*tystnad*

Jag har inget annat att ge dig, min vän… men tystnad kan säga mycket mer än lönlösa ord ibland..

/Do be safe/

Ett minnesmärke, kan vara som plåster för en sargad själ!

Eller den nidstång det ser ut som för att förbanna skogsmaskinenerna som tog deras by.

så trist, men att vuxna inte ser är just ingen nyhet.

Nej…. så typiskt…

det blev ett fint minnesmärke iallafall..

jag känner igen det - som när man hade lekt hus i buskar i parker och skogar, så plötsligt kom det någon och rev huset så att busken skulle bli mindre och finare, men för liten för att bilda hus och korridorer.. hopplöst och hemlöst känns det då.

Jag iakttar och känner, men kan inte uttrycka mer än en tyst minut av förtvivlan.

Tack för allas ord. Det finns en märklig urkraft i människobarnet. Jag undrar ibland, ganska ofta, var på vägen, vi så ofta tappar bort den.

Neeej….men som alltid..samhället förnekar sig inte :(
Men jag måste säga att det är ett mkt vackert foto, kraftfullt!

Jo, samhället. Samhället det är vi.

Barnen själva säger som #4

"Just det, vuxna människor SER inte,"

Vill inte? Kan inte? Eller vad är det som gör att likgiltigheten lägger sig som en våt filt och täpper till.

Kan bara tala för mig själv men vardgen tar så stor plats - jobba, städa, handla mat, laga mat, hus, tvätta, jobba i all oändlighet.

Då är jag glad att jag har barnen som påminner mig om att stanna upp, vara i nuet för att se mig omkring, för att hinna med att uppleva världen så underbar som den är, att se miraklen i var dag. Så som barnen gör. Att njuta av att hoppa barfota i vattenpölarna, vårregn i ansiktet, höstens fantastiska självlysande färger. Hinna se att syrenbersån är en koja och stora stenen ett skepp mot nya äventyr. Att hinna SE!

Ja helt rätt, alla ingår vi i samhället, formulerade mig nog lite dumt.
menar nog mer på att det stämmer som barnen säger, vuxna ser inte, o ja, varför blir det så? jag tror att vi fråntas, fantasi, skapandekraft, egentänkande, ödmjukheten till vad som finns runt om oss osv, när vi blir äldre, o ska bli "vuxna" i förtid. Det tillskriver jag det materialistiska samhället, krav, ansvar o en massa måsten på hur man ska vara, tänka, leva osv, alla ska helst stöpas i en o samma form, avviker man så kasseras man som ej likatänkande. = konstig!
Likgiltigheten tror jag kommer krypande för man orkar inte avvika från formen, det är lättare att följa med strömmen o inte bry sig, detta lär man sig i unga år, tyvärr.

Det är så sorgligt att se "stjärnan" i barnens ögon slockna.

" Jo jag tycker som du sade hon den morgonen…men jag gör som  de andra tycker är viktigt, det blir lättare för mig då."

Ensam är inte hur stark som helst.

#13, oj oj oj, jag svimmar av överväldigande känsor ur dom orden, c. "jag tycker som du…men jag gör som dom andra, det blir lättare för mig då"

Och så förstår jag omedelbart, "varför" just jag behöll en del av barnet inom mig….även jag kände ju av alla de där måstena och kraven.
Men nu har jag ju alltid varit väldigt obstinat och egensinnig (enligt andra) och höll fast vid det som kändes rätt även om samhället sa mig och krävde någonting annat.

Inte i allt men i mycket som kändes grundläggande och väsentligt för mig.

Som det här med att stressa och passa tid: hopplöst! för mig

Och så detta med att ha klocka på handen, funkar inte. Jag får sådan irritation, vet inte om det är av magnetismen eller vad, man jag har aldrig klarat det.

Det här var väldigt tankeväckande.

Hur mycket av barnet inom mig, låter jag självdö? pga. samhällets krav, eller pga. min egen självvalda pepparkaks-anpassnings-form

Ett intressant ämne du tar upp Coturnix. Något jag funderat på otroligt mycket, och ändå har jag inga svar att komma med. (jag har också startat en tråd i ämnet en gång)

Barnens intuition innehåller mycket av det som jag tycker är viktigt här i livet. Jag har aldrig tappat bort den intuitionen helt och hållet, även om den påverkats (och påverkas) av omgivningens krav och försök att skölja bort den. Däremot har jag desto svårare att leva ut min intuition.

