drar på munnen, yeah! jag gillade den, skall försöka att komma ihåg argumenten, tills nästa påhopp kommer.

Jag är inte så förtjust i sådana berättelser. Man kan driva med och ha roligt åt kristna, men det kan man även med häxor, hedningar eller andra trosinriktningar.

Det blir lätt en känsla av att man känner sig så mycket bättre och smartare på bekostnad av någon annan. Är vi det? Och varför känns den känslan så skön? Lite självironi skulle nog smaka bättre.

#2 Så kan man ju också läsa det. Jag ser det snarare som ett humoristiskt och lättsamt sätt att bli av med folk som försöker pracka sin religion på andra. Hela berättelsen bygger trotts allt på frågan "Have you found Jesus?", vilket gör att det endast är de som har för vana att springa runt och ställa den frågan som behöver känna sig träffade. Övriga håller nog koll på sin guddom :)

Jo.. självironi som bafo säger…

"Har du snackat med månen idag?"

"Nej.. hon var full."

HA!, jag hann knappt utanför dörr, så stod det en kvinna och delade ut vakttornet.

Trött! blir man.

Jag menar: jag prackar inte på någon min tro. Ställer någon frågor så svarar jag gärna.

Men de missionerande trosinriktningarna är minst sagt TRÖTTSAMMA!

Om jag sätter mig in i orsaken bakom och ställer mig frågan varför dessa människor går från dörr till dörr och missionerar så blir jag mer beklämd än trött på dem. Och när det är barn med så mår jag riktigt dåligt.

Senast Jehovas kom och knackade på här, för sisådär 2 år sedan, så förekom jag dem rätt snart (de han typ säga "goddag, vi kommer med ett budskap…") och avbröt dem med att fråga vilken församling de kom ifrån (jag bor i en "bibelklick" där vi har gott om frikyrkor av alla de slag, inklusive gamla klassiker med lustiga namn som Betel, Tabor och Filadelfia). De såg lite förvånade ut och sa att de kom från Rikets Sal. Då sa jag vänligt men lagom bestämt åt dem att jag visste vad de ville samt att det vore slöseri med allas vår tid att de framförde sitt budskap. Då lutade sig den äldre av de två (båda var vuxna) fram och sa med låg, lite konspiratorisk röst: "Ja, du är troende, eller hur?", vilket jag naturligtvis bekräftade, varpå han såg synnerligen nöjd ut och förklarade "Jo, jag förstod det på en gång. Vi ska inte störa mer, goddag!".

Iofs finner jag det lite märkligt att de gav sig (nej, jag tror inte de fattade att det var Frigga jag avsåg med mitt jakande på frågan om jag var troende), Jehovas anser ju resten av de kristna vara fel ute, men min teori är att orten är så liten och församlingarna så många, att de har någon outtalad överenskommelse att inte sno medlemmar av varandra (de mer nivellerade församlingarna har ju dessutom inget emot att deras medlemmar är med i andra kristna sekter också).

Eftersom ryktet säger att Jehovas för noggrann bok över sin mission lär vi aldrig få en påhälsning igen.

Prova att säga att ni är häxor nästa gång de dyker upp, ni som tycker de är så jobbiga ;) Själv tycker jag att det är ganska intressant att diskutera religion - oavsett religion. Däremot skrattar jag ganska mycket åt de finska Jehovas vittnen som brukar plinga på här, för de vet ju inte ens vad de pratar om.

En gång fick jag frågan: Vilka tre livsfrågor är du intresserad av? Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara så hon gav mig tio exempel att välja mellan. Jag valde ut tre stycken. Då började hon bläddra i sina papper och häften och mumlade efter en stund att hon skulle förbereda sig litet så skulle hon ta upp det nästa gång hon kom. Sen kom hon inte tillbaka på bra länge, och inte tog hon upp frågorna då inte…. hahaha!

Ska man gå runt och föra sin religions budskap bland andra folk, så är det nog bäst att man också vet vad man pratar om. Det är inte så konstigt att de blir förlöjligade när det finns så många som inte verkar veta vad de sysslar med. Sen finns det säkert några duktiga missionärer som vet vad de pratar om, känner till sin övertygelse och faktiskt kan diskutera, men så är det väl inom alla kategorier.

Jag brukar inte säga något särskilt när de knackar på, typ vara trevligt och ta deras broschyrer kanske.. Det ingår liksom inte i min världsbild att missionera själv och ha rätt eller fel i diskussioner,

och jag tycker faktist bra om kristendom, har studerat bibeln i många år med tillhörande apokryfer och förstår dem, på sätt och vis.. har känt både pingstpastorer och jehovas vittnen personligen, så jag har jättesvårt för att se dem som märkliga muppar som gör det mest förbjudna - knackar på dörren, och pratar om något så hemligt som religion! Vad skönt det skulle vara, tänker jag ibland, att gå med i en sekt och få gemenskap för livet och alla frågor man kan tänkas ha kan besvaras av den närmsta auktoriteten.. skönt.

har alltid haft en softsopot för ''kontroversiell religion, nämn en kyrka och jag har varit där som ett förklätt får och rotat..

Testade en gång att svara deras "tror du på Gud?" Med "Nej, jag tror på Gudinnan". Mannen ifråga såg lite förvirrad ut men frågade så "Du trodde på Gud innan vad?" Jag upprepade mitt svar, med tilläget. "Gudinnan… Feminin form?" och han upprepade sin fråga… I det fallet gav jag rakt av upp.

Annars tycker jag också att det kan vara riktigt kul med religions diskutioner, och det är egentligen bara de som kommer och knackar dörr som jag känner att jag har rätt att ifrågasätta. Jag respekterar normalvis andras religion för mycket för att pusha på någon mina åsikter. Men kommer de och knackar på och försöker frälsa mig anser jag mig ha rätt att göra det samma tillbaka. :) Om jag gör det eller inte beror helt på humöret.

Det närmsta jag kommit till att lyckas var en yngre kille, jag tror han kom från mormonerna, som efter ett tag höll med mig mer än gubben han var ute med. Det tog den äldre av dem ett tag att inse vad som hänt men sedan packade han ihop fort som bara den. Jag önskade dem hjärtligt välkomna tillbaka men det var några år sedan och jag har inte fått besök av dem sedan dess :)