Jag har en ganska klumpig hund, som inte bryr sig särskilt mycket om mig när jag är ledsen. Det har hänt att hon har slickat mina tårar men det har utan tvivel mest handlat om förvirring över mitt beteende och inte alls om tröst.

Men idag förbluffade hon mig stort. Jag satt och funderade på om jag skulle se till att träffa någon för att få den kram jag så väl behöver nu. Då hoppade hon plötsligt upp mot mig, lade tassarna runt min hals och gav mig en hjärtlig kram. Hon kramades länge, sedan pussade hon mig litet och fortsatte att kramas.

För tillfället bryr jag mig inte så mycket om vad det beteendet kan bero på. Det viktiga är att jag fick just den kram som jag så väl behövde. En kram som fick mig att känna mig älskad och behövd. Så förunderligt.

en gång, när jag blev dumpad av en pojkvän, var jag helt förkrossad. jag satt på gården ute på landet hos min pappa (han var inte hemma) och grät och skrek. Bara släppte ut allt så mycket det bara gick. Härligt när man kan göra det.

Och vad hände då, om inte min ena svarta katt (Bertil) kom fram till mig och strök sig mot mig, satt hos mig och jamade med mig. Underbara lilla katt :)

När jag är ledsen, så brukar hunden komma till mig, hoppa lite för att kunna ge mig en puss, och sedan springa och hämta en leksak, som jag ska kasta till henne. För leka, det blir man alltid glad av. Och visst, så fort hon gör så så brukar jag alltid skratta och må lite bättre åtminstone. Men antagligen har hon bara lärt sig att när hon gör så så blir jag glad och berömmer henne indirekt. Jag vet inte om det är hon som reagerar så mycket, utan bara är inlärd det beteendet…

i vilket fall som helst, så räcker det med att dom finns, för att man ska må bättre.

utom min älskade häst då, han framkallar ibland bara gråt och frustration och hjälplöshetskänslor. För jag lyckas verkligen inte alls förstå den lilla konstiga hästen. När jag har råd ska jag ringa en djurpratare, kanske en sån skulle kunna ge mig några ledtrådar.

Hennum, har du en bild på din häst?

jag har många bilder på honom! ^^

Här kommer en, från förra året. :)

visst är han vacker? fina ögon oxå. och sån underbart söt mule som man bara vill pussa på. :D

Den vaar söt….. en riktig gullegris ser han ut att vara….

Jag är uppväxt med huset fullt av djur - bokstavligen - mest hundar och katter, som vi levde mycket nära med. Jag har så många exempel på när djur både reagerar och handlar klart "mänskligt" så jag vet inte vad jag skall välja…..

Jag tar den gången när jag var 7-8 år och mina föräldrar nyligen separerat. Jag skulle vara hos pappa över helgen, men han bodde då bara i ett litet rum på ett lägenhetshotell och dessutom var han tvungen att jobba natt. Jag kände mig väldigt ledsen, förvirrad, otrygg och lite övergiveni alltihop (men jag grät inte). Då kom vår 75 kg. tunga grand danois-hund som hette Lord, och helt sonika hoppade upp i sängen hos mig! Påpekas kan att trots att jag var barn så fick vi båda faktiskt inte plats samtidigt i en enkelsäng……  Men katten vet hur han bar sig åt, för han lade sig ÖVER hela mig utan att klämma mig! Och där låg vi när pappa kom hem många timmar senare, och han fick nästan hjärtstopp när han såg det! Han trodde att jag blivit ihjälklämd…. Han nästan skyfflade ned vår hund och var beredd på att ge konstgjord andning! Men han upptäckte att det behövdes inte - för jag SOV så lugnt och tryggt….!  :-)  Sedan bad pappa faktiskt vår hund om ursäkt - han visste ju egentligen att Lord skulle offra livet för mig om det behövdes och aldrig någonsin skada mig på något sätt (det fick han fler tillfällen att visa senare)….. Och Lord, HAN visste exakt vad jag behövde!

