ingen som har några tips? :/

Utmana dig själv  och bara var…de är mitt tips..

Starhawk har skrivit jättebra om det där i sin bok The Spiral Dance. Jag är nämligen precis likadan själv, och att läsa det hon skriver om det här har hjälpt mig jättemycket. Om jag ska sammanfatta det hon har att säga så handlar det om det här: För att passera in i ett transtillstånd, in i den andra världen, måste man först passera Väktaren - en manifestation av dina rädslor, besvikelser, sorger osv. Hur man ska göra för att hantera detta möte är väldigt individuellt. Ett exempel Starhawk tar (om en vän till henne) handlade det om att inse att man inte ska försöka förgöra Väktaren, utan acceptera den som en del av sig själv. Men det är inget man gör i en handvänding - man får gå varsamt framåt med sig själv, se det som ett långt, men viktigt arbete. Skapa en väldigt trygg situation först kanske (jag ser till att inte vara ensam i huset), där man möter lite i taget.

Led själv väldigt mycket av mörkrädsla förr. Det som hjälpte mig var insikten av att det var min skräck. Liksom min tröja kan jag ta av mig den eller använda när den behövs. Men vet hur du känner det. Vem f*n tänker på en tröja när man står där och skakar i natten. Det är en övningsfråga låt känslan komma till dig men se på den objektivt tex. vad gör den? hur beter den sig? varför blir jag rädd? Gör det lite åt gången, alltså ränn inte rakt ut i skogen och tänk nu djälvar ska den få. Utan börja hemma med släckt ljus och kanske ett värmeljus som enda ljuskälla. Babysteps är modellen. Kommer monstren igen så ta dig en ordentligt titt på dem. Kan de verkligen göra nått? Kan Du göra dem nått? Kanske förändra näsan på monstret så det får en clown-näsa. Hjärnspöken kan man ha ganska roligt med.

Men samtidigt så kan skräck vara bra. Den varnar för faror ofta långt innan vi själva upptäcker dem. Den kan vara bra vid sotning.
men då gäller det att kontrollera den.

Jo just det, Starhawk har ett tips till - skratta. Det man skrattar åt förlorar sin makt. (Jag tänker på Harry Potter-spellen "Ridikkulus" då.. haha…)

Jag har också haft stora problem med rädsla..

Men du behöver inte göra en trumresa i komplett mörker med spökiga ljus, gör som sebastian skriver, babysteps. Och utmana dig själv.. Det viktigaste är att bryta rädslan när den blir förlamande och man känner sig som ett djur som bara vill fly.

Försök för allt i världen att bryta den, finna dig själv som den starka människan du har innerst inne - tänk på ett tillfälle i ditt liv då du var fantastiskt vacker och stark.. Och ta den känslan, bryt den värsta rädslan och försök sedan få distans till dig själv och din kropp, din rädsla - som är som ett eget väsen i sig.

När jag är rädd och nervös, så tänker jag på min förlossning, jag tar fram styrkan jag kände att jag hade då, och låter den komma ut - känner att jag är oövervinnlig, en superkvinna med uråldrig kraft! Något som också kan funka kan vara att sjunga ur sig rädslan.. HUMMA och MUMLA och tjut, finn dina egna styrkevisor inuti magen och släpp ut dem.

Vilka bra saker ni skriver om att vara rädd….hur man kan möta dem….enkelt, vardagligt…ja då blir det mjukt och "enkelt" att bli vän med den delen av sig själv.

så bra och fina tips ni kommer med! tack så mycket. blir så glad bara. En av dom vanligast förekommande spökena är hon tjejen i the ring. ska nog testa att ge henne styltor eller nåt, nästa gång hon hälsar på :P hehehe ^^ får kanske plocka fram min trollstav och skrika riddikulus oxå. så blir det nog bra :D

en gång lyckades jag vinna över den där rädslan. det var när jag gick ute hos pappa på landet med hunden en kväll. kolmörkt ute. jag tog fram den känslan jag har haft nån gång när ja spelat vampirelajv. den gången då ja spelade vampyr. och när jag gick där, och tänkte att jag är en vampyr som kan slå ner vilket monster som helst, då gick det bra ^^

tyvärr har det bara funkat en gång :P och kanske lika bra det, annars kanske jag skulle få två personligheter efter ett tag.

jag har kanske stressat lite ibland. får kanske ägna en hel del tid åt att vänja mig vid att sitta på mitt rum med ljus tända… men jag förstår inte hur jag ska få min hjärna att inse att det inte finns några spöken i hörnen/under sängen/i spegeln. 

Ibland tror man att man ska vara rädd hela sitt liv.