Jag kan bara hålla med Panthera i #11, det finns så många måsten, så mycket att göra, och det tror jag inte är helt omedvetet utformat. Vi ska inte ha för mycket tid över till att tänka och utveckla oss själva, för då blir vi ett hot mot det enade samhället. Om samhället var en person, skulle det tänka att det är enklast att valla fåren om de inte hinner tänka någonting som kan få dem att inte vilja följa med resten av flocken. Genom att hålla oss ständigt sysselsatta med plikter, stressade och drivna, hinner vi helt enkelt inte ens komma på tanken på uppror och söka egna vägar. Allt utformat för samhällets bästa, d.v.s. ekonomiskt bästa.

Vi är slavar under en egoistisk gud avbildad med dollartecken till ögon, som heter Samhäll. Så kan jag känna det, inte bara ibland utan tämligen ofta. En gud som upplever barn som något otrevligt eftersom de lever under helt andra lagar och idéer, men som ändå måste uppmuntras att bli fler, för en dag har även de formats till att följa mängden och ser till att guden fortsätter växa.

min mor var hemma med mig och jag med mina barn, just för att vi skall inte uppfostras enligt samhällets normer, utan efter det som vi själva anser vara viktigt i livet.

Det har gjort att det alltid har varit okej, att saker kan ta tid, hittar nya projekt. Vi går inte slaviskt till skolan varje dag, om vi behöver en dag hemma, då får det lov att vara så.

Vi talar inte om för barnen hur dom skall tänka i allt, tvärtom så efterfrågar vi att dom ifrågasätter: varför måst det vara just SÅ?, vem är det som har bestämt det.

När jag var liten bodde jag i skogen. Jag sov i min säng men drömde att jag bodde i berget utanför. Där sov jag på bäddar av mossa, precis som Plupp. Och när jag vaknade gjorde jag det med iver och hann knappt äta och klä på mig innan jag var ute och uppe i skogen eller på cykeln med kompassnålen mot en stig. Varje centimeter kände jag av skogen. Jag och min bästa kompis lade varje stig, varje barr, varje träd under våra fötter. Vi hade kojor nära och långt bort och vi återvände inte förrän kväll. Då fick pappa lyfta mig till badkaret för så lortig var jag. En dag blev vi medvetna om de träd som var målade. Vi insåg att det betydde något, något som var förrödande i vår värld. Då startade vi föreningen Rädda Skogens Träd. Vi hade koll på varje målat träd och vi samlade namninsamlingar för att gå till kommunen. De som stödde oss var gamla gubbar, som tyckte att det inte fanns maken till rediga jänter.

När barndomen övergick till tonår fortsatte jag söka mig till skogen. Samma stigar, samma stenar men andra tankar och funderingar. Skogen var min oas. Under hela tonårstiden andades jag den där barndomsskogen och den andades mig.

Jag flyttade och fann en annan skog att utforska men i drömmen och meditationen har det alltid funnits bara en. För ett år sedan, ganska så exakt återvände jag med iver och glädje. För att utforska ocg återupptäcka. Minnas. Jag fann skövling och en stor grusväg. Stigar, träd, stenar och små pyttetjärn var bortraderade. Jag stod vilsen och utan att veta var jag befann mig. Min inre karta stämde med den stig som under mina fötter plötsligt upphörde. Jag reagerade med barnet inom mig och jag blev både arg och ledsen. Det är inte samma sak längre.

Men vad jag gläds över är hur priviligerad jag var som barn. Att ha ett helt drottningrike inpå knuten och att jag bodde på en plats där mina föräldrar kände sig fullkomligt säkra med att ju mindre de såg av mig desto gladare och lycklig var jag´och att inget värre hände mig än sår och skador hit och dit. Det känns som om det är få förunnat idag och jag är så glad och tacksam att jag är en av dem. De där dagarna i skogen och skogen i sig har definitivt präglat mig och gjort mig till den jag är idag. Den har uppfostrat mig.

oj, skogen.

Jag är delvis också uppväxt på landet, alla helger vår och höst och hela sommaren, så vandrade jag ensam omkring i vår natur.

