Sagan om courtnix förvandling

Det var en gång en fattig gammal dam som bodde i ett vackert hus. Till huset hade hon en stor och vacker trädgård - med medföljande jordkällare och hembyggd koja.

Damens barn hade för längesedan flyttat ut i vida världen, och skrev ibland vykort från de olika spännande länderna de besökte. Ibland fick hon paket - kamelhud och murmeltobak från de mest avlägsna platser. Men ju äldre hon blev, desto färre blev paketen.

Den gamla damen var nämligen välsignad med en viss slags magi, som är få människor förunnad. Hon hade gett en påfågel dess frihet och då blivit välsignad med tusen år av liv. Påfågeln hade dansat med sina vackra fjädrar och sänkt över henne ett guldregn av minnen som hon skulle fylla under den kommande tiden, högvis med tomma blad av lövguld att skriva ner sitt liv på. De flesta människor, har kanske bara en famn med blad att skriva sitt liv på, men den här damen hade hela sin koja full.

Hundra år gick, och damen slutade bo i sitt hus. Det blev bara dammigt, och en massa disk, så det var lika bra att hon bodde ute i trädgården, där kunde man äta mat direkt från träden och behövde aldrig sopa. Hon blev ett träd vissa dagar, satt vid trädet och luktade bark. Vissa dagar så var hon regn och föll ner mot marken nästan utan avbrott. Ibland var hon en vind och luktade sig igenom trädgården, sovandes, i luften.

Sen blev hon en dag otroligt sugen på potatis. 'För trehundra år sedan hade jag en jordkällare, i den hade jag potatis' Kom hon på, och hon regnade in i sin jordkällare med stor lust. Där var det skönt och svalt. Potatisen hade blivit en ekorrfamilj och försvunnit i dimman. Hon satte sig ner under bänken för att vila sig lite. Därifrån kunde hon se solen gå upp och ner i tio år, genom en smal springa, som vittrat fram under åren. Hon skrattade när solen gick upp, och gick ner. Hon sjöng heliga månsånger - när hon såg den gå upp och ner, försvinna och växa. Hon blinkade lustigt åt vinden som viskade åt henne, genom springorna i källaren. Hon blev liten och krökt under bänken, blev en bänkkvinna. Livnärde sig på mustig jord som växte i grabbnävar under hyllorna. Den luktade fukt, moderliv, sommar och vackra män. Det var det godaste hon ätit på kanske 800 år. 'Det var nog den jag var så sugen på när jag tänkte potatis' sjöng hon med vind-röst där under bänken.

Tillslut satte hon sig upp. Hon hade skavts av ett par centimeter under sin bänk-dynasti och nu var hon knappt en meter hög och en halvmeter bred. På ryggen växte det svampar med den vackraste vita hyn. Den lilla jordkroppen med vita svampar glänste som tusen stjärnor i jordkällaren. Hon rörde sig uppåt, för att se på månen, med sin lilla himlakropp. De skulle kanske kunna vara tillsammans.

Hon sjöng en uråldrig grundvattens-sång som mössen hade sjungit, som i sin tur hade lärt sig den av de gamla stenarna som källaren var byggd av.

Drippi-dropp-driggi-dak-droppi-dripp skrattade den lilla himlakroppen, färdandes i trumsången, mot stjärnorna, nu var hon färdig här.