Inte särskilt märkbart - har kanske alltid varit så udda att föräldrarna vant sig. :)

Det enda är en smula missriktad välvilja från min svärmor som försöker visa att hon "hänger med" genom att prata om diverse new-age prylar som inte alls är min grej. Men hon försöker iaf.

Vi har namngett våra två barn med en hedniska ritual, vilket var mycket uppskattat av våra gäster. Vi fick kommentarer om att det var det mäktigaste de varit på och att det var så mycket finare, stämningsfullare och meningsfullare än de kristna dop de varit på.

hm har nog inte haft några reaktioner mina föräldrar har låtit mig göra de jag jag själv vill, min syster kan väll fälla lite plumpa skämt men det är allt… Min mor har verkat vara mer intresserad av att joina än undrane  över vad jag gör.§

Svårast är det nog för min man, för han vill absolut inte bo med mig ute i skogen, så vi ska bli särbo.. :( han vill heller inte följa med mig på tur ute i landet när jag gör häxgrejer med andra, trots att jag gärna skulle vilja det - jag kan inte dela upp mig, det bara går inte, jag är många saker i mitt liv, student, mor, fru, häxa, och jag vill inte dela upp det i olika 'liv' utan vill att allting skall vara ett och samma. Det är ju ingen hobby direkt, det är någonting jag gör ständigt.

Resten av släkten.. ja de är inga kristna typer direkt, mina föräldrar är tex inte gifta och de flesta andra har gift sig borgerligt, ingen av mina syskon inkl. mig är döpt. Mina föräldrar har själv testat olika religiösa inriktningar som unga, åkt till indien och hittat sig själva..arbetat med drömmagi och lite allt möjligt verkar det som.

De kan skämta lite plumpt ibland men jag låter dem göra det, och skämtar tillbaka. Har man valt något som livsstil ska det tåla skämt och självironi, annars är det inte tillräckligt fast. Jag är öppen med vad jag gör och tänker inte alltid på att lägga band på mig när jag är med min familj, är ju avslappnad med dem.. så det kan bli kass stämning ibland om jag råkar berätta att det är ett svart andedjur i köket.. :( *ärlig, öppen, snell*

Min mormor har inte tagit till sig att jag inte är hyberkristen som hon är.

Vi har alltid diskuterat den kristna tron mycket och jag har aldrig kännt mig särskilt nära den kristna tron och har alltid berättat det rakt ut.

När jag började meditera och finna vägen in i magin så började jag lite lätt förklara för min mormor under en av våra diskussioner att jag har ett litet altare som jag sitter och mediterar vid.

Direkt sa hon:

NÄÄÄÄÄ så får du inte göra! Det är FARLIGT!!!! Det är att häda! Du offrar väl inte blod o sånt! usch nä fy det där vill jag inte veta av.

Ja det va hennes reaktion på att jag berättade att jag MEDITERAR…. *suck*

när jag sen försökte förklara för henne att altaret har jag enbart för koncentrationens skull, vill ha ett ställe med mina vackraste ägodelar som jag kan njuta av och meditera med så ville hon inte lyssna alls.

Nu för tiden pratar vi knappt med varandra trots att jag försökt.

Men det har även lite andra anledningar såsom att det ALLTID är JAG som ska ta kontakten och när jag väl gör det blir jag utskälld för att det var alldeles för länge sen…..

Ja  där är min upplevelse. de jag omger mig med nu tcker bara det är intressant eller så är de ganska så nollade så de inte intresserar sig alls. Jag går klart och tydligt ut med min tro om någon frågar eller så och de som inte godtar det, ja de väljer jag bort. Känns skönast och lugnast så nu för tiden

På mig ser man, med skräckblandad förtjusning… Även de som känner mig, känner hela mig. De som jag inte bär med mig… ser inget mer än ytan.

Antingen älskar man mig eller så hatar man mig… det finns få undantag som bara inte bryr sig.

Fördomar stöter jag alltid på… det är en del av livet.. det behöver inte bara röra vem jag är… men det finns de med fördomar mot mig även här på hif.

