jag böjar då?

Hur stjärnorna skapades

-Hon-

Det är alltid svårt att berätta en saga om något som inte är mänskligt, som inte heller är ett djur eller en växt, men denna berättelse ska i alla tider förtäljas, för att människan ska förstå och veta sanningen bakom händelsen som förmodligen kommer leda dem till undergång.
Sagan handlar om det vi berättare alltid gestaltat som den lilla flickan. Och sedan tidernas begynnelse vandrade hon på denna jord, iakttog alla tidsåldrar, från den första droppe vatten som regnade ner i jordens mörka, djupa dalar till att den outgrundliga människan visade sin ondska och kärlek för varandra.
Flickans utseende och form var aldrig bestämbar i och med att stämningen på planeten alltid skiftade. Hon kunde synas som en slående skönhet där alla människans rätta proportioner föll på plats och förgylldes av stora blanka ögon, mjuk silkeslen hy och det fylligaste håret som kunde räcka ned till anklarna.
Från detta ändrades hon till en dyster och odräglig syn, stripigt tunt hår, rinnig näsa och en barnakropp som inte närts på flera decennier. Där skelettet framstår som flickans enda sanna form och hennes underbara drag tillbakagått till ingenting mer än en skugga.

Ingen vet varför hon fick formen av en människa. Möjligen ett ironiskt öde då människans fotfäste på jorden skulle leda till att flickans iakttagande tog slut, och aldrig mer komma åter.

Detta barn har aldrig avgivit ljud eller lukt, men om hon någonsin skulle ha gjort det skulle dessa skifta lika häftigt som hennes utseende. Det enda hon kunde avge var en känsla, som ni förstår nu kunde den känslan ändras, ifrån de befriande rus den starkaste drogen kan ge till sorgen en förälder känner då denne överlever sin eget barn.
I första delen av denna berättelse sägs det att flickan vandrade, detta kunde inte vara mer fel, för från den första stunden hon fanns… Så fanns hon överallt, detta betyder att hon aldrig någonsin tog ett endaste steg, detta faktum leder också till att hon såg olika ut på olika ställen.

På vissa platser av jorden såg hon alltid lika underbar slående ut, de här platserna var lugna, platser dit människan aldrig gick och aldrig skulle komma gå. Men där människorna fanns ändrade hon hastigt utseende, varje timme, varje minut, och varje sekund.
Hon var heller aldrig lika behövd som på platser där människan fanns. Något som verkade inbyggt i alla andra tingest fattades hos den naiva, giriga varelsen. Trots att det var dem som ledde henne till fall, var det alltid de som begärde mest. De ryckte och slet i flickan,
tills hon inte orkade mer. Tills hon inte längre ville vara överallt, den gången då hon slutligen gav upp. Detta skulle bli första gången hon inte fanns på alla platser samtidigt, första gången hon inte varit med på alla födslar och allas död, där hon skänkt frid även åt dom som inte förtjänade den.

-Han-

Sedan fanns denna enda, denna enda som såg flickan, som visste hur han skulle hjälpa henne. Han var också den enda som inte kunde nå henne. Han var tidens enda stjärna, han var den enda som visste hur hon verkligen såg ut, då hans öde var länkat med hennes.
Det sägs att han kom till sekunden efter henne, eller i samma ögonblick. Han hade alltid längtat efter henne.
Han såg ner på jorden denna dag och såg henne som han aldrig gjort förut, han såg flickan.
Han såg henne på en enda plats. Hans utseende var som hennes, aldrig en specifik form. Enda skillnaden var att människan såg honom. De var alla överens om hans utseende, ett ljust värmande sken som kunde röra sig närmre eller längre bort från jordens omkringliggande rymd. Det enda den inte kunde var att komma igenom den stora barriären runt jorden.
Ifall han kunnat det skulle han göra det enda han önskade, förena sig med flickan.
Hans öde var att alltid vara något varelserna på jorden skulle sträva efter, ingenting dom kunde få helt och hållet. Men ibland när han var riktigt nära jorden, trodde människan att de hade honom. Detta tillstånd kunde pågå en enda sekund eller en hel människolivstid.
Men den där speciella dagen, befann han sig otroligt långt bort från jordskorpan, hans avstånd hade ökat väsentligt de senaste 100 åren då jorden blivit mer och mer fylld av hat och han hade aldrig börjat färdats tillbaka. Dock påverkade aldrig avståndet till jorden hans syn, för vem har sett en stjärna med ögon? Men se gjorde han, möjligen mer än någon annan.

-Hon-

Nu, allt blev klart för henne. Hon såg ner på sina alldeles egna händer för första gången i sitt liv. Hon såg inte längre "allt" som hon brukade, hon tittade ner och såg endast sina egna mjuka små lysande händer och kände marken under fötterna. Hon stod på mjuk, fuktig och kall mörkgrön mossa. Och hon kände för första gången. Hon hade alltid haft känslor men aldrig känt marken eller sett sig själv som hon gjorde nu.
Det var som om hon förut bara trott att hon känt, men något formlöst kan aldrig känna något fast.

