Avspeglingar
 

En sen kväll på väg hem från jobbet. Jag sitter som vanligt på tunnelbanan och tankarna irrar som de vill. Mina ögon möter plötsligt en irriterad blick från kvinnan mittemot mig. Jag har tydligen stirrar på henne en stund utan att tänka på det. Snabbt och lite förläget vänder jag min blick mot fönstret istället. Det är svart, vi är visst i en tunnel. I fönstret syns speglingen från kvinnan mittemot och jag tittar lite extra på henne för att se om hon ser upprörd ut.

Till min förvåning lägger jag märke till något helt annat. Spegelbilden av henne ser inte likadan ut som hon som sitter där. Nej det är definitivt samma kvinna, det är bara nyanser i utseendet som är annorlunda. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men jag tycker att kvinnan i spegelbilden är vackrare på något sätt än vad den verkliga kvinnan framför mig är.

Jag kliver av vid min station och vandrar tankfullt hemåt. Kan det vara så att speglar visar en annan värld. En kopia av vår egen fast helt tvärtom. En alldaglig kvinna som i spegeln blir vacker. Det kan inte stämma för då skulle ju alla se det. Vem som helst som stod tillsammans med någon framför en spegel skule ju se skillnaden i så fall.

Tankarna fortsätter sina egna labyrintvägar genom medvetandets gångar, medan mina steg tar mig hem. Nycklarna vrids om, skorna sparkas av, jackan hängs upp och nycklarna slängs på byrån framför hallspegeln. Jag lyfter blicken och möter min egen spegelbild. Är det verkligen jag eller en bättre kopia av mig själv. Fantasin rullar vidare. Tänk om det inte är utseendet som är det som är annorlunda i speglarnas värld, utan personligheten. Kanske den vackra kvinnan i tunnelbanans fönster var den "goda" versionen av kvinnan i verkligheten. Vilken av mina versioner var i så fall fast i spegelvärlden?

Jag ruskar på huvudet åt mig själv, tokiga människa.

Tunnelbanan, på väg till jobbet nästa dag. Jag sitter nästan och skrattar åt mig själv och mina vilda fantasier när jag vänder blicken mot fönstret igen. Nyfikenheten tar över och jag ser efter vilka av passagerarna jag kan se i fönstrets spegling. Min blick söker reda på dem i vagnen och jag försöker att studera dem så osynligt som möjligt. Ser sedan tillbaka i fönstret, letar efter skillnaderna. Till min förvåning ser jag det tydligt den här gången. Alla tre personer som syns i speglingen ser lite annorlunda ut. En man, den person som det är störst skillnad på, ser farlig ut i fönstret, hård och otrevlig, men motsvarande man i vagnen ser ganska munter och trevlig ut.

Hela dagen på jobbet går jag och funderar på hur min spegelbild ser ut jämfört med hur jag ser ut. Det är ju helt galet alltihop. Jag stirrar på min spegelbild i varje blänkande yta jag hittar, eller går och småler åt mina tokiga tankar. Det finns ju ingen möjlighet för mig att hitta någon skillnad. Jag kan ju inte se mig själv på något annat sätt än genom en spegel.

Vid lunchen frågar en av mina arbetskamrater, Elin, vad jag tänker på.

-         Du har ju gått omkring med ett snett leende på läpparna hela dan idag.

Efter en kort tvekan berättar jag för henne om mina upplevelser på tunnelbanan och mina märkliga fantasier.

-         Så underbart spännande! Utbrister hon. Det här måste vi undersöka närmare.

Hon sliter med mig in på närmaste toalett, stänger och låser dörren bakom oss.

-         Vi vill ju inte att folk ska tro vi är galna. Säger hon med ett stort flin.

-         Nå, titta noga nu då. Vem ser bäst ut, Elin i spegeln eller jag. Frågar hon manande.

Jag suckar tungt, det var ju bara en rolig tanke, det var inte meningen att vi skulle låsa in oss på toaletten och uppföra oss som några tonåringar som leker svarta madam eller någon annan barnslig lek.