Jag bara MÅSTE också berätta om den gången när pappa legat på sjukhus och därför varit illa nödd och tvungen att lämna in vår hund Lord på ett djurpensionat. Det visade sig att de hade en häst där också, och den gick i en hage precis bredvid den rastgård som Lord hade fått. Till saken hör att Lord ÄLSKADE hästar!

Så kom vi äntligen för att hämta hem honom, och jag tog "betäckning" bakom pappa när 75 kg. hund kom rusande emot oss i 60 m/tim….   När han så småningom hälsat klart på oss så kastade han sig in i vår pyttelilla bil (han älskade att åka bil också, strunt samma hur trångt det var) och vi gjorde oss klara för att åka. Men plötsligt! Innan någon hann stänga bildörren så for Lord UT igen! Pappa och jag stod i ett moln av frågetecken…… Då ser vi hur Lord rusar fram till hästhagen där hästen står vid staketet och tittar. Han går fram till hästen och slickar honom på mulen!! Där står de sedan någon minut tillsammans innan Lord vänder, springer fram till oss och hoppar in i bilen…… Han ville säga adjö till sin hästkompis!! Trots att det nu är så väldigt länge sedan, så rinner tårarna lite fortfarande när jag tänker på det…..

Djur är helt enkelt fantastiska. Sedan är de ju också, precis som vi, individer, och vissa förstår vissa saker bättre än andra och vice verca. Men visst känner de av vårt humör, inte tu tal om den saken!

#6: nej men! :O vilka berättelser. Låter som en underbar hund, han Lord :)

Underskatta aldrig djuren, dom har samma förmågor att känna känslor som vi och dom förstår mycket mer än vad vi (vill?) tro. Förminskar man dom till vandrande grönsaker som bara styrs av sk. instinkter misstar man sig grovt, men därmed vill jag inte fömänskliga dom eftersom dom naturligtvis har helt andra behov och andra sätt att se på livet än vad vi har- givet att evolutionen gett dom helt andra livstilar och uppgifter än oss människor.

Djur kommunicerar med att överföra känslor och tankar, det är därför inte så konstigt att dom vet när husse eller matte är ledsen, att dom reagerar starkt på kärlek men blir oroliga och olyckliga om dom lever i situationer där det är oharmoniskt eller när deras människor inte mår bra. Vi människor är ganska dåliga på att överföra budskap till dom, sånt kräver träning, men en hel del "känslospill" snappar dom allt upp vare sig vi vill eller ej. (att helt stänga av kräver ju också träning).

När jag var yngre var jag ganska duktig på att kommunicera med djur, de var mina närmaste vänner i hela världen. Jag hade en ganska tuff uppväxt och anledningen att jag lever idag tackar jag till stor del min hund Bilbo för och hans förmåga att alltid känna av hur jag mådde och alltid fanns där för mig när jag behövde, tröstade och stöttade mig. När ingen annan orkade ställa upp för mig så fanns han där, och jag vet ärligt talat inte vad jag skulle gjort utan honom.

Mina katter är de bästa på att trösta mig.. Puma som hatar att vara i famnen annars låter mig ta upp henne när jag e ledsen.. gråter jag så kan hon mycket väl spinna o borra huvudet mot mig.. Zorro vill så gärna trösta mig när jag e ledsen..många gånger har jag gråtit ut mot hans päls o han har bara funnits där..kommer särskilt ihåg en gång för inte så längesen.. Zorro har varit svårt sjuk i omgångar o denna gången när han fick återfall så  brast det för mig.. jag började storgråta o fick en panikattack.. Zorro kryper fram till mig o lägger sig i min famn, puma lägger sig på ryggstödet bakom mig o så sitter vi länge länge.. jag lugnar mig o hela kvällen så är katterna bara ett fotsteg bort från mig. Utan dem hade jag faktiskt inte vetat var jag skulle bli av…

#8 Jag har också haft en hund som hette Bilbo.

