Barnets intuition
Många gånger önskar jag att jag aldrig hade blivit vuxen. Barn har en oförstörd intuition för mycket av det som jag önskar att jag hade hållt kvar vid. Samhället lär oss vad som är rätt och fel, säger vad som är verklighet och vad som bara är fantasier, och kuvar på så sätt känslan för både natur och andlighet. Jag söker mig ofta till mitt forna jag för att finna visdom och vägledning, barnet som hade så mycket kunskap om var jag kunde finna svar, hur saker och ting hänger ihop.
Jag brukade ligga på rygg i gräset och titta på himlen, molnen som gled förbi, och jag kunde sjunga med dem, och om dem. Jag talade med himlen och skickade hälsningar, en slags signerier över världen, med molnen som gled förbi mig. Jag kunde ligga så i timtal, tills mamma ropade in mig för att äta eller annat. Oftast blev jag irriterad över att bli avbryten i så viktiga ting som mina samtal med himlen.
Andra gånger kunde jag istället sjunka ner i gräset och känna vibrationerna i jorden. Jag föreställde mig hur det skulle vara att vara förbunden till jorden såsom träden är. Där fann jag trösten och kärleken som jag saknade och behövde, där fann jag kraften att härda ut det svåra och smärtsamma som var min vardag.
Jag hittade små "vilda" sockerärter som växte i gräset på vår tomt. Jag blev förundrad över livets kraft, för dittills hade jag bara trott att allt som människan kan nyttja är sådant som vi själva odlat och skapat och som fanns att köpa i affärerna. Att finna någonting ätbart som växte naturligt fick mig att förstå att livet är starkare än vad människans händer rår på. Jag såg jorden jag gick på med nya ögon, som ett levande väsen med egen vilja och kraft, jag insåg att allt växer av en anledning.
Utanför mitt fönster, på grannens tomt, växte en vacker ek, jag brukade sitta vid fönstret och flyga ut ur min kropp för att få sitta på dess grenar, jag frågade trädet om många saker och hon var en kär vän till mig. Återigen blev jag irriterad på de vuxna som klagade på alla löv det fällde om hösten som täckte hela trädgården, det är ju så livet är, tänkte jag bara, trädet fäller sina löv och under löven har många insekter det bra och skyddat i den råa höstluften. Hur kunde de banna ett så vackert och klokt träd?
När jag blev såpass gammal att jag fick gå över "stora vägen" på egen hand, fann jag återigen ett träd som fångade mitt hjärta. Jag sökte mig alltid till det för att få tröst, och jag kände mig alltid bättre och starkare, fylld med ny energi när jag klättrade ner och gav mig åter hemåt. Det trädet fick ett namn då jag introducerade det för min vän: "Vanha Mies Tappura" (finska för "Gamle Mannen Tappura" varifrån namnet Tappura kom vet jag inte) Men redan vid det här laget hade samhället börjat injicera sina fördomar i mig, och jag vågade aldrig gå till trädet om där fanns några andra i närheten som såg vad jag gjorde, förutom vännen som jag tog med dit förstås.
Som 9-10-åring utförde jag och två vänner en improvicerad ritual. Det var fullmåne och vi hade smitit ut för att midnattsbada vid campingen vi var på. Vi gav varandra namen "Sol", "Vind" och "Vatten" och vi skapade en symbol för oss i form av en triangel med elementen inuti, som vi ritade i sanden på stranden. Det kändes mycket andaktfullt. Vi gick i cirklar i vattnet, blev elementet vi blivit tilldelade utan att förstå vad ett element är, det var rent intuitivt, viftade litet mot månen i speciella mönster, dansade och talade i någon slags poetisk anda - exakt vad vi gjorde kommer jag inte ihåg, men det var en mäktig ritual, utan att jag för den skull hade någon aning om att det fanns ett ord för vad det var vi gjorde.
Minnena är långt fler än såhär från det barn som så instinktivt visste det jag idag vill lära mig åter. Mycket har jag raderat redan för att korta ner inlägget, om fler speciella träd, skog, stenar, djur och andar. Kanske är inte alla barn så öppna som jag var, men jag tror att det finns i varje unge ett uns av det naturliga instinktiva medvetandet. Det jag upplevde kan omöjligtvis komma från någon annan än mig själv och min kontakt med naturen och det andliga, det finns ingenting av det här slaget i sagorna som mamma läste för mig, och jag kan inte minnas någon, varken vuxen eller barn, som skulle ha kunnat påverka mig till dessa tankar i så tidig ålder. Det är synd att den gåvan så lätt faller i glömska när man låter sig påverkas av samhällets vinklingar.
