Själva ordet häxa om mig själv är bara något år gammalt använt. Det kom sig så efter en tid av ransakan där jag funderade länge över vart jag kan ställa hatten.
Det var intressant för mig att besluta hur min utveckling skulle riktas där hade ett val intresse. Men det är inte för tid och evighet som jag kommer att använda ordet häxa om mig själv. Det kommer en tid när andra ord kliver in på förtur. Även om häxan Lorelai aldrig dör, finns det tider när annat skall klivas fram. 

Jag berättar egentligen inte att jag är en häxa. Det kommer väl på tal vid tillfälle. Om inte annat när de kliver in till mitt hem. *s* Mitt altare är synligt direkt man kommer inför dörren och vrider på huvudet till höger. Sedan skvallrar min tatuering om vart jag står, bara man vill förstå så sitter den där. I ögonhöjd för en del. 
jag lämnar det alltså öppet för folk att fråga, men det är sällan jag säger:
Lorelai Häxan.

Det har hänt lite oftare numera då vi har en träff att åka till. Då blir det att vi berättar att vi skall iväg på en träff och dem frågar vad för slags träff. Ljuger gör vi liksom inte så det blir att vi säger Häxträff och sedan följer resten naturligt.

Jag utbildas fortarande inom örtlära och annat. Utbildning är någonting som fortgår genom hela livet. Men jag har varit aktiv sedan innan tonåren. 8år var jag nog när det började. Så har det bara rullat på.. förutom en tid nyligen på 3 år så har det varit aktivitet hela tiden. 
Folk vet inte så ofta om mig eller vad jag pysslar med, för dem frågar inte. Men jag har en misstanke om att frågan kommer att komma på tal oftare numera.

Var väl mött

Jag kallar mig inte häxa, men jag svarar ändå :) Ibland, i vissa situationer här på forumet kan jag för enkelhetens skull säga "vi häxor" t.ex. alltså har jag nog smått börjat räkna mig själv som en häxa ändå. Men tiden har sin gång, jag vill inte skynda på någonting "bara för att"…

Studerat har jag gjort, och levt in mig i rollen, visionen av den jag vill vara och hur jag vill leva, ända sedan jag var liten. Då var det indianerna som var största inspirationskällan, att leva i samklang med omvärlden och se anden i varje ting runt mig. Så jag kan inte säga exakt hur långa studierna har varit, de började nog när jag var såpass gammal att jag kunde uppfatta omvärlden?

Däremot har jag av och till studerat och varit mer medveten om mitt vägval i ca 10 år, intresserat mig för häxor och naturreligioner på en mindre fantiserande nivå, lagt ihop dåtid och nutid, men precis som Lorelai säger, utbildning fortgår genom hela livet, det finns så mycket att lära sig att man aldrig kan ha all kunskap. Det viktigaste för mig är att tänka själv, där finns den bästa kunskapen, där kan jag låta mig inspireras av andra, böcker eller annan information, men all min andlighet och livsfilosofi bottnar i min egna tanke.

Jag kallar mig inte något.. det överlåter jag till andra… De som känner mig vet vad jag är…

//

Tack för svaren. =)

Fler som har andra erfarheter?

Jag såg mig själv som häxa redan som barn och det innan jag visste så mycket om något överhuvudtaget. Sen har jag ägnat hela mitt liv, passionerat till detta.

jag är en Frihäxa /vilket innebär att jag gör de som faller mig idagen har mina olika förmågor som jag bevarar i sinne och brukar då de behövs Lever helt i min egen lag och för mig är Kärlek ,värme och harmoni de viktigaste orden. Mitt hem är långt från ett vanligt statushem här är de ett ända virrevarr av gammalt som nytt och mycke värme och kärlek till dem som lever här/min vardag så är jag en häxa(klok kvinna)har aldrig gömt mig bakom någe och har man undrat så har jag svarat. Vilket oxå har lett till att mina barns lärare har vetskapen jag har även haft viss föreläsning på deras skola om vem jag är och hur vår vardag kan se ut me cermonier och ritualler,våra sabbater och högtider och de har i sin tur lett till att som i påskas då klasserna skulle till kristukyrka så behövde inte mina barn gå med eftersom vi inte vi är kristna . Så ja jag kallar mig för en Stolt Häxa Och detta har funnits i mig sedan barnsben och generationer bakom i min mors släkte som är samer och mer inom shamanismen  …..Hias

Tack Bappho Tack Hias.