Men annars vet folk oftast inte vem eller vad jag är eller har varit… Det är inget jag kör ner i halsen på folk hur som helst. De jag umgås närmare med… har sett mig verka… hört mig tala och varit med i mina ceremonier…

Jag försöker att inte röja mig hur som helst, men mina smycken avslöjar mig, för de som redan vet… de ramlar ju fram ibland.

träffar jag någon är jag som vilken kille som helst… sitter jag ute och dricker kaffe… är jag som vem som helst… är jag med mina barn, är jag som vem som helst. Jag är ganska tråkig och händelselös. Kommer undan med det ofta :D

*skrattar* Du säger väl till om du blir med i någon sekt!! Så sött. Jag känner så väl igen mig i oron mellan mig och min syster. Det har varit lite omlott där med sekt frågan mellan henne och mig. *garv*
Visst är det bäst med systrar? Särksilt de oroliga sådana..

Tror inte jag kan minnas några negativa reaktioner. De flesta bara nickar och tar emot. Ett litet.. "Jahapp.. så är det så det står." Jag var även så försiktig under tonåren att ingen egentligen fick höra om mig inom mitt arbete. De som fic det tog emot det resepktfullt. Jo det var en kille jag bodde med av anledning. Han var nervös..

Vi bodde i ett gammalt hus där det var besökt av andar sedan lång tid. Min närvaro i huset gjorde samtalet okej till vardagsbordet.
Jag vet inte.. jag tror folk blir trygga med de ockulta ämnena kring mig. Det kan ta lite tid att få igång en konversation.. men när det är igång är det lika enkelt och naturligt som vädret.. :) Så var det även där.. Det erkändes öppet och togs emot att det spökade där. Det hände att någon av dem sprang huset runt för att de hade känt eller hört någonting. Livrädda…
Men med mig och mina grejer jag gjorde då störde ingen, utom en kille. När han hörde om det blev han så rädd att han vägrade vara i närheten utav mig.

Först trodde jag att han skämtade och jag jagade runt honom en stund. (14-15år gammal då) Sedan gick det in att han var allvarlig och då kom jag bara att tycka att han var patetisk.

Men det är nog den enda negativa upplevelsen jag har.. :P

när man tänker tillbaka längre och inte här och nu så var det jobbigt när man var i den yngre skolåldern, lågstadiet, mellanstadiet, högstadiet, då brukade det samlas små gäng och skrika häxa åt mig…

jag hade svårt att passa in som barn, att ge avklippta duvfötter till pojkar man gillar - det faller inte alltid i den goda jord man tänkt sig. :(  jag utförde märklig elak magi på elaka pojkar som ryckte mig i håret, samlade hår från jackans luva, lade i en burk, och fick alla flickor som kände sig träffade av mobbaren att spotta sitt agg i den.

när jag började mellanstadiet, då höll jag mig främst för mig själv, lurade ute i skogen mest. högstadiet, då hade jag min första trevande ritual tillsammans med andra, gick dåligt, höll mig själv tills jag nådde mogen ålder - ungefär tills nu ;)

jag mötte alltså mycket motstånd i de yngre åldrarna av mitt liv men nu skrattar jag gott åt min elaka barnmagi jag hade för mig, det var elaka men goda tider.

Mina föräldrar är vana med min personlighet sedan barnsben. Jag är vuxen nu men mina intressen och vad jag finner intressant har knappt förändrats, inte bara gällande häxkonsten och allt vad det innebär, på så vis känns det även som jag har vuxit ikapp mig själv med åren.. De har alltid låtit mig hållas och försökt visa intresse även om det inte alls stämmer överens med dem. De reagerade väl mer i tonåren men det är ju inte så konstigt. Visste väl kanske inte hur säker jag var i mig själv som tonåring och ytttre påverkan. Ibland kommer skämten och ibland kommer rådfrågningar, inga konstigheter. Jag är den jag alltid har varit, typ. Svärfar skämtar hjärtligt och skakar på huvudet, svärmor ser det som en tillgång och är riktigt intresserad och frågar mycket.

