Lorelai… en stor och varm kram till dig fylld med styrka, mod och kraft. Jag vet givetvis inte vad all din smärta och lidande handlar om, men jag känner med dig… oerhört starkt. Att lida i ensamhet har jag själv gjort så länge jag kan minnas, utåt vet ingen något… Den där dörren är så jäkla svår och tung att öppna upp, att visa sitt innersta, blotta sin själ och ha kraften att stå där på sina skakiga ben beroende på andra människors reaktioner. Vill bara visa på mitt sätt att jag förstår dig, och jag gråter lite jag med när jag läser det du skriver… Kram Månstråle

Lorelai….jag känner starkt för dina tårar i ensamhet….massor med varma kramar…du kommer att gå stark ur detta…vägen är hård men ju längre du går , ju mjukare kommer den att bli….Kram /Broken

Svår fråga. Det är ju inte direkt allt lidande man vill eller kan dela med sig av. Överlag så tror jag på att dela med sig till någon/några man litar på. Vänner. Familj. Bara att du skriver här gör ju att du faktiskt har tagit en del av det steget redan, starkt jobbat! Allting ordnar sig till slut på det ena eller det andra sättet och oavsett utgång så kommer du att ta dig ur det här som en mer erfaren individ som är än bättre rustad inför framtiden.

Må du möta dagen med öppna armar. Styrkan att göra det har du redan bevisat.

Intressant fråga eftersom jag själv föredrar att ha mitt lidande för mig själv. Det verkar inte hjälpa andra att jag delar med mig av min förtvivlan, inte heller verkar folk vara intresserade av att höra på det utan kommer mest med käcka peppningar och stränga förmaningar om att skärpa mig.

Alltså känns det bäst att ha det för mig själv. Jag ser heller inte att folk i allmänhet kan ge mig de svar jag behöver eller någon tröst. Tröst är något som inte verkar finnas i dagens samhälle eller folks medvetande alls. Alla ska må bra, hela tiden. Eller så är man en martyr eller tycker synd om sig själv. (obs ironi, jag tycker inte själv så här)

Många styrkekramar till dig.
Mycket har redan sagts, så jag ska inte älta mer, men du är en stark kvinna. Du kommer att gå stärkt ur detta också, även om det idag känns för jä**ligt.

vet av egen erfarenhet att det inte är lätt att ta till sig "klämkäcka" uppmaningar när man har det som värst, men vet också att dom känns bra när man läser dom efter en dag eller två.

Känner med dig och sänder dig mina tankar om styrka och kraft.

Kramar om dig!!! (och barnen)

*tar på sig cyklop i ren sympati*

Måånga styrkekramar från mig med. Även om jag inte vet vad det är du går igenom känner jag igen det att hålla allting för sig själv. För min del var det bättre att få det ut, även professionella vägen.
Kämpa på, du kommer att vara vinnaren.

Att dela sina sorger har jag sedan länge sett för en snabbare framåt. Jag har kommit mycket längre i mina processer under de åren då jag har öppnat mitt hjärta och pratat om det som finns däri. Än de åren när jag bar på det i ensamhet.
Men det är svårt att öppna upp och dela med sig utav sig själv när allt man kan och känner till är att behålla det för sig själv. Jag vet det och att jag kan det nu har med mycket övning bakom mig.

Att älta problematik för sig själv leder en framåt, långsamt och smärtsamt.
Att älta problematik öppet och delat för en snabbt framåt, med risk att tappa något på vägen.

Ja.. att bära det i ensamheten tror jag är den största sorgen av dem alla. Riktigt till varför jag gråter nu är väl inte så viktigt.. En situation är ju ombytlig.. det är hur man hanterar situationen som är det viktiga.
Just nu gråter jag inte utanför hjärtat. Nu har jag de små hemma och bär huvudet högt. Jag ler, jag skrattar och jag fröjdas de glädjande ämnena..

Men visst är det så.. att vi alla bär det.. någon form av lidande.. Men det är också där jag tycker att folket som huserar just här.. på forumet blir till en unik klick folk. För här spelas gemenskapen verkligen ut, hur ful eller vacker den än är.

men nu skall trollen på grönbete och sorgen den grävs ner, in till mörkret av hjärtat. För att tas fram ikväll när de sover. ingen ser.. Kanske är det så just för att det lidande man br skös bäst av en själv. Detär ju ändå jag som skall övervinna just detta.. ingen annan kan hjälpa till.