Åtminstonde har jag lärt mig att sova själv med släckt lampa, innan gick det bara när det var fler i rummet, annars fick någon lampa vara tänd. Känns pinsamt… En vuxen ("vuxen"?) människa som måste ha lampan tänd när man ska sova.  Men det har helt enkelt inte gått.

Kom på några saker till

Det har alltid varit så. Jag har varit tvungen att springa till mitt rum och stänga dörren och krypa ner i sängen, så som säkert många barn gör. Men det har lixom aldrig slutat. Jag kan fortfarande känna mig lika jagad och vill verkligen springa, men nöjer mig med att gå lite fortare och uthärda den där hemska känslan i ryggen.

En sak har hjälpt, medans jag stänger dörren till mitt rum så säger jag en liten ramsa, som kan lyda lite olika. Men går ut på att Gudinnan beskyddar mig, och lite om kärlek och sådant. Kanske går att jämföra med Patronusbesvärjelsen mot (åh, hjärnsläpp!… själsugartyperna^^). :P Som sagt, det hjälper, och när jag sagt det så kan jag vara i mitt rum utan att mina monster kommer in. :)

Jag trodde aldrig att det skulle finnas folk här som varit så rädda för mörkret och sånt. Men menar ni att ni har gått och varit livrädda, och sedan lyckats sluta med det på något vis? Det är ju fantastiskt, då finns det kanske lite hopp för mig med :) Det ger hopp att höra andra som haft samma problem och kommit över dem.

Om ni vill, kan ni inte berätta? Vad handlade det om? Vad gjorde ni medans det hände och vad gjorde ni för att få det att sluta? Hur blev ni fria från rädslan? Hur lyckades ni möta den här okontrollerbara skräcken och göra den till något vardagligt, som lady-oona säger :)

#8 "men jag förstår inte hur jag ska få min hjärna att inse att det inte finns några spöken i hörnen/under sängen/i spegeln."

Visst tusan finns det andar under sängen. De finns överallt men istället för att vara rädd för dem kan du ha nytta av dem.

jag har 'varit' medial och sett och känt många olika andar hela mitt liv, mycket av min rädsla kommer därifrån - jag vet att de finns. Jag blev så rädd att jag en dag sa till dem att ta bort ögat och försvinna ur mitt liv, och de gjorde de, men inte allihop..

vi har ju djurandar, trädandar och alla möjliga varelser, som bor i den här konstiga besjälade verkligheten. Och du är en av dem! Det är inte dem VS dig, utan det är de, tillsammans med dig! Se dem inte som inkräktare, utan naturliga delar av verkligheten, och det är jätteskönt att de finns, vilken hjälp, visdom, erfarenhet vi får när vi finner den 'osynliga' världen..

men… jag tror inte på sånt. jag kan inte tro på sånt. jag är aldeles för "naturvetenskaplig" i min syn på världen, oavsett om jag vill det eller inte.

jag tror fullt och fast på att jag helt enkelt är rädd för något som inte finns, och jag kan inte hantera något som bara finns i mina tankar.

hade andar funnits, så hade jag kanske kunnat komma överrens med dom. men nu är det så, att andar inte finns.

nu brukar jag tänka, att allt kan vara möjligt. andar kan finnas, det kan oxå vara så att de inte finns. Jag har verkligen ingen aning. men det är oxå svårt att acceptera något som kanske finns.

å andra sidan, hjälper det så hjälper det. sen om det är verkligt eller inte, det är nästan skit samma ^^

men det är oxå det, att när jag sitter och tittar på stjärnorna eller liknande, så känner jag, så vet jag, att vi är så otroligt ensamma. att tänka annat är bara att försöka sopa undan ett sånt faktum, ett faktum man inte vill inse. Vi är ensamma och vi är små… Och jag vet inte hur jag ska kunna tro något annat när det känns så sant.

jo, jag kan förändra mitt tänkande, jag kan hjärntvätta mig själv tills jag tror att anden under sängen är en liten andegubbe som bara vill ha en liten nöt att knapra på. men min säng kommer då ändå bara vara en säng med en inbillad andegubbe under, + massvis med nötter… :)

haha. intressant. jag ber om hjälp. sen envisas jag bestämt med att de tips ni ger mig bara är dumma/onödiga/osannolika. så dumt av mig då! Nej, jag ska verkligen tänka på det där ni säger. Och bekanta mig lite med alla dom där sakerna jag inbillar mig. Kanske är man inte så ensam som man tror. ^^

tack så hemskt mycket för att ni svarar och så! blir verkligen glad över det. :)

#12  

Lär känna det du är rädd för så släpper rädslan. Det gäller det mesta.

Att förneka dina egen upplevelser (det och det finns inte) bara för att du kategoriserar in dem i något du tror dig veta något om (andar) men troligen inte vet ett smack om egentligen ger dig inget verktyg att handskas med saken.