I omgivningens ögon har jag nog nästan alltid ansetts konstig, estetflummig, speciell och annorlunda, blir lätt så på liten ort. Här ska man vara intresserad av fotboll och hockey, inte kultur, religion och annat "konstigt". Jag antar att de flesta av mina vänner anses som lite konstiga i allmänhetens ögon. Samtidigt har jag aldrig haft problem att få vänner eller ett "godkännande", tvärtom. Antar att jag alltid gått min egen väg, ibland följer den massans väg, som för alla andra. Inget märkvärdigt. Häx-carro vet ingen förutom riktigt nära vänner om, har aldrig haft behovet av att "köra ner det i halsen på folk". Såvida man inte kommer in på samtal och diskussioner som rör ämnet på något vis. Jag är tyst om det men ändå inte.

#8

Häx-Carro… hehehe…
Sätter du dig på bussen och skyndar dig hinner du komma hit (tar ju bara ett par timmar) på fika innan jag åker hem igen på torsdag… Skulle vara kul att se dig igen… det var ju förra årtusendet, vi sågs sist…

#9 Ja, nog var det förra årtusendet alltid. Hihi är så roligt att kunna säga det, känner sig iaf lite som en sagans trollkarl.. Ja, vi får se när mattan lyfter till besök bortom bergen.

Jag möter faktiskt tusen gånger fler fördommar för att jag går barfota jämt än att jag, svettig & spottandes i trans, trummar och snackar med träd, gräs och stenar på en daglig basis.

Föräldrar, tja, jag är helt öppen med vem jag är och vad jag gör, men far och bror tror bara på sånt dom kan ta på. Konstigt eftersom farfar stämde blod och talade med djur.

Mor har under hela sin uppväxt (har psoreasis) blivit tagen till s.k. kuckel-gubbar och fått känna på deras kraft så hon är medveten om att sånt här finns, hennes nuvarande karl är god på handpåläggning och pendlar med sin ring både efter vatten och spöken, så han kan också. Mormor hans var visgumma.

Men vi pratar aldrig om det jag gör egentligen; vilket iofs passar mig utmärkt. Jag egoonanerar nog på forum som det här och Tt ;)

Mvh, T

Fördomar.. jag vet inte.. farmor tog en titt in i mitt rum när jag bodde hemma och låtsades som om d regna.. haha. Dit in gick hon inte igen. Altare o huffens puffens.. men jag älskar min farmor, så vi pratar inte teologi hon och jag. Mormor lyser upp som en liten sol när vi pratar om det ockulta så jag antar att hon e all for it.

Pappa kör farmorracet så vi pratar inte om det om min kära mor hon e väl inne på samma bana som jag själv. Mina vänner accepterar mig precis som jag är och tycker väl varken si eller så. Jag gör väl vad jag vill..

De kristna på sergels torg how ever, de ber böner och skriker efter mig så fort jag går förbi, det spelar ingen roll vad jag klär mig i. Det känner tydligen igen en häxa när de ser en. Och går man förbi med ett pentagram om halsen så tror jag nästan de ska svimma.

Men allvarligt talat har jag inte mött så mycket fördomar, visst en hint någon gång från nån ny om att "tror du att du kan flyga eller" men sånt kan jag ta med ett leende och svara "kanske det" och blinka lite djävulskt så de inte vet vad de ska tro.

#12 är det sant att de skriker efter dig på sergel! vilket häx-test.. hm man ska stryka förbi där några gånger när de har möte..

ifall de inte reagerar så är antingen deras gud kass som inte hjälper dem att känna igen häxor tillräckligt bra - eller så är det jag som måste gå hem och ha en livskris och tänka över ifall jag egentligen är en häxa på riktigt :)

Jag har inte mött några fördomar hittils faktiskt.. men jag går ju inte heller runt med en blinkande neon skylt där det står häxa på.

