Detta är inte riktigt en saga, för den är nästan helt sann, det som har hänt har hänt, och det som har sagts har också sagts.

Det var en gång en ek, som bestämde sig för att dö.

Han hade stått länge på samma plats, och var trött i knä och rygg. I flera hundra år hade han stått, i värme och regn, hagel och snö.

Han hade stått mitt i en park, som centrum, men ändå hade världen aldrig riktigt sett honom, eller hans uråldriga ande som bodde i årsringarna. Människor hade lutat sig mot honom, gått förbi, eller rentav kissat vid stammen, men ingen hade sett.

Och trädet drog sig inåt, somnade bort, dåsade iväg, kom tillbaka ibland och åkte bort igen.

Tills blixten en dag, slog ner, mitt på den vackra sommardagen – mulnade himlen, vred sig och kastade en blixt rätt i kronan – för att sedan dra med sig hans ande på vägen upp.

Det stod i tidningen om eken, om blixten som hade kommit mitt på dagen och ingen hade anat hur farligt det kunde vara med blixtar egentligen. Det var innan oväder blev så vanligt.

Och jag var vid eken – vi kan säga att jag var en spindel, som hade åtta gnistrande ögon, som sov inuti sig själva men ändå var vakna, att jag kom med min håriga kropp och kramade eken med, för mänskliga ögon osynliga, små klättertaggar på mina fötter. Egentligen var jag ingen spindel men jag vill gärna låtsas att jag var det – på samma sätt som jag gärna vill låtsas att blixten plockade upp ekens ande och tog med den hem.

Med mina svarta små hål till öron, eller kanske med ögonen, eller klättertaggarna, så berättade trädet för mig om regnen i livet. Jag var arg för att det regnade, inte bara just då, för det är jobbigt för en spindel som spinner sina livsnät när blöta droppar faller, förstör klistret i vilket jag tänkt fånga olika ting, som goda minnen, utan för att det regnade för mycket, i mitt liv.

”Det måste regna ibland för att någonting ska gro” knarrade eken på sitt gammelträdsspråk, och han visade mig olika tider, olika människor som gick förbi trädet, och regnen i livet som föll, och luckrade upp jorden. Och min håriga kropp skälvde vid trädets stam, och jag tänkte på det som grodde i dikesvattnet, jag tänkte på sjöar och hav och himlar som grät, och jag simmade i dem alla med min spindelkropp, klättrade på ytan med fiskspindelben. Och jag såg världar komma och gå, byta av varandra, regna, torka, sola, vädras. Regnen i livet.

Och sedan gick jag hem, blev människa, och jag läste i tidningen om trädet som blivit mål för en blixt, och jag blev tidning och sommardag, och sedan blev jag en blixt och ett träd – och sedan människa igen.