-         Kom igen nu då, det här var ju din idé.

-         Jaja, svarar jag snabbt och tittar först på henne och sen i spegeln.

-         Jag tycker att din spegelbild ser tröttare ut.

Svarar jag ärligt och till min egen förvåning. Det här är ju bara fantasier, det kan inte vara på riktigt.

-         Utmärkt! säger Elin lyckligt med en menande blick. Om min spegelild ser värre ut än jag, så ser jag alltså alltid bättre ut än vad jag tror att jag gör.

Hon skrattar åt insikten och gör sedan en stor grej av att undersöka mig noggrant. Tittar först i spegeln och sen på mig, sedan i spegeln igen.

-         Hmm, jag tror inte du har samma tur, mumlar hon, jag tycker det ser ut som om din spegelbild ser mycket mer glad ut än vad du gör. Äh, ryck upp dig det här var ja bara på skoj.

Jag antar att jag inte ser så värst road ut, på nåt sätt känns det som om min hemliga saga inte är densamma längre nu när jag delat med mig av den. Vi går ut från toaletten och tillbaka till jobbet. Elin skrattandes och jag med ett falskt påklistrat leende för att slippa förklara min känsla av förlust.

Resten av dagen går fort i ett grått töcken av rutiner som flyter förbi medan mina tankar åter vandrar till speglarnas värld. Kanske har jag inte förlorat min lilla vrå magi eller vad man nu vill kalla det.

Funderingarna fortsätter iställlet till nästa nivå. Tänk om man kunde ta fram den andra versionen ut ifrån spegeln. Elin tyckte min spegelbild såg gladare ut. Tänk om jag kunde få fram den personen istället. Skulle jag bli gladare då, vackrare kanske?

Det är ju ändå bara en spegling av mig själv. Kanske lite positivt tänkande skulle få mig att bli lika glad och trevlig och vacker som min spegelbild.

Trött och urholkad efter en lång arbetsdag och en hjärna som gått på högvarv, snart hemma.

Nycklarna vrids om, skorna sparkas av, jackan hängs upp och nycklarna slängs på byrån framför hallspegeln. Jag ser djupt in i ögonen som tittat ut genom spegeln.

Hur kan du se så pigg och fräsch ut när jag är så trött, tänker jag irriterat.

- Ska vi byta plats, säger jag högt och trotsigt, så får du se om du inte blir lika utsliten som jag till slut. Jag höjer min händer och sätter dem hårt mot spegeln. Fösöker lite på låtsas att gripa tag i spegelhänderna. Arg och trött ropar jag åt min pigga spegelibild att komma ut från sitt gömställe bakom rutan.

Då känner jag greppet om mina händer, jag tittar förvånat på dem och ser dem hållas hårt av mina egna händer i spegeln. Jaha, tänker jag, nu har jag gått och blivit utbränd till slut.

Sakta lyfter jag blicken och ser in i mina egna ögon, men inte riktigt mina. Något är fel.

Ansiktet ler tillbaka mot mig. Ett leende jag inte kan känna på mina egna läppar. Något är väldigt fel. Jag börjar få panik samtidigt som greppet om mina händer börjar släppa. Jag håller fast så hårt jag kan, men har ingen styrka. Ansiktet som inte riktigt är mitt börjar skratta.

Som från ett annat rum hör jag min egen röst.

-         Det är jag som bestämmer nu, och du som bara är en avbild. Äntligen är jag Fri!

Jag ser mig desperat omkring i ett svart tomrum, det finns ingenting längre. Endast ett fönster in i min hall där en kopia av mig står och skrattar hånfullt åt mig. Jag slår mot rutan så hårt jag någonsin kan kan, men lyckas inte ens få den att darra. Inte ett ljud hörs. Sedan ser jag mig själv, men inte riktigt jag, gå ut ur hallen mot köket. Fönstret blir svart. Jag är ensam och fast.