Mina närmaste vänner vet att jag är mer hedning är "vanligt folk" men jag har aldrig uttalat sagt att jag är häxa eller att jag är Gudinnedyrkare.  Gudinnedyrkare är också ett ord som kan få folk att se lite konstigt på en.. ordet dyrkar har nog fått en lite negativ klang. Om någon frågar om jag tror på Gud så brukar jag säga att jag tror på en kvinnlig gud, att gud är en tjej.. De brukar de acceptera lite bättre. Häxa har jag inte riktigt börjat kalla mig ännu, jag vet ju att det är det jag är, men själv känner jag att jag inte riktigt har de kunskaper som jag i alla fall tycker jag ska ha för att kalla mig häxa.

Mina föräldrar har inte brytt sig speciellt mycket åt varken ena eller andra hållet. Mamma följde tillochmed med mig på alternativmässan en gång när jag var mindre. Köpte ett keltiskt inspirerat pentagram åt mig tillochmed. Jag tror nog att de tror att jag har "kommit över det" men om jag verkligen skulle förklara hur det ligger till så tror jag inte de skulle ha några problem med det alls…

Sambon verkar inte heller ha några problem.. ännu ;)

#13 ;) Jo helt sant! "VI SKA BE FÖR DIG!!!" "JESUS FINNS OCKSÅ I DITT HJÄRTA" "KOM TILLBAKA TILL LJUSET"

De blir helt tokiga, visserligen e d ganska tokiga hela tiden men vissa individer gör att de går in på overdrive och blir extra crazy.. jag har faktiskt ingen aning om varför..

En gång tyckte de att jag skulle sätta mig på en stol de hade så att de kunde be extra mycket för mig som är vilseledd av mörkret.

Dom vill ju väl iaf.. eller nåt.

Äh du har helt klart häxvibbar ;) De skulle skrika sig hesa. hihi

Åh, kom på en lite rolig sak som hände för några år sedan, med tanke på de kristna på sergels torg.

Jag satt, helt normalt klädd ( ja i alla fall för en hårdrockare), dvs jeans och en tjocktröja med en döskalle på, på pendeln en vacker dag.

Sitter och tittar ut genom fönstret, minding my own buisness, när det går på en äldre dam / tant.

Helt plötsligt tittar hon på mig och nästan börjar skrika: Jaså, du är en sån du!?.

Så tittar hon på min tröja: Är det det där du dyrkar???!!

Jag blev lite obekväm till mods men hon gick vidare i vagnen och började predika om Jesus till de andra glada trafikanterna :P

Tror hon nog var lite… vad är rätt ord… kocko. Men lite kul var det i alla fall.  :)

#12. Har en kompis som också råkat ut för det obehagliga. vet inte om hon är medlem här inne?  Hon stod utanför Vattumannen (bokhandel bla för "ockulta saker") och bar ett pentagram. En tant kommer fram, spottar henne i ryggen och säger något i stil med "jävla satansdyrkare". Och det är vi som är de onda…

jag var med om att maria, hon den gamla tantaloran som spelade orgel på sergel för ett bra tag sen, fick spel en dag. Hon ropade åt oss ungdomar som gick omkring och rökte (vi var ju ett gäng stentuffa punkare som hängde på sergel och rökte oavbrutet) att vi skulle brinna i helvetet, så gick rösten upp i falsett och hon nämde demonnamn, som vi alla var besatta av tyckte hon.. vilken kontrast om man jämför med den fromma damen hon annars var. att sitta där och plinka på orgeln år ut och år in.. ja det tar väl på förståndet.

#15 men det låter ju spännande! läskigt men på det pirriga upphetsande sättet! Nu måste jag gå dit, gå igenom häxtestet.. kanske stryka nära dem och titta dem lurigt i ögonen..

tur att du inte satte dej på stolen för då kanske de hade bundit fast dig och offrat dig till hvite krist :(

#16 haha.. den där du dyrkar.. hört om en tant i högdalen som skriker vilt och brett om jesus med hög ilsken röst… ifall deras gud gör att man blir sjövild.. ja då är jag klart intresserad.

#17 haha, ja det var ju himla fromt gjort. Det är sånt som hon kommer att ställas inför, när hennes domedag kommer.

