Jupp så är det.

Döden går bakom oss på en armslängds avstånd, när som helst knackar han oss på axeln, då äre bara gå med.

Livet är underbart då underlivet är bart!

Mvh, T

Hahaha , du e underbar trumman , var lever vi då. I dåtid, nutid eller framtid?? Var lever du, tänk noga efter nu.

"Om man lever för mycket i framtiden och dåtiden pissar på nuet." Ett klockrent citat från en nykter beroende.

Fast vissa ljuslågor vägrar ju att blåsas ut…;)

Sången "Don't fear the reaper" dyker upp i bakhuvudet…

#2 Förstår inte riktigt, varför var det kul det jag sa?

Mvh, T

#6 tog sista meningen som ett skämt, men ok då!

Ja men såklart, sicken korkboll jag är :) livet är underbart då underlivet är bart, var såklart ett litet skämt mitt i allt gravallvarligt (ha ha) allvar.

Ses på fredag ;)

Mvh, T

Döden är min vän och jag välkomnar honom/henne då han/hon behagar komma. Tills dess lever jag så gott jag kan. ^^

Någon har sagt någon gång att man ska leva som varje dag vore den sista. Nu kan ju det tolkas aningen destruktivt men jag tror det ligger en hel del i de orden ändå. För mig innebär det att man inte ska spara allt man vill göra på hög utan passa på att göra det för vi lever en begränsad tid. Vi har inte råd, tidsmässigt, att spara allt till morgondagen, om 5 år, om 15 år, då kan det vara för sent eller så kanske det aldrig blir av. Det gäller att passa på att leva här och nu, just i denna sekund.

Sedan menar jag inte att det betyder att man ska göra allt, allt, allt, aldrig slå sig till ro och drabbas av panik för det man inte hinner med. Tvärtom. Jag tror samtidigt det innebär att göra så lite som möjligt. Njuta, ta sig tiden, reflektera. Det handlar inte om pengar, jo, kanske i viss mån beroende på vad det är man vill göra men det är inte det som är grejen. Grejen är att leva i symbios med jaget. En del grejer drömmer man om att få göra någongång och så ska det vara men andra grejer skulle man faktiskt lätt kunna få in i vardagen någon gång, bara man struktuerade om lite.

Jag ororar mig så ofta över mina tentor, ibland så det låser sig för mig totalt, för att jag är så orolig över att jag inte ska få en slutprodukt färdig i tid. Om jag istället slappnade av, tänkte att det är ett senare problem nu skriver jag bara en text, skulle jag få mycket mer energi över till tentan. Det blir så mycket energispill på en oro jag inte ens behöver känna i det skedet av processen. Dessutom skriver sig den nästan av sig själv då eftersom jag släpper på prestationskraven. Här och nu, så enkelt men så svårt ibland. Jag försöker ha gamla människors ord som ledstjärna. Så ofta jag tycker mig höra att det de ångrar var att de oroade sig så mycket.

Att släppa in döden i livet tror jag är oundvikligt om man verkligen vill leva. Jag har en känsla av att man uppskattar livet som så mycket mer dyrbart då. Ja, några reflektioner så här på morgonkvisten..

Många kloka ord där… summan blir det kinesiska ordspråken:

Arbeta som du skulle leva i evighet, älska som du skulle dö imorgon…….Du kan inte titta på blommor från en galopperande häst!

Ja.. Visst är det mycket i livet som bara är en enda lång väntan på att det ÄKTA livet ska börja, det livet då vi HINNER, då vi har PENGAR, då vi har DRÖMJOBBET. I framtiden, då allting är bra,

allting som görs är oftast 'sålänge', vi studerar för att bli något 'sålänge' skaffar jobb som vi ska ha 'sålänge', men här och nu?

Ibland känner jag själv att mitt liv går alldeles för snabbt, jag hinner inte med, att vara mamma, tvätta, plugga, allting gör sig av sig själv, livet rusar förbi i megatakt.

Ibland saknar jag tiden när jag var gravid och gick omkring sömnlös hemma hela nätterna, orkade inte städa eller läsa.. bara gick omkring och var. Dag blev natt och natt blev dag, tiden rullade långsamt på, och där satt jag som en stenkropp, stilla och gjorde ingenting, sov lite, åt lite, drack vatten, betraktade dagen och natten. Inget magiskt arbete heller, utförde jag, orkade inte. Jag bara fanns. Jag minns hur det luktade i lägenheten, hur sommarlukt blev höstlukt, daglukt blev nattlukt. Hur jag betraktade torktumlaren i tvättstugan och tänkte på livet som snurrade omkring.

Och sedan, när den här tiden, som dagis-förälder och student är över, då kommer jag nog sakna den. För visst längtade jag efter den här tiden då jag levde drömvandrarliv i gravid-tiden..

Vi längtar alltid efter något, och det är kanske det som håller oss vid liv…drömmarna!