för att dom inte vill vara ensamma? och dom verkar inte uppskatta sina barn heller… Människor som har pengar, dom stressar och jobbar tills dom spyr. Inte för att det är kul utan för att annars ser det dåligt ut, det är illojalt mot jobbet…

Jag vill inte ha ett sånt liv.

#5 Jag är ibland avundsjuk på barnlösa, imorgon bitti, kommer jag antagligen vara det. hhaha

Hehe, synd att jag inte bor nära, då kunde du låna ut ditt barn till mig. :)

#7 när han lagt sig och skrikit i affären efter chokladkakor, så uppskattar du ditt barnlösa liv.. Och när jag får krupp efter två timmars ensamhet så tröttnar jag på att vara barnlös :)

Det är skönt med dagis, det känns som om man får en nytändning i mor barn förhållandet varje dag, jag längtar så efter att få hämta hem honom och umgås! Hur jävla trött man än var på morgonen så är det alltid fest att hämta på dagis.. Men då är han förstås skitarg för att jag kommer och hämtar, han håller ju på och leker! jävla morsan som kommer och snor bort en från allt kul!

Normer har ju varit i upplösning under "senare " tid.

Vårt tänk tror jag inte är så främmande för andra som vi tycks tro! Genom att vi söker så mycket i vårt inre universum, blir vi mer oberoende av andra….och vi skapar ett mindre ytligt liv som tyvärr främjar oss från övriga som inte kommit till där vi är!

Kanske vi kan så frön så andra tittar under ytskiktet.

#8  Jag är bra på att ignorera utbrott, tro mig. :D

För mig har det alltid varit otroligt viktigt att gå min egen väg. Många gånger innebär det att min väg löper för sig själv, andra gånger att den löper jämsides med andras vägar, den breda massans väg. Och det är helt ok, jag antar att jag genom det är mer som alla andra än vad jag tror. Det viktigaste för mig är ändå att ha min egen väg som ständig strävan, intention och ledstjärna. Det är när jag ger upp allt det där som jag slutar att vara jag.

Ibland är det otroligt lätt att vara som alla andra ibland kan jag uppleva det lite frustrerande att jag är jag. Min dröm är att kunna ägna mig åt mitt skrivande. Bo på landet och på dagarna skriva, researcha, ta skogspromenader, måla och skapa i ataljén. Jag vill göra det nu, inte när jag är gammal och plötsligt har tiden. Men utav flera omständigheter så går inte det och jag kan ha svårt att förlika mig med det ibland. På nåt vis förutsätter hela den där visionen att det finns pengar som kan betala hus, räkningar och mat och för att de där pengarna ska trilla in måste jag arbeta och mindre tid återstår till skrivande. Fast innan jag är där vill jag avsluta mina studier och ja.. Jag antar att man hela tiden gör val..

Jag tror det är som Bafo skriver, att det skiljer sig från människa till människa.

Jag både följer och följer inte de "normala" normerna.

Ibland vill jag ha långt, illrött hår, svart smink, en massa piercings och tatueringar. Dessvärre är jag nog inte den typen fullt ut, och vad viktigare är; i mitt jobb är det inte speciellt önskvärt att se ut så. Det långa röda håret är säkert ok, men stora synliga piercings är inte alls ok inom vården pga bakterier osv. Det skulle i och för sig egentligen inte hindra mig från att sätta ett smycke i ena blygdläppen, men det har inte blitt av ändå. Två tatueringar har jag iallafall, men det är väl snarast normen nuförtiden.:-P

Som häxa drömmer man förstås om att ha ett alternativt och intressant yrke (kunde tänka mig att jobba som örtterapeut, konstnär eller innehavare av mystisk häxaffär) men sådana växer inte på träd och i dessa tider får man nog vara glad åt det jobb man har. Tills vidare.

Jag ser alltså rätt normal och mainstream ut. Det "onormala" med mig ligger under utan.

Jag kompenserar det normala med att emellanåt utveckla udda och bizarra intressen. Vissa helt öppet, andra i hemlighet. Vissa i ensamhet, andra tillsammans med andra. Det är mitt sätt att ställa mig utanför de vanliga normerna och göra något udda, tabubelagt eller konstigt.

En sak till; För varje år som går bli jag mer och mer mig själv. Men det menar jag att min udda sida växer och min svenssonsida krymper. Så det går åt rätt håll.

Precis så…Bigavia…….Du skriver så klokt.