Anledning till att jag frågar är för att jag har stött på flera mycket fördomsfulla människor. Den personen som jag kände stod mig allra närmast och jag kännt längst visade sig vara den mest fördomsfulla människa jag träffat på. Man känner sig kränkt.

Häxa, wicca ect är ord som sussar av fördomar, som sticker i ögonen på folk (enligt mina upplevelser). Man vill ju inte hyckla med vem man är, känna att man ska behöva gömma sig bakom fasader.

Där i grundar sig min fråga.

#7 systrami Juvela förstår precis va du menar och jag kan säga att min väg inte varit enkel och rak men jag har alltid tänkt som så Jag är älig i mitt sinne och ärlighet vara längst och de hårdaste stunder så även tänkt Ensam är stark.

Jag vet ett ordspråk som är så sant.

Älska mig för den jag är,och inte för den ni tycker jag borde vara.

Har just lagt in lite nya bilder i mitt album ta gärna en titt på dem och våga vara dig själv fast de kan kosta jag vet men kärlek,harmoni och värme besegrar ändå i slut ändan.

BB Hias

Tack kära Hias. Dina ord värmer och stärker.

Jag ska ta en titt i ditt album nu direkt.

BB Juvela

Jag har alltid kallat mig Thomas, det brukar räcka :) andra som jag behandlat, utbildat eller hjälpt har därimot kallat mig shaman, men aldrig jag själv.

 Jag är en som shamaniserar, en shamanist kanske om man måste ha ngt ord på det. Jag brukar heller inte säga att det jag gör är ngn form av Forn Sed eftersom jag inte kör med hela den där asatro-grejen.

 Som tur är brukar det gå rätt bra att förklara vad jag gör för folk som inte vet eftersom det är en så pass väldokumenterad, akademiskt skärskådad sak, shamanismen, och faktiskt, som tur är, inget hokus pokus eller flum …nåja, inte i sin skelettala form iaf ;)

#7 Det är många historiker, antropologer, psykologer och andra "intellektuella" + akademiker som sysslar med shamanism aktivt (ngt man, mig veterligen, inte hittar så ofta bland newage-grenarna av andlighetsträdet) och det gör att det är dels lätt att få läst om det utifrån det perspektivet och dels lätt att få folk att förstå att det inte är ngt humbug och flum.

 Så jag har väl tur där kan man säga - det går att beskriva vad jag sysslar med för vem som helst, och de blir intresserade istället för motsträviga och fördomsfullare. Svårare måste det vara om man säger "jag är häxa" då har vi ju en hel barndom av för4dommar att ta av i vårt försvar.

Sen kommer det väl an på HUR man beskriver det man sysslar med också. Ni häxor som är gamla i gamet - hur skulle ni beskriva (kortfattat) det ni sysslar med för ngn som inte kände er??

"Den personen som jag kände stod mig allra närmast och jag kännt längst visade sig vara den mest fördomsfulla människa jag träffat på. Man känner sig kränkt." -Juvela

 Jo du tack du, det där känner jag igen. Jag har förlorat både goda vänner och flickvänner då det kommit fram vad jag gör - det får man ta, och lära sig leva med.

 Man väljer själv vad som ska kränka en, eller göra en ledsen eller sårad. Den kraften ska man ALDRIG lämna över till ngn annan.

 
Mvh, T

Om någon undrar så är jag häxa och det kände jag redan som liten.

Jag har inte gått igenom något för att "bli" häxa utan det har mest varit en känsla för mig.

