"För mycket länge sedan, innan träden hunnit växa upp och bli till ståtliga skogar, vandrade Urla själv på marken för att se till sina vänner. Ibland behövde de hjälp med sjukdomar, ibland med att lösa gräl. Där var harens ungar som behövde hjälp mot en envis hosta och älgen som var olycklig för att han tappat sina horn. Där var igelkotten och sorken som inte kunde komma överens om vem som skulle få gräva i marken. Men det som upptog mest av Urlas tid var alla de otaliga dispyterna om var alla skulle suva. De bästa platserna räckte inte till.

Urla tänkte länge på detta problem och till slut fann hon en lösning. Hon skänkte nästan hälften av djuren förmågan att se i mycket svagt ljus. Hennes tanke var att dela på dygnet. Hälften av djuren skulle sova på natten, andra hälften skulle få sova på dagen. Allt hon behövde var så bara att skapa ett lagom starkt ljus som förmådde vägleda dem. Urla höll fram sina händer och skapade mängder av små, små ljus. Älgen fick en hel handfull av de där små ljusen för att han skulle bli glad igen. Och det blev han, för Urla gav honom tillåtelse att hänga upp sina ljus uppe på de stora svarta himlavalven på natten. Ugglan kom till henne och även han fick en hel näve små ljus. En efter en kom de till henne och hon gav generöst av de gnistrande ljusen.

De största djuren och de som kunde flyga klarade själva att sätta upp sina små ljus. För dem var det inga problem. De fäste ljusen så att de blev till avbilder av dem själva. Älgens horn lyste pråligt från himlavalvet då han var färdig. Och alla de stora djurens bilder blev vackra och utsmyckade. Men de små djuren såsom sorken, haren, igelkotten och alla de andra minstingarna, de nådde inte upp till himlen med sina små ljus. De började bli oroliga, men de vågade inte störa Urla då hon beundrade vart och ett av djurens sköna bilder på sitt himlavalv.

Istället gick de till vargen, ty han stod sist i kön för att få hänga upp sina ljus. 'Snälla Mäster Varg' sa de i kör så artigt och ödmjukt de kunde, ty vargen var känd för att ha ett ganska hetsigt temperament och ingen av dem ville förarga honom. 'Snälla Mäster Varg, kan du inte hjälpa oss? Vi är så korta i benen och vi har ingen styrka så som du har. Kan du hjälpa oss att hänga upp våra ljus?'

Djuren räckte fram alla sina pyttesmå ljus mot den stora gråa besten och till allas förvåning tog han emot dem.

'Ni vill ha min hjälp?' frågade han och skrattade vasst. 'Visst, jag ska nog hjälpa er' sa han och slängde upp alla de små ljusen i en enda virvelvalla mitt uppe på himlen. 'Där! Där har ni era ljus. Gå nu er väg och stör inte en så viktig varg med era små obetydliga problem.'

De små djuren gick med sorgsna huvuden bort från platsen. Kvar stod vargen och skrockade på vargars vis över sitt elaka utspel.

'Varg!' sa Urla. 'Kom fram, varg. Det är din tur att visa mig din skicklighet.'

Vargen sträckte på sig och gick fram till Urla. Men just som han skulle till att göra sig mallig, visade det sig att han i sin elakhet mot de små djuren hade lyckats förivra sig. I sin strävan efter att göra de små illa, hade han råkat kasta upp alla ljusen i villervallan.

Även sina egna.

Urla log och nickade. 'Så går det' sa hon, 'när man inte kan glädjas åt andra. Då förlorar man även det man själv håller kärt.'

Och ända sedan den dagen ylar vargen mot Urlas ansikte då hon visar sig på himlens valv. Han ångrar sig så bittert. En gång hoppas han att hon förlåter honom och ger honom ljusen åter.

Men se, vad vargen inte förstår är att det inte är Urla han ska be om förlåtelse. Men vargar gör på vargars vis och eftersom han både kan mest och vet bäst, är det ingen som kan få honom att förstå vad han gör för fel."

Sagan kommer från Vindens öga, tredje delen i Jarastavens vandring av författarna som skriver under psedonymen Saga Borg.

Jag tycker om sagor av det här slaget och tänkte att det nog finns fler än jag som gör det, så varför då inte föra det vidare? :)