Skulle du skämmas över att bli en person som "tror på andar", är receptet bara att hålla det för dig själv.

#13: nå. skämmas över det skulle jag inte ;) jag skulle snarare bli glad ifall jag en dag kunde känna att det var sant för mig. så det handlar inte alls om vad andra skulle tycka om vad jag tror på.

det enda jag skäms över är att vara nästan lika oförmögen att kontrollera min egen rädsla som jag var som 5åring.

känner mig lite smått attackerad av dig, du lägger ord i min mun. är det bara ett missförstånd, eller ligger det något i det?

#14 Du missar poängen. Jag menar att få vet vad andar egentligen är eller har några erfarenheter av andar kontra "hjärnspöken" som gör att de kan urskilja det enda från det andra. Men att kalla hjärnspöken för andar gör det lättare att hitta bot om man besväras av dem. Det är en hjälp att komma till rätta med rädslan.

#12 Det jag reagerar på är att du trots att du säger att du är alldeles för "naturvetenskaplig" så märks det så tydligt att du vill så gärna bli (över)bevisad att det kanske ändå finns nåt som du kan tro på (eller veta när du kommer till det läget =)

Det enda 'råd' jag vill ge är ett enda litet ord:

TILLIT

Oavsett vad du vill eller tror eller vet eller känner så kommer du få hjälp eller svar, när du minst anar det på ett sätt som är precis rätt just när det händer. Sen om det är vetenskapligt eller från den andevärld du känner inte finns, det märks. Men hjälp kommer du få. Och svar =)

#16: precis! det är ju så det är, jag kan inte tro, men jag vill :)

#15: så du menar att jag ska kalla det som är hjärnspöken för andar, för att det skulle hjälpa mig?

#15 Nevermind.

#17 Då säger jag igen: Hav tillit! Det kommer =)

Hennum, jag som ALLTID (sen jag var litet barn) har varit mörkrädd har lärt mig mycket sen jag började ta mina känslor och upplevelser på allvar.

Framför allt är det så, tror jag, att man måste lära sig acceptera att man är rädd. Det är helt OK. Ta till dig känslan, sitt och var rädd.

Varför kontrollera sin rädsla? Varför inte bara vara rädd och sen låta det vara? Vad är det värsta som kan hända? Att du dör av rädsla? Det tvivlar jag på att det kommer att hända.

Sen när det gäller andar, spöken, upplevelser: ta det för vad du förstår NU. Det kanske inte spelar någon roll VAD det är du känner och vad du är rädd för? Du måste inte sätta ord på det, utan bara tänka att det är "något" som du får en känsla av?

Det har funkat för mig iallafall och jag har numera sovit med alla lampor släckta, vilket jag aldrig kunnat göra förut när jag varit ensam.

jag har en rädsla förutom mörker förstås.

Denna rädsla känns komma från diverse skräckfilmer som kommit i min väg under dom senaste åren.

Det är när jag står i duschen, jag pallar inte att dra för drapperiet så att ja inte se resten av rummet, för varje gång jag gör de så känns de som att de står nån bakom. Vet inte hur ja ska göra för att bli av me den där olustkänslan ja har…

#18: jag är hemskt ledsen att jag inte förstår.. :)

#20: hihi, man vet ju aldrig! :P har för mig att jag såg ett program på tv nån gång, där någon dog av chock. dessutom kan väl små möss o sånt dö av rädsla… och med  tanke på att jag ibland känner mig som en hjälplös liten råtta.. :P hehe

men det låter inte dumt det du säger. rädsla är inte farligt, bara lite obehagligt.

#21: ja! det känner jag igen, det där med draperiet! det är hemskt jobbigt. men vad ska man göra då? dra för draperiet ändå, och själv se att inget händer, det är väl så dom gör med fobier iaf.

Många saker som jag är rädd för kommer från skräckfilmer oxå. Bilderna och ljuden som man ser där kan verkligen etsa sig fast och göra en vansinnig.

Hej jag inkräktar lite här o lägger till en fråga som erör lite av detta. Är själv mörkrädd och kollar alltid en extra gång över axeln.

Undrar nu om det kan påvärka min utväckling för jag försöker själv med fullmånemötena men jag komemr ingen vart. Kna det vara rädslan som blokerar?  Och i så fall hur kan jag öppna upp?

Kram och Jag önskar dig lycka till Hennum

#23: tack :)

du inkräktar inte det minsta.

lycka till du med :)

MAN SKA NOG TA LITE LÄTT ÅP DET MESTA. DET FINNS JU SÅ MYCKET VARIABLER SOM MAN INTE RIKTIGT KAN MED.

MVH, T

kan du utveckla det lite, trumman, så att en korkad liten hennum förstår? ^^