Stället där vi bodde, gränsade till sankmark, och visst lyckades jag gå ner mig en gång, när mina föräldrar grävde brunn. Det var sank-lera och mina stövlar gick förlorade för alltid, jag bara sjönk och sjönk, utmanade ödet, som en riktig Ronja.
Jag visste ju så väl, vars man INTE fick gå, inte till sank-marken, bara kliva på tuvorna, när vi gick över mossen, akta mig för brunnarna på tomterna där ingen bodde, sedan lång tid tillbaka. Oftast låg det bara något plank över, som någon lurig en, kunde plocka bort.

Inte gå bort sig i dimman: men det gjorde vi inte heller, dvs. vi gick i dimman, men aldrig bort oss, det är som om det fanns en inre kompass. Man kanske inte ser handen framför sig och stjärnorna skyms av granarnas lummighet, men den inre kompassen och känslan får en  att gå rätt.

Underligt nu när jag tänker på det: undras om det är därför som jag aldrig går bort mig i nya miljöer i främmande länder, heller?

Den inre kompassen, kanske är så väldigt väl upptränad, från alla långa skogspromenader, sedan barnsben. Någon som känner igen sig där?

#18 Den inre kompassen har jag också - men den fungerar bara i skog och natur. Inne i städer eller bland en grupp hus blir den helt missvisande och jag är bara förvirrad där.

Däremot tog jag mig en ordentlig avstickare in i skogen för en vecka sedan, och blev förfärad över att kompassen plötsligt inte fungerade. Jag hade ingen aning om var jag hade kommit ifrån. Det var som om jag i ett steg hade teleporterats till en helt annan del av skogen och jag kände inte igen någonting alls.

Men jag lärde känna den nya delen av skogen och kompassen kunde visserligen inte visa varifrån jag kom från början, men jag visste precis varifrån jag kom efter att jag gått vilse ;) Jag fick aldrig någon panik, jag tycker om skogen och eftersom jag hade min kompasspunkt om än på fel plats, kunde jag ju bestämma en riktning och bara fortsätta tills jag hittade till mer bekanta områden.

Skogen var förresten helt fantastisk! Jag har aldrig gått i en liknande skog, bortanför mina gränser då. Jag har alltid lockats att ta mig in där och är glad att jag gjorde det då. Men jag undrar fortfarande vad det var som hände. Jag kände det på en gång, förändringen, och snodde runt för att se det fallna trädet jag precis klättrat över, men det var inte där. Skogen sög in mig på något vis. Mycket märkligt.

#19 Som om den öppnade på en flik, in till det bakom scenen och sa "hyyyyyysch, tyst" vinkade ivrigt med hela armen "kom med här, jag vill visa dig något, en hemlighet - men lova att inte visa den för nån". Det var nog meningen, att du skulle in dit. Märkligt!

#19, om jag inte minns helt fel, så är det vid sådana tillfällen som man bör vända kläderna ut och in, gå baklänges istället, för att förtrollningen skall släppa. SKogsrået, kanske stod bakom något träd och trollade bort dig.

#20 ja … men jag såg inte riktigt vad hon ville visa mig i så fall. Eller kanske ändå…

#21 hm, kan hända att det är så, men jag blev varken rädd eller kände några onda aningar, det var mest trevligt. Det hade nog däremot blivit väldigt otrevligt att vända regnvåga kläder ut och in och halka baklänges i mossen hehe.

#21 det hände mig en gång när jag var ute i skogen med en hårdrocks-pojkvän, han ställde sig jävligt tveksam men visst fick jag honom att vända skinnjackan utockin tillslut efter många om och men.. hahaha.. och genast så såg vi stigen framför oss.

#23 jag kommer ihåg att du berättat om det vid något tidigare tillfälle :D

#24 ja det är en rolig historia, speciellt för mig som minns hans tveksamma huvud, tittandes på mig.. och jag = tanten med koll, kommer och berättar hur läget är när man är i skogen. det är bara att gilla läget och lyssna om man vill ta sig hem nångång!

just det, att lyssna, är väsentligt.

Att inse att man har begränsade kunskaper, är också nödvändigt för kommunikationen.

Att ödmjuka sig,  trots att man motarbetar jante-lagen, är att förhålla sig på jorden.

Oj oj, vad hände nu, vem är det nu som domderar här, ingen aning…