Men nu visste hon hur det var och med den vetskapen kom en storm av mänskliga känslor över henne. Sorg, saknad och hat, allt flödade ur henne på samma gång. Hon hade antagit formen av något mänskligt, det enda som var annorlunda var hennes självlysande hud. Men faktumet att hon blivit något nästan mänskligt var farligt, för människor dör. Hon var aldrig menad att dö.

-Han-

Han såg henne. Och i ögonblicket han såg henne färdades han 100 års färd bakåt framåt mot jorden, fortare än någonsin förut, svart tom rymd susade förbi och runt omkring honom, jorden blev större och större, han närmade sig, han var nästan där då han plötsligt tvärstannade några kilometer från den stora luft barriären. Vid detta ögonblick stannade allt annat levande på jorden också upp och stirrade på ljusskenet i rymden som övertog allt annat.
Det vackraste, där var hon, det var så stjärnan tänkte. Den lilla flickan strålade av all mänsklig fägring och hon var det heliga vackra, kanske till och med den vackraste.
Hela den lilla kroppen utstrålade samma ljus, alla drag var tydliga. Flickan var aldrig eller skulle aldrig komma bli mänsklig, hon var något högre, därför hade hon ingen hud eller ögonfärg. Kroppen var som om den huggits ut från de ädlaste ämnen, han såg ljuset. Och hon sken starkast utav dem alla. Hans innersta önskan blev större, mer än någonsin förut i jordens tid ville han nu förena sig med henne.
Han ville känna henne, bli ett med det vackra ljuset. Ifall han varit en människa så skulle hans hjärta brustit för länge sedan och han skulle gråta tills jordens landmassor var översvämmade med salta tårar, han skulle ha kunnat släppa ut alla sorger. Som det var nu samlades de endast inom honom och livnärde sig på hans ljus.
Han såg hur hon grät, hur hon förvånat satte ner händerna mot marken och skrek rakt ut. På en utav de där lugna platserna där människan aldrig vandrat. Han blev svagare, han var döende. Han var länkad med henne. Och nu var hon en dödlig, hans ljus skulle sakta glida bort.

-Hon-

Hon stirrade fortfarande på sina små händer, dom glödde av ett märkligt ljus, tårar gled ner för hennes kinder och ur hennes mun kom en vit tung luft, hennes hud knottrades och gåshud kom till under ljusskenet på hela kroppens yta när hon föll desperat ner på knä och gallskrek rakt ut, skogen runt omkring henne vaknade, fåglar lyfte från grenarna, gnagare, insekter och rovdjur och alla andra tingest gömde sig fort.
En ilska, ett hat, en överhängande sorg som djuren aldrig någonsin sett förut eller förstått kom ut i ett skri av desperation. Hon kröp ihop på marken, utan kläder och med sina nyfunna känslor frös hon. Denna del av jorden var kall. Det var kväll som lutade mot natt men ändå lystes himlen upp av ett onaturligt ljussken. Skogen hon befann sig i var djup och mörk, en oräknelig massa av träd stod högt över flickan och gräs och mossa kröp fram över marken. Det var som om träden viskade till henne, vinden omslöt henne. Alla ville vagga flickan till söms. Ingen ville se en sådan vacker varelse gråta och frossa i sorg.
Hon snyftade där hon låg helt öppen för känslor, lukt, färg, väder och smärta. Hon stängde ögonen. Trots att hon förut alltid sett "allt" var alla dessa intryck hon fick nu för mycket för henne. Skogen grät tyst då den och alla dess invånare visste att hon skulle dö. Samtidigt som detta var något otroligt sorgligt hade det alltid varit hennes öde att förena sig med jorden som hon en gång kom ifrån. Livet gled ifrån henne, sögs upp av marken. Hon hade vänt sig om, hon låg nu på rygg idet daggstänkta gräset med öppna ögon och tittade upp i himlen. Skenet där uppe blev svagare och svagare, tills hon fick kisa med ögonen för att ens få se glimten av ljusskenet. Det var då det hände. Ljuset kom emot henne, inte mot någon annan. Hon såg tydligt att ljuset var på väg mot platsen där hon låg.

-Han-

Han ville explodera, han såg hur hon vände sig och la sig på rygg, alla människor på jorden tittade fortfarande upp på honom. För första gången betydde det ingenting, att dom äntligen förstod vad han var, det var försent. Det enda han kunde göra var att titta när jorden tog tillbaka det som tillhörde jordskorpan. Det var då det började, färden mot jorden. Han åkte fortare och fortare. Han blev mindre och mindre. Han bröt igenom barriären han aldrig kommit förbi förut och fortsatte neråt mot henne. Han styrde sig själv i hennes riktning. Äntligen.