Konflikten fortsätter.. med smilet på läpparna. ;)

Mmm vi rider alla våra egna rytvågor, förr eller senare når vi ändå stranden på ett eller annat vis. Det gör vi och det är den som kanske bör vara vår kompassnål, hur svårt och långt in i framtiden det ändå ter sig just här och nu. Och här och nu är rytvågen..

Kramar, värme till dig Lorelai - samt mandelkubb och hallonsaft ;)

#8  Önskar dig det bästa som du kan få. :)

Jag har aldrig utvecklats så mycket och lärt mg så mycket om mg själv som de gånger jag faktiskt (utvalt) folk få veta hur jag känner och hur jag mår. Mina erfarenheter är, till skllnad från t.ex Jennix, mycket possitiva då det kommer till att visa känslor för andra. Istället för orimlig och opassande pepp eller skäll om att gaska upp sig har jag blivit bemött med omtanke och inte minst, det som varit viktigt för mig, -frågor och funderingar och olika sätt att se på saker, som jag själv inte tänkt på  min grop av ledsamhet.

Lorelai, delad vårdnad på lidandet håller jag starkt på.

Människor, pengar, allting kommer och går i livet lite hursomhelst. Det är få saker man kan hålla kvar, har jag insett.. Och jag förstår detta med att ha kvar sig själv, det är ju den man bör ha närmast.. Men att hitta hem till sig själv kan vara svårt.

Jag har mått dåligt som mor ganska ofta, haft stora problem med att förena min ungdom med vuxen-morsrollen.. och haft svårt, och har fortfarande svårt att hitta mig själv - men tiden är alltid obarmhärtig, går och förändrar och skapar som den vill oavsett vad vi gör.

Att låta tiden gå, ställa sig utanför sig själv då och då och se sig själv ur ett annat perspektiv, kan göra att man får ett handtag att hålla i när det känns som virrigast.. och ett sätt att ställa sig utanför är att dela med sig.

Nu har ju jag suttit här och fantiserat ihop vad det är du precis ska möta och lida dig igenom, och då vill jag säga så här: "Keep your mask on and be strong!!"   Ibland kan det vara bra att dölja vad man egentligen känner för risken att bli allt för svag i en situation då man måste vara stark.

Ja.. där har vi en förälders lott i sitt nötskal. Hålla uppe skenet oavsett vad. Vi måste ju låtsas om som att allt som sker är fullt naturligt. Vilket det mesta är med. Men det är ganska svårt att hålla skenet uppe och inte bryta ihop när det är allt man vill.
Fast så har det genom tidernas gång visat sig med att det är när föräldern bryter ihop som barnet verkligen kliver fram!

Jag vill tacka alla er för era välgångstankar. Jag tar hjärtligt emot dem. På sitt sett är detta som kommer den värsta prövningen i mitt liv, den är ny i sitt slag för mig.
Ja.. förmodligen överlever jag även detta.. men det är inte utan att jag häpnas. Fyra månader har gått sedan jag joinade HiF. På dessa ynka månader har jag gått från att ha en stor familj som var lycklig. Till att vara ensam med ett hjärta i bitar.

Nej det är inte alltid det är lämpligt att visa sina innersta känslor. Processen kliver snabbare fram om man kan det, dela med sig till någon man litar på.
Det var inte länge sedan jag försökte gömma dem igen.. gräva ner dem. Det var en olycka från första vakna stund till sista..

Ni som inte vet vadjag pratar om behöver inte bekymma er.. det är det ingen på HiF som gör. Det är inte så mkt situationen som aggerandet jag är intresserad utav att disskutera. Händelsen i sig som framkallar lidandet är ju så variabelt från både person till gång.
Men det är faktist inte vad som sker utan hur man hanterar det och går vidare från det som räknas.

Jag brukar dessutom passa på att hantera livets alla motågångar när tillfälle ges. Gamla som nya.. Så det blir hela livet som ses över och hanteras. ;)

Lägg bort masken Lorelai…jag håller om dej och vaggar dej till ro,, varför ska jag bo så långt från dej när du behöver mej.