#15 Nästa gång du går förbi har du en munfull grisblod i munnen som du låter spridas i en vid båge medelst spasmer och gutturala ramsor!

Sen står du blick stilla en sekund, blinkar storögt och proklamerar stolt att, ja minsann, nu har satan lämnat din kropp och du har sett JESUS!! Sen spelar du med på allt och följer med på bönemöte och kaffe.

O_O Jösses, undrar vad dom ska tro.

Mvh, T

Brukar vara himla (!) fint och mycket hembakat fikabröd på såna där kristna möten…

jag har gått i en skola driven av pingstkyrkan, så visst känner jag till det smaskiga fikabrödet som handen i handsken! där gick jag ett år för att fördjupa mig i läran om kristendomen som praktisk religion, och studera kristna människor.. det var roligt! jag har lurat i många kyrkor genom åren.. som observant kan man säga, då jag förstås undrar lite om deras magi och hur den tar form. nattvarden vågade jag aldrig ta däremot, känna jesu lekamen i kroppen, hujedamej. den betraktade jag bakom en skärm.. Jag brevväxlade en kort period med en katolsk präst i syfte att få vara med på en katolsk studiecirkel, för att sedan upptas i församlingen. hade tänkt att jag skulle gå i studiecirkeln och sedan avbryta innan dopet.. men jag flyttade och orkade inte hålla kontakten.

en gång kom liam norberg på besök och höll föredrag för oss, om hur han fann gud i fängelset, mycket halleluja och prisa gud blev det.

tänk på det, ni kristna som läser detta, snart kan denna spindeln befinna sig i en kyrka nära dig, det ser ut som om jag läser era biblar, men i verkligheten så suger jag åt mig alla era hemligheter och offer, och går hem igen..;)

#20 *garvar högt. fyfan va metal* Om jag gör det så lovar jag att ha med mig en hemlig filmkamera o lägga upp klippet här på hif. Jag menar i värsta fall får jag ju fika!

Nåja, detta är ju extremkristna vi pratar om, jag har haft högst vettiga konversationer med kristna annars, men de verkas finnas en hel del av dessa extremkristna men kan ju bero att de e så nedrans många ;)

#22 Det finns nog mer Häxor som ränner runt i kyrkor än vad man vanligtvis tror..

Ja visst. jag gillar kyrkor och traskar glatt in där så ofta jag har tid. Men jag är mest där för det arkitektoriska och utsmyckningarna, men det behöver man ju inte tala om. :P Hittills har jag aldrig slagits omkull av en blixt på kyrkotrappan… Kanske beror på att jag är både döpt och konfirmerad så att jag är immun? Men jag gick ur kyrkan så fort jag fyllde 18. Bland det bästa jag nånsin gjort.

#24 överallt är de.. och man kan se vem som är vem genom att titta på församlingen genom en bakockframvänd vargastrupe..

jag har haft en lång studieperiod genom olika sorters kristna kyrkor, skolor och cirklar i många år, tänkte aldrig på att det skulle vara en häxgrej, men det är ju ingenting man säger precis.

intressantast var nog ett förbönsmöte i pingstkyrke-kapellet.. då jag bad förbön för en annan, för det stärkte mig i det jag redan trodde.

Min mamma är stödjande och intresserad, brorsan är så luttrad att han inte bryr sig.

Hm, övrig släkt vet jag inte riktigt… Det fåtal som jag har närmare kontakt med tror jag anar så smått vad jag håller på med, men väljer att inte låtsas om det. Och jag är inte den som drar upp det.

Mormor är visserligen både kristen och konservativ, men tror ändå på något konstigt vis på en massa kuckelimuck. Det var av henne och min morfar som jag som barn bland annat lärde mig att alltid förvarna småfolket innan jag företog mig något som kunde störa dem, t ex hälla ut en hink vatten utomhus.