-Hon-

Hon såg på skenet och när det kom närmare såg hon honom. Det var alltså han som fattades, de hade levt utan varandra. Alltid. Så det var du lyckan, det var du som saknades. Tänkte hon för sig själv och log. Han kom närmare.

-Han-

Han saktade ner, han tittade och landade framför henne, han var som henne, han hade antagit mänsklig form, tårade rann ner från hans nya ögon. Han såg henne, hon var fortfarande vackrast, han sa ingenting. Han såg att hon log, hon förstod, hon visste vem han var. Att de särats när jorden skapats i den stora ultimata explosionen. Äntligen skulle han få känna henne. Äntligen skulle hans öde länkas samman med hennes. Han tittade uppåt, han såg delar av sitt gamla jag där uppe. Tusentals fragment av vad vi nu kallar stjärnor lyste på himlen, han tittade omkring sig, en sådan vacker plats han hamnat på.
Han kände vinden och kylan mot hans nakna hud, detta enbart borde vara nog för vem som helst att gråta hysteriskt av lycka. Men han grät redan och hulkade när han tittade på den vackra plats han önskat sig till och kommit. Han ville att hon skulle resa sig men förstod slutligen att jorden redan tagit tillbaka så mycket av henne att detta inte var möjligt. Han gled ner på knä bredvid henne, han satte vänstra handen i den fuktiga jorden och med den högra smekte han hennes kind, han såg hur hela hennes kropp kantades av gåshud, hennes sken började försvinna ner i jorden och han såg sitt eget sugas ner i marken, han gjorde nu det enda möjliga, det enda som betydde något. Han sänkte ansiktet, slöt sina nya ögon och lät sina lysande läppar röra hennes kalla vita.

-De-

I det ögonblicket exploderade det sista ljuset som fanns i de båda på plats, de gled in i varandra och blev till en enda varelse, deras essens gled långsamt ner i marken och ner i jordens innersta. Där skulle de alltid få vara tillsammans, och när all kraft från dem var nere i marken kom en annan känsla kom över denna förenade varelse. Frid, något dom gett alla andra tingest på jorden i evinnerlig tid skulle nu bli given till dem. Det enda som nu fanns kvar av dem ovan mark var deras skal. Kroppen låg bland träd, gräs och mossa. Aldrig skulle djuren röra detta heliga som var menat att för alltid ligga orörd på samma plats i denna mörkaste skog på jorden.
Kvällen blev natt och natten blev dag. Dom fanns aldrig mer på samma sätt. Säsongen blev höst och löv i färger från ljust gult till skimrande rött och orange föll ner på skalet, regn droppade försiktigt ner på huden och samlades i alla små öppna skrymslen Träden runt omkring dem blev kala och nakna. Höst blev till vinter och snöflingor gömde kroppen under ett blankt vitt kallt, frostigt istäcke och träden inneslöts i is och snö. Under våren smälte snön och kroppen framträdde, växter omslöt den och hela naturen vaknade och knoppades runt det lilla som fanns kvar utav skalet.. Våren blev till sommar och alla knoppar på träd, örter och blommor exploderade i alla tänkbara färger och så fortsatte cykeln år in och år ut.

Där hud blev till kött.
Kött blev till ben.
Ben blev till stoft.

Och vinden förde stoftet runt jorden, och lät alla ta del av skuggan som var kvar utav det mest fantastiska ögonblicket jorden skådat sedan dess födelse. Numera lever vi i skuggan av det ögonblicket, lyckan kan inte finnas utan hoppet och ett hopp som lever för länge utan att bli närt av lycka kommer till slut att försvinna.

Hoppet och lyckan, alltid ska de färdas tillsammans.

Den är vacker.. Jag hoppas att man får läsa mer sådana. =)

Vilken gåva att ha förmågan att kunna väva med ord på det här sättet! Så vackert och mäktigt.

I undervärlden spinner fortfarande gamla mormor spindel på våra trådar, bergen andas och skakar till den svartmålade lille mannens trumma, myrorna gräver gångar och bygger läkande stackar, de silvriga fiskarna stavar ut sina profetior i bergshålorna, molnen brinner, solen är måne och månen är sol, tre kastar näten och sju fångar fisk med klorna och ett kraftdjur väntar på besök i afton.

I mellanvärlden är det kaffe (svart & hett) och kaka, danskar, norrmän och svenskar, kalla barfötter, heta andar, sales-pitches och telefon-tut i A, ingen lunch för den fattige, ingen sol, inga fåglar - bara måsar, utsikten är en grånande grön stad med en massa fönster, planerade hagar, buller & bång, huvudet fullt av gamla drömmar och ett kraftdjur väntar på besök i afton.

I övervärlden skiner solen i de gamlas ansikten, molnsavannerna sträcker sig långt, det skrivs i böcker och det smids i smedjor, ruinstaden fylls av fler spöken för varje avslutat andetag, de gamla hallarna städas fria från oro och det binds band bland de högsta. Det droppar silvervatten från källan och ett kraftdjur väntar på besök i afton.