Självklart är det skönt för min personliga del att sätta ihop minnena på det här viset i en röd tråd för hur jag har utvecklats genom uppväxten i någorlunda kronologisk ordning, men anledningen till att jag nu postar och delar med mig av mina minnen är att jag hoppas att andra ska bli påminda om sin barndom och det instinktiva. Det kan vara värt att ibland söka sig till det inre barnet för att få vägledning.
Mvh // Jodrena
Mycket kloka ord. 
När jag läser ditt långa inlägg, som är så väl formulerat och så innerligt detaljerat, så känner jag igen mig själv och mina barndomsår på ett sätt som får mig att rysa i hela kroppen. Jag var som Du - en totalt öppen och inkännande unge som såg allt detta du så fint beskriver i din text. Det var det naturliga. Och liksom du så hämtade jag också kraft och styrka ifrån detta då min barndom var smärtsam många gånger. Jag minns även hur ensam jag kunde känna mig i allt detta som var så naturligt för mig. Om jag någon gång öppnade upp mig inför min mor så slogs det genast bort "sånt där ska man inte tänka på" var svaret jag fick. Då slutade jag öppna mig, men min "värld" fanns kvar inom mig, och det har den gjort så långt jag kan minnas. Min mor hade lika gärna kunnat döda allt detta inom mig… men det lyckades hon inte med. Det är sorgligt att vuxna allt för ofta blir så instängda, så inrutade och så tragiskt begränsade. Idag är jag själv mor till min lilla dotter. Jag vet att hon kommer få gensvar på sin upptäcktsfärd i allt detta naturliga som ett litet barn har ögon att se. Och det känns som min gåva till henne - att som vuxen ta del av det hon fashineras över och låta detta bli något naturligt från start.
Underbart Jodrena att du tar upp detta!
Blessed Be /Månstråle
åh ja känner igen mig så! igår skrev jag ett långt brev som svar men så slutade internet att fungera och det försvann.
det jag ville säga var att jag och min vänn också var mkt i naturen, och vi smakade på lite av varje. vi kunde springa runt i skogen hela dagarna tills solen gick ner. nu har vi börjat gå ut i skogen igen på samma sätt, och vi älskar det båda men tyvärr är vi inte lika öppna längre. som små gick vi runt och kollade in småfolkens hus och för oss var detta helt självklart. minns inte vart ifrån vi fått detta de var bara så.
brukade också springa runt med min farmors hund som var kanske 1år. minns att vi sprang runt i skogen och jag ropade aldrig på henne, på nått sätt var vi redan i ett. tyvärr avlivades hon då hon bet en annan flicka som så som jag minns det hade hetsat henne.
vi var naturbarn men lärde oss att inte vara vad vi var. tyvärr är väl vägen tillbaka dit väldigt lång inte för att det egenteligen gör någon skillnad. jag vill bli mig själv igen, inte behöva kolla mig om i 5 min innan jag och vovven sätter oss och ylar för att kolla om nån ser oss, va folk skulle tro och tänka. jag vill bara vara jag. göra det jag trivs med och älskar. men kanske kan vi tänka på vad vi lärt oss då vi själva får barn. inte göra samma misstag som våra föräldrar tyvärr gjorde.
underbart inlägg föresten! kramar
Tack Jodrena. Du formulerar dej väldigt bra. Vi är nog många som känner igen oss men tryckt undan dessa kunskaper/känslor inom oss under åren. Varför? Varför försökte din mor tysta ner dej? Troligtvis för att skydda dej. Flertalet människor har ju inte dessa privilegier att kunna ta del av. Och som vanligt, rädslan för det okända, det man inte förstår gör folk fördömmande och dom är så många fler. Behovet finns ju ändå att få ventilera våra funderingar och då är ju dessa sajter så bra. Så mycket bättre man säkert kunnat mått om man hade haft en sådan här sajd när man var ung, eller? Jag var också väldigt ensam i mina funderingar men å andra sidan så har det lärt mej att bli stark i mej själv. Ja, som alltid så finns det fördelar och nackdelar med allt. Just nu vill jag bara se fördelar med sådana här sajter.
Kul att ni tyckte om det jag skrivit. Det är bra att bli påmind ibland.
Ett missförstånd ser jag att ni har läst mellan raderna. Min mor har aldrig lagt sig i det här. Därför att hon aldrig fått ta del av mina tankar, de fanns inom mig och var inget jag pratade om. Och hade jag gjort det så hade ingen hört mig ändå :P Det var alltså ingen som medvetet satte stopp för hur jag var som barn, det kom när jag hamnade i sociala grupper som skolan t.ex. och avtog därför att man på så vis fick lära sig genom andras misstag vad som bara var fantasier och trams och så vidare. En del försvann ju dock aldrig helt, som tur är, och mycket har kommit tillbaka, men det blir kanske aldrig så som det var när jag var liten. Det återstår att se ;)
Starta ny diskussion