Överlag brukar jag vara väldigt försiktig med vem jag berättar vad för. Det jag är mest orolig för är inte de kristna fanatikerna, de kan vara nog så obehagliga när man stöter på dem, men ärligt talat, hur många tar dem på allvar? Det värsta tycker jag i stället är de "förnuftiga" som ser en lite över axeln och försöker psykologisera ens religion. De är jag livrädd för och de har ofta mer inflytande än de tokkristna. Jag har t ex varit med om att en person under ett samtal på en fest förklarat att de flesta som sysslade med ockultism var stackars outbildade arbetarklasskvinnor som hade haft det svårt i livet och inte förstod bättre (han visste då inget om mig).

I övrigt tycks jag inte ha den där häxutstrålningen som omtalats i tråden. Snarare verkar jag tilltala den typen av människor. Till och med när jag under en period i tonåren försökte vara punkare så var gamla tanter rara och tillmötesgående mot mig, till min stora förargelse då. Jag ville ju vara farlig!

Jag kallar mig ju inte direkt häxa (som Sofie-Askriver så tycker jag inte jag har vad som krävs för det) Ärligt talat har jag inte mycket till definition på mig själv eftersom jag ser min tro och livsåskådning som en process, en utveckling som jag är i. Inget är hugget i sten i min värld, jag observerar och filosoferar, söker och väljer bland det jag finner efter hjärtat. Inte så att jag inte vet vad jag tror eller vem jag är, men jag vill inte begränsa mig, i alla fall inte i det här skedet :-) I stort sett har min livåskådning kännts självklar hela mitt liv, men jag utveckar den och lär mig hur man utövar den hela tiden.

Jag har därför inte riktigt "kommit ut ur den hedniska garderoben" än, även om dom som är närmast mig vet att jag alltid hållt på med hokus-pokus. Jag klär mig inte "anorlunda", bär inga symboler etc.  Min familj och mina vänner har fått vänja sig vid tanken på att jag pratar med djur, sysslar med magi och tarot samt ifrågasätter dom kristna värderingarna så fort jag får chansen.  Mina föräldrar är vana och även om dom var väldigt skeptiska till mitt beslut att lämmna kyrkan har dom tagit det bra. Dom är lite traditionella, men inte särskilt religösa som tur är. Pappa säger faktiskt själv att han inte tror på den kristna guden utan tror på en "andlighet i naturen" vilket är egentligen är rätt hedniskt även om han aldrig skulle använda det uttrycket.

Däremot har min sambo haft lite svårt att vänja sig. Han blev både rädd och chockad när han jag berättade att jag kommunicerade med djur och brukar fortfarande bli lite blek när jag pratar om andar, magi eller pysslar med mina pendlar och tarotkort. Det är långt från vad han är van vid, stackars liten… ;-) Men har respekterar och älskar mig för den jag är, även om det är lite synd att jag inte kan berätta om alla mina okulta upplevelser och tankar för honom…

Mina vänner vet lite löst vad jag håller på med, har egentligen bara en vän som jag kan prata fritt med detta om, hon är själv utövande hedning och har hjälpt mig att utveckla den sidan bara genom att ge mig en kanal där jag kan få prata om allt som jag burit innom mig egentligen hela mitt liv…

Jag funderar en del på det här med partners, i synnerhet när jag läser andras inlägg om sambos som har haft svårt att vänja sig vid deras livsåskådning.

Jag levde i flera år med en man som inte alls accepterade vem jag var (Tänk Iomas mormor #4, i form av en ateist i nedre medelåldern så får ni en hint om hans inställning). Då var jag tillräckligt ung och dum för att finna mig i det. Det är jag inte i dag.

Nu känner jag mig lite kluven till kärleksförhålllanden. Om jag nu skulle hitta någon att utveckla ett seriöst förhållande med, förutom allt annat som ska stämma, så ska han dessutom vara nyhedning. Eller åtminstone ha en väldigt öppen inställning till det. Det känns inte riktigt.. realistiskt.

