Mamma ringde nyss. Hon lät helt dämpad och allvarlig, skrämde mig riktigt ordentligt men hon försäkrade att hon inte hade något farligt att berätta. Hon bad mig öppna mailet som hon skickat tidigare, jag hade inte hunnit kolla på det. "Pappa med sin lillebror och hans särbo" stod det. Lillebror? Men det där är ju inte Sven?

Mamma berättade att farfar ringt och, äntligen, berättat att pappa hade en bror till. Fatta vilken chock. Roland, som han heter, hade blivit bortadopterade redan direkt efter födelsen och ingen av hans tre äldre bröder visste om att dom hade en yngre bror.

I fredags fick pappa kännedomen om sin bror och igår kom Roland och hans särbo hem till mina föräldrar och min, numer Inte yngsta, farbror för att fika, prata och titta på bilder. Måste ha kännts mycket märkligt för min pappa och farbror. Jag ser fram emot att träffa min "nya" farbror och kusin, Roland har en 15-årig son.

Fortfarande lite chockad så blir nog lite konstigt skrivit det här. Men jösses vilket glädjeämne :) om än lite tragiskt vissa delar av historien (som inte kommer med här). Bättre sent än aldrig kan låta lite banalt, men ack så sant.