När vi inte vågar lite på andra människor ger vi dem alldrig en ärlig chans.

När vi inte vågar lite på de som står oss närmast att de älskar oss, så har vi stängt dörrarna för relationen.

När vi inte litar på andra, gör vi saker som andra likväl skulle kunna göra. En form av martyrskap byggs upp.

När vi inte litar på andra vågar vi inte erkänna misstag för dem. Utan skjuter framför oss en lögn och bortförklaringar. Vi kommer alldrig att tillåta omfamningen med "Det är okey- vi ordnar det här tillsammans".

Nej, man kan inte lita på alla, det är sant.  Vi kan heller inte förutsätta att alla är opålitliga.

Kanske är det just en sådan brist på tillit som uppstår när vi inte är ärliga mot oss själva…Kanske uppstår det när vi lever i en löngn där presstation och possition blivit viktigare än mötet som gör det möjligt.

I en värld fylld av misstro tappar vi bort flocken och respektlöshet och kaos följer. "Ensam är stark" är inte alltid vad det ser ut att vara."Ensam är svagast" är lika sant.

Vad är det vi håller på med i denna tokiga värld?

Älskar er oändligt och mitt hjärta flödar över av ömhet tillit och respekt för det arbete ni utför! Ut med er och sprid er tro på att människan kan om hon vill.

Kramar/L