Absolut, ibland kräver vissa situationer att man har masken på plats - utav olika anledningar. Annars tror jag stenhårt på det här med att visa känslor. Givetvis styr tid och rum men att visa vem och var man är, det om något är stort för det krävs mod och mycket av en individ för att visa sig öppen, sårbar. Det är så häftigt när en liten ynka människa står upp, står fast för sig själv, i olika situationer. Visar sin sorg, sin rädsla, sin glädje, sin skam, whatever. Jag tycker vårt samhälle är rent katastrofalt på det området. Det är ok att känna och visa till en viss del men sedan är det liksom stop. Varför? Är det jagets egna uppfattningar om omgivningen som styr eller är vi som omgivning så hemska på att tillåta varandra att vara vad vi är? Lite så funderar jag kring detta som fenomen. Jag tror stenhårt att det här är ett sätt att förändra världen till något bättre, det som den enskilda lilla människan kan göra. Om en enda människa med sina känslor kan påverka en annan människa till att våga visa tycker jag mycket redan är vunnet. Ringar på vatten..

Dina ord Lorelai, dina tankar och funderingar, tror jag både hjälper och inspirerar.

Du har även mina tankar Lorelai.
Min erfarenhet är att man kan vara (ensam) stark till en viss gräns och det är inte alltid man är beredd på vad överskridandet av gränsen innebär.
Det är stort att vara stark men det är ännu större att våga vara svag. Att våga visa att man behöver hjälp. 
Sen tror inte jag att man kan dölja sin sorg för barnen. De ser och känner hur mamma mår och om hon då säger något helt annat än hon visar mår även barnen dåligt.
Många Kramar till dej

Oh nej.. man skall inte ljuga. Men man behöver uppvisa att det som sker är fullt naturligt. Inget att vara rädd för.
Mina barn vet gott om allt som sker. Förutom att de har ett barns fantastiska förmåga att snappa upp, så har dem även ärvt sina föräldrarsklarsynthet.
Men det är inte enelt att stå framför dem med ett brustet hjärta och förklara för dem varför det är brustet.Det är vuxenrelation och det har dem inte med att göra ännu..
SÅ lika väl som jag skall signalera för dem att det som sker är okej behöver jag visa det med sorgen i hjärtat.

Vet inte hur jag skall förklara det utan att dra in detaljer.
och nu får jag mitt besök med.. ;)

joo, lorelai, detta känner jag så väl igen.

När mina, nu vuxna barn, var 3 och 4 år gamla, så blev det en separation, med mycket traumatiska händelser inblandade.

Det värsta, i allt det som hände, var kanske att jag redan gick igenom min värsta livskris, innan allt eskalerade.

Jag hade nämligen i hela mitt vuxna liv, levt i förträngningens tecken, jag hade förträngt hela min barndom, med misshandel, övergrepp osv.

Det kallas ju för försvarsmekanismer, som människan är så duktig på att hitta själv, men alla försvarsmekanismer bröts helt dramatiskt ner, när jag fastnade i en hiss, tillsammans med mina små barn.

Därefter började de allra värsta minnes-filmerna, jaga mig, i vaket tillstånd, med den allra värsta panikångesten till följd.

ALLT DETTA, kunde jag inte utsätta mina små barn för, så jag grät: på nätterna, när jag vände undan mitt huvud, när de lekte med varandra, dag och natt, i ett helt års tid.

DÅ fick jag en samtalskontakt att avlasta mig hos istället.

Idag är mina barn vuxna, jag gjorde mitt bästa, för att inte lägga över det på dom, säkerligen har dom uppfattat allt och för att inte göra det ännu värre,(dvs. genom att ljuga för dom) så berättade jag att mamma mådde dåligt pga. att mina föräldrar inte var några snälla föräldrar när jag var barn, men att mormor är en snäll och bra mormor, för dom nu.  (vilket hon verkligen är och var).

Man får ta en sak i taget, varefter den ålder och utvecklingsnivå, som barnen befinner sig på.

Men att undanhålla dom allting är inte bra, då lär dom sig bara att man är opålitlig också, dom känner ju ändå in så mycket mer än vad man någonsin tror sig förmedla till dom.

Önskar att jag kan hela era hjärtan…..och anden säger din önskan är min lag……

Lorelai, jag önskar dig all stýrka! Masken är bra att ha i vissa situationer, det är inte alla man vill visa sig svag inför. Men att sedan få ta av sig masken, att få visa hur ledsen och bruten man egentligen är, det är också viktigt.

Känner med dig och önskar dig lycka till, och minns att det finns många på den här sidan som du kan lägga av masken inför. :-)

Kram Iram

* sänder stärkande kramar till dig gumman *
Natti natt , finns här om du vill …

// Mist

Kramar om dig!

Styrkekramar härifrån också. Man klara sig nog igenom det mesta iallafall eftersom man måste…