I övrigt har jag inte märkt av nån större empati hos djur, men jag kanske tolkar dom fel. Dom verkar mest bli besvärade av att man kramar dom och gråter på dom.

Har ofta upplevt att djuren känner på sig hur vi mår, håller med #8.

Min gammelkatt som jag har nu har en förmåga att komma och sätta sig vid min kudde de kvällar jag har svårt att somna pga oro eller för att jag känner mig i obalans. Där sitter han och spinner lågt och "vaktar" hos mig tills jag somnar.

#10: det kan jag oxå känna igen. att de helt enkelt inte vill vara med om det där, när man är ledsen. och säkert kan det förklaras på alla möjliga vis det med :)

Vad härligt med alla era svar :) Det gör mig glad att ni har så fina minnen.

#1 Jag kan bidra med en vetenskaplig syn på det hela.. Det du beskriver är ett rätt vanligt beteende, både mellan hund/människa och hund/hund. Hundvetare brukar härleda det till ett dominansbeteende som utförs mot en flockmedlem som faller i rang genom att visa på obalanserat ("svagt") beteende. En hundvetares svar på din fråga skulle alltså antagligen vara att hunden känner av din obalanserade energi, blir osäker på din position, och försöker ta kommandot genom en dominant handling (reser sig mot en, slickar öron, kinder, hals). Dominans hos hundar har ofta en negativ klang, men ofta sker det genom "mjuka" gester, behöver absolut inte handla om juckande eller slagsmål. Det är naturligt för en hund att försöka ta kommandot när den normala flockledaren/medlemmen med högre rang (i detta fall du) visar svagheter hon inte borde, kvaliteter som gör henne olämplig som ledare. En frisk hund strävar alltid efter harmoni i flocken och reagerar när denna bryts (t ex genom exalterat beteende; hoppande, skällande, överdrivet flåsande).

Hur vi tolkar detta är visserligen viktigare än allt annat (så länge vi också tänker på vad som är bäst för hunden, såklart). Även om hunden visar på "dominant" beteende är ju beteendet ett uttryck för att den önskar harmoni i flocken, vilket den gör för att den accepterat dig som flockmedlem, vilket för en hund är det absolut mest grundläggande ställningstagandet - vilket ju är något fint i sig.

Vad jag personligen tror… Tja, jag tycker det ligger något i både att djuren känner av våra känslor och "finns där" för oss mer än bara fysiskt (det gör de ju för varandra också, syns tydligt) och i att de utför beteenden på ett sätt som kan tolkas enligt psykologiska mönster, typ flockmentalitet (det gör ju vi också!). Båda aspekter kan ju stämma.

Jag tycker det är farligt att försöka förklara djur enbart med vetenskapliga modeller, som om de vore automater (vi kan omöjligt förstå allt, och mycket går faktiskt inte att förklara), men även att det kan vara negativt att förmänskliga dem för mycket genom att tillskriva dem tankar och känslor som vi egentligen inte kan förstå eller se. Jag tycker man ska njuta av djurens närvaro och försöka lära sig känna av/se när ens djur mår bra, för att få ut det mesta av samvaron med dem.

(Nu trillade jag in här helt oplanerat när jag letade efter teorier om månens effekt på sömn och drömmar.. är egentligen rätt obekant med iFokus och kommer antagligen inte in igen på väldigt länge, så om jag inte svarar på eventuella svar på det här så är det inte så att jag dissar någon.. Är helt enkelt bara ingen forummänniska, kunde bara inte låta bli att fundera lite i den här intressanta diskussionen… Har själv en helt underbar hund som varit ett stöd för mig i 10 år och som är en av mina allra närmaste vänner. Intressant att läsa era tankar om det här ^^)

#14 :) fint inlägg. Synd att du kanske inte kommer tillbaka. Helt klart verkar du ha den "hårda skolans" vetenskapliga syn på saker och ting. Det finns två vitt skilda grenar av vetenskapliga ståndpunkter, vad gäller hundars beteende.