#29 inte realistiskt!? gå på ett häxmöte, en kurs, en pubkväll, ett blot, och då ska du få se på hedniska snubbar..;)

Hm, får väl rikta in mig på det då :)

#29 De finns, de som du söker i 'grabbväg'. Jag har hittat en sån, och det är många här inne på HiF som också funnit de guldkorn som sökts =) Så det är inte kört för dig heller Viper ;o)

Själv har jag sluppit fördomar. Min ena kusin slängde ur sig "är du satanist eller?" när han såg mitt pentagram för många år sen, och när jag i normal samtalston svarade ett enkelt nej var det inget mer med det. Många andra som ser mitt pentagram och frågar om det frågar bara vad det står för. Men de allra flesta säger ingenting.

Min familj är helt på det klara med att jag kallar mig häxa, så även närmaste släkten (mormor, mormors syster (från början systrar), moster, några av mammas kusiner, säkert min morbror också via nån annans ord). Min mormors numera avlidna systers enda kommentar med glimten i ögat var att 'så länge det inte är nån sekt så får du göra vad du vill'.
Äldsta syrran är intresserad, näst äldsta syrran är intresserad men tokskeptisk, pappa tycker det är kul att höra om mig och mitt och mamma är jätteskeptikern n:o 1. Hennes kommentar om mig i början av min 'karriär' var att "ja, du har ju alltid varit lite konstig"…

Träffar jag andra så tar jag aldrig upp nåt själv om mig och min inriktning, men kommer det på tal så har jag inga problem att prata om det. Tror att jag beter mig så pass 'normalt' (enligt normen alltså) att ingen ens funderar på vad jag kanske sysslar med. Tror inte att många råkristna skulle misstänka att jag var häxa, kan inte tänka mig att jag har den utstrålningen. Tror snarare att jag utstrålar det som de nog skulle kalla kristenhet faktiskt… *ASG* Ser alldeles för snäll och vanlig ut, men är en ängel med dolda horn *hehe*

Min snubbe är den bästa. Han visar intresse och respekt , uppmuntrar, ifrågasätter, skakar på huvudet åt en del och tar med sig andra bitar. Jag är säker på att det finns fler som han där ute med den sidan. :)

Jag tycker rent generellt att det är väldigt få "normala" människor som vet vad ett pentagram är. De gånger de inte trott att man är satanist har de trott att jag är judinna. Vet inte alla att davidsstjärnan har sex uddar?

Väldigt intressant att höra era berättelser. Mera mera!

#34 Judina har jag också fått höra.

Och en fråga tillochmed om jag var kommunist. haha det tog mig faktiskt lite av stapeln,.. What?

Kommunist? Jag förstår inte ens kopplingen. *skrattar*

#36 det gjorde verkligen inte jag heller. Därav den väldigt förvirrade reaktionen. Satanist förstår jag, judinna kan jag väl förstå men kommunist? eeeeh.. nee. det förstår jag inte det minsta.

37#

kommunister har ju också stjärnor, röda-stjärnan är en typisk symbol att knäppa fast på sin basker..

men den är ju inte ett pentagram, men människor tänker väl stjärna som stjärna..

#38 då blev det genast mycket klarare :)

#34

Ja.. jag har blivit kallad det samma eller inte judinna då… utan jude.. Trots att min stjärna har sju uddar.

Fördomar, bedömning, dom… Egentligen tror jag att ALLA har fördomar, för vad betyder egentligen ordet? Att döma före, före vad då? Före man VET!

En fördom är en bedömning man gör innan man VET mer. Alltså är väl alla bedömningar fördomar om man efteråt VET bättre?

Och om någons bedömning inte stämmer med vår egen bild av oss själva… Vem har rätt och fel? Finns det ens något rätt och fel?

Är inte er bild av mig lika rätt som min egen? Jag menar, dom finns ju samtidigt.

Jag kan aldrig GE er samma bild av mig som jag själv har… Det tolkas ju alltid genom ERA sinnen ändå, eller hur?

Min mamma försökte i flera år lära mig att folk bedömer mig utifrån hur jag ser ut, hur jag klär mig. Jag förnekade envist att det var så, eftersom jag inte VILLE att det skulle vara så.