Enligt den andra sidan av de här vetenskapliga studierna som bl.a. beskrivs av Anders Hallgren, handlar hundens slickande i ansiktet inte om dominans, utan oftast underkastelse. Det samma gäller egentligen det mesta som du beskriver som dominans. Bland vargarna är ledarna, enligt den här vetenskapen, helt ignoranta mot sina underordnade. Det är inte de som söker kontakt, utan det är valparna som söker kontakten, bråkar och stojar.

Vilket som är rätt och fel har förstås jag själv ingen aning om eftersom jag inte studerat vargar själv. Men i övrigt håller jag med om det du säger.

Jag må vara en hum-flum-djurpratartant som absolut tror att djur har samma förmåga att känna känslor som vi men jag vill inte för den delen bortkasta de "vetenskapliga förklaringarna". Sanningen ligger som vanligt någonstans mitt emellan.

Vi kan ju förklara mänskligt beteende på samma vis. När min sambo ger mig en kram när jag är ledsen så eftersträvar han egentligen bara en balans i flocken, på ett undermedvetet/instinktivt plan vet han att en glad flickvän ger ett harmoniskt förhållande som i långa loppet leder till mer tillfällen att sprida sina gener vidare. Vi är inte mer än djur vi med! Det betyder dock inte att han inte genuint bryr sig om mig och känner empati och kärlek, och jag är ganska övertygad om att han inte är så utträknande, inte medvetet i alla fall. ;-)

På samma vis tror jag det är med våra djur. Visst bryr dom sig om oss, och jag är övertygad om att dom är kapabla att känna empati och kan vara uppriktigt oroade för sina männsikors välmående, även om dessa känslor i själva verkat är reaktioner på ett nedärvt instinktivt beteende som det Nami pratar om.

Lite kul det här med djur och känslor förresten, såg en dokumentär om det för inte så länge sedan att man på senare tid hittat massor av vetenskapliga bevis på att djur är kapabla att känna mycket mer känslor än vad man tidigare trott. Inte så konstigt egentligen, dom har ju samma mekanismer i hjärnan och samma hormoner som vi. Man kan se samma fysiska reaktioner i kroppen vid olika känslor hos djur som hos människor. Vi har ju samma grunddesign, åtminståne i däggdjursfamiljen, intelligens har ju inget med känslor att göra, de är ju naturliga viktiga reaktioner för att vi ska fungera! Sen vilka situationer som utlöser vilka känslor varierar naturligtvis beroende på hur djuret lever och fungerar, flockdjur har mer empati än ensamlevande djur t.ex därför att det är känslor som behövs för att man ska hålla ihop i grupp. Det har dock varit ett väldigt stort motstånd mot dessa forskningsresultat eftersom det så länge ansetts att djur är lägre stående, ickekännade varelser- detta synsätt gör det ju möjligt för oss att uttnyttja dom som vi vill… Det blir lite mer problematiskt om man erskänner att dom också kan känna ångest, sorg, rädsla, tristess, längtan, kärlek etc.

Och här kom den lilla veganen in på djurrättsfrågor, hej hopp!

#16 *fniss* kul avslutning eftersom jag redan i inledningen av ditt inlägg tänkte att det här är "Casi veganen" som vaknade till liv som jag ju känner till från förr :D

Fint med insikt om att även människan är ett djur, det förvånar mig inte att du tänker som du gör, men jag tror att det i vissa sammanhang vore bra om vi alla blev mer medvetna om saken. mm, jag kommer suga på andra stycket en stund idag :)

Djuren har alltid stått mej nära och hjälpt mej genom livet… Jo, de både tröstar och är vägledare , jag är helt övertygad…men just nu har jag det första djuret (en katt) som behöver mej!

Även växter å skog hjälper mej, men då måste man öppna sina sinnen på vidgavel….å det fick jag lära mej som barn. Då skogen var min bästa vän!

När jag var barn hade vi alltid hund i huset. Kickan, en underbar tax, följde med mamma in på mitt rum varje morgon för att väcka mig innan skolan. Henne lämnade mamma och pappa till en jägare eftersom hon hade starka jaktinstinkter och jagade allt.

Gina och Cindy var underbara de med. Gina var mer mammas hund och tröstade henne när hon var ledsen. Cindy var min älskling men även hon hade för mycket jakt i sig för att mamma skulle orka med henne.

Det var först två år efter Ginas död mamma kände att hon var redo för en ny hund. Lolita, världens gulligaste cocker spaniel, charmade mamma, men så fort hon flyttat in hos oss var det mig hon följde. Var jag ledsen var Lolita där, var jag glad fanns hon där. Hade hon fått så hade hon nog följt med mig till skolan med. Mamma kunde inte gå med henne utan koppel, hon smet iväg direkt. Enda gången jag hade henne kopplad var när vi gick vid vägen, mest som en säkerhetsgrej. Vi trodde Lolita hade en liten blåsa för hon var verkigen tvungen att gå ut var fjärde timme. Varje morgon väckte hon mamma som fick släppa ut henne och när hon gjort det hon skulle gick hon och la sig hos mig igen. Men den dag hon blev sjuk var det mig hon kom till. En liten cocker spaniel (hon var liten för sin ras) lyckades skaka hela min dubbelsäng. Jag la täcket över henne i tron om att hon frös. Sen gick jag ner till mamma. "Jag tror inte Lolita mår bra". En vecka senare var det över. Lolita blev två år gammal och var den gladaste, snällaste och finaste hund jag mött.

Idag har sambon och jag två katter. Mystia, min bonnkatt, är frusen av sig och kan ligga och mysa under en filt eller ett täcke med mig. Maja, hans perser, tror sig vara finare än oss andra tillsammans. Mystia är inte riktigt den som tröstar när man är ledsen, men hon vill gärna ligga hos mig när jag inte mår bra. Kanske utnytjar hon bara att jag är febervarm eller så är det ett sätt att visa att hon bryr sig om mig…

Måste säga att även om Lolita varit borta i ca 7 år nu så får jag fortfarande besök av henne i drömmar. Är jag riktigt ledsen för något, så drömmer jag omhenne och blir än mer ledsen för att det bara var en dröm.

När jag var bara ngt år, eller två, gammal diades jag av Raja, en schäfertik som ngn av mina farbröder iJämtland hade.

Hon tog mig an som sin,  jag har det STARKASTE minnet av att jag gömde mig under farmors gamla Singer symaskin med de andra valparna den gången och Raja försökte skydda mig mot min egen mor som försökte ta mig tillbaka.

Antagligen är det en efterkonstruktion, men jag vill minnas att jag "talade" med valparna och att vi förstod varandra. Det är ett minne jag alltid haft sen barnsben (och sen långt före jag ville bli shamanexpert och flummig trädpratarfarbror) så jag kan inte riktigt släppa det där…

Nåja. Hur som helst är det en fantastisk känsla runt det där minnet, eller vad det nu är.

Mvh, T

Jag tror de flesta barn pratar med djur, det är något vi "lär" oss att avfärda som fantasier senare i livet.

Haha.. Har ett rolig grej som hände för ett år sedan, min yngsta son blev intensivt betraktad av en av mina katter. Vet att han har talang! Jag uppmanade honom ivrigt att ta kontakt med katten, han lydde, efter ett tag rös han och började spotta påstod att han hade fullt med katthår i munnen, han upplevde det som lite skrämmande. Han å katten hade kontakt…Jo, de kan vara skrämmande för deras tankegång liknar inte vår.