Idag vet jag bättre: att folk gör sina bedömningar vare sig jag VILL det eller inte. *skratt*

Och utifrån det kan jag GE folk det dom förväntar sig, utifrån vilket resultat jag VILL HA. Istället för att envist göra som jag vill och vänta mig ett resultat som jag aldrig kan få.

T.ex. om jag går på intervju för ett dagis så ger jag dom den bild dom vill ha för att kunna anställa mig, vilket inte alls är samma bild som om jag ansöker om ett jobb i en reception. Manipulering, visst, men frågan är alltid vad man vill ha ut av en situation.

Jag vill ha ett jobb, alltså ger jag dom det jag kan för att få jobbet.

Ungefär som med ett kemiskt experiment, om man vill ha ett visst resultat så måste man prova sig fram vilke komponenter som ger just det resultatet. Det leder ingen vart att man testar samma sak hundra gånger, när man fortfarande får samma resultat.

var dag, när vi vaknar upp, så får vi jobba med våra egna fördomar, inte blunda för dom, utan istället storögt titta utanför våra egna personliga begränsningar, sätta ord på dom och jobba med dom

# 42 med flera, javisst! Och jag älskar de sekunderna när det ställs på sin spets. När jag var kär i en man…som ringde i lyckorus och berättade om sin nya kärlek…en man. Jag var helt ställd, en hundradels sekund. Jag glömmer det aldrig. Var mycket ung då. Långt senare när någon berättar om sin kommande klostervistelse. Vad fint. Jag har också haft, åtminstone en helg för mig själv. -vad gjorde du?- Har du också varit i kloster? -nej jag har varit på Häxträff…jag älskar den sekunden…

och att hamna bland människor som börjar tla strunt om en annan människa…ganska länge…och få avrunda det hela med: - Nej det här stämmer inte alls…ni talar om min bästa väns syster och…

(För övrigt kommer jag inte in på min egen sida längre…om nu support läser det här)

Fördomar är omöjliga att bli av med. De finns inbyggda i vårt system och är säkert bra för nåt. Däremot kan vi ju lova oss själva att ständigt ompröva våra fördomar så vi inte låser oss fast vid dem.

Jag har varit väldigt förskonad från allsköns fördomar och förakt. Någon kommentar har man kanske fått, men inget jag direkt kommer ihåg.

Kanske beror det på att jag till vardags håller en ganska låg profil. Jag har varken färgat håret kolsvart eller illrött (fast det senare är bra snyggt!), jag använder sällan smycken eftersom mitt arbete som usk innebär att jag hela tiden skulle få ta på och av glittret (hänger på mig mitt Bafo-designade stora pentagram vid speciella tillfällen), jag är en jeans-o-tröja-tant som smälter in i mängden.

Dessutom pratar jag sällan om "häxeriet", även om jag inte döljer mitt intresse heller. Det är bara det att jag inte finner något intresse i att diskutera saken med folk som inget fattar av det. Däremot pratar jag jag ofta och gärna om "underavdelningarna", dvs sådana saker som örter, trädgård, pyssel, naturen… Men sånt är ju många intresserade av utan att för den skull vara häxor. :-)

Måste tillägga att bråket runt den där "gravplatstråden" nog var ibland det värsta jag upplevt angående fördomar mot häxor. Det människor skrev om oss… Det var skrämmande.

#44 Japp, de är faktiskt ett försvar. Från de mest basala "slingrigt -> orm -> giftig -> farlig" till mer personliga som anknyter till egna erfarenheter eller erfarenheter personer/institutioner vi litar på har förmedlat.

Om vi skulle vara tvugna att medvetet bedöma varje situation/varelse skulle det dels ta en massa kapacitet i våra hjärnor, men än värre skulle det ta sådan tid att vi skulle bli utsatta för fara alldeles för ofta.

Jag har varit utsatt för fördomar i hela mitt liv. Men inte för min tro. Det har varit andra saker.

Jag har helt enkelt valt att inte säga något.
Ibland orkar man bara inte ta reda på vad folk skulle tycka o tänka om saker och ting.

Min mor och min partner vet och det räcker för mig.