#19 hmm, jag tycker det låter som att du borde acceptera det här med att Lolita har gått vidare nu, och har det bra. Att du blir ledsen av att tröstas av henne är ju inte vad hon hade velat, eller hur? Gläds, och tröstas av henne istället :)

#20

I mitt liv har det alltid funnits hundar, farfar,pappa och en del av mina farbröder hade jakthundar men på äldre dar så hade mina föräldrar hund enbart för sällskap. Själv har jag också alltid haft hundar, nu har jag en kvar, en underbar Tibbedam som fyller 15 år på Luciadagen så jag är glad och tacksam för varje dag hon är frisk.

Att djuren känner och ser när vi mår dåligt är jag helt övertygad om, när vår första Tibbe var 7 mån blev jag akut sjuk, jag hade fruktansvärt ont och visste inte vart jag skulle ta vägen och det var bara hunden och jag hemma. Hon var hela tiden vid min sida och att hon läste mitt kroppsspråk var väldigt tydligt. Fick snabbt åka till sjukhuset där det blev akutoperation och när jag efter 5 dgr kom hem så blev jag välkomnad av en lycklig liten tibbetjej.

Jag älskar djur, dom är en ständig källa till glädje och tröst. Dom kärleksfullaste och trognaste vänner man kan ha.

Dom är våra medsjälar på jorden och ska behandlas med kärlek och respekt.

#23 jag är helt övertygad om att hon har det bra där hon är nu, men samtidigt känns det lite som att jag blivit övergiven av min bästa vän. Jag saknar henne helt enkelt. Finare hund tror jag inte finns, jag har alla fall inte mött den hunden ännu. Som motsatts till alla andra hundar mamma haft följde den här med när vi badade. Lolita hoppade mellan brorsans och min surfbräda och blev inte ens rädd när hon missade och försvann helt under ytan. Spelar ingen roll hur snabb jag än var, när jag skulle lägga mig ner på kudden låg hon redna där. Varje kväll delade hon kudde med mig. Jag saknar henne. Hon hjälpte mig genom en av mitt livs svåraste perioder och jag kunde inte hjälpa henne…

Hejsan:)

Jo det är såhär att jag är uppväxt med massa djur, Hundar & ödlor,

Iallfall , det var en hund som stod mig speciellt nära, Asta hette hon, vi fick henne när jag var runt 2 år gammal, (hon vart då en hundvalp) iallfall, hon blev typ, min bästa vän på någon sätt, vi va ute o gick o tränade varje dag osv. Sen när jag fyllde 11 fick min bror blodcancer, (leukumi eller hur det stavas), det va en jobbig tid för hela släkten/familjen..Iallfall, kmr ihåg en kväll när jag va jätte ledsen, Mamm & Max ( min bror) hade precis åkt ner till lund för han skulle bli inlagd efter 2 dagar hemma…Jag satt & grät jätte mycket och där kommer lilla Asta och lägger sig i mitt knä och ''puttar'' med nosen i mitt ansikte och ser på mig sådär snällt:)

Det gjorde mig verkligen gladare:).

tyvär så dog asta när jag fyllde 13 av Åldern….

MIn bror blev frisk:) Tack skyddsänglen<3.

Nu är han 19 år och är totalt galen:D som det ska vara antar jag:P

R.I.P Asta<3,

Mvh<3

#25 Men där tror jag ändå att du tar fel. Visserligen kunde du inte rädda henne, vissa saker kan man helt enkelt inte förhindra, men jag tror att du hjälpte henne mycket i annat, som i att ge henne ett gott liv, det verkar som att hon var lycklig den tiden hon fanns vid din sida.

#26 Vad skönt att höra att din bror blev bra! :)

Jag och min hund (Gizmo) har en otroligt bra kontakt. Varje gång jag känner mig ledsen så känner han på sig det, och även om jag inte gråter så känner han av det, och om jag gråter så finns han där för att "torka" min tårar. 

Gud vad jag älskar den hunden!

#27 Förvisso, hon var den gladaste jycke jag träffat. Jag hade behövt hennes stöd lite längre bara.. Kände mig övergiven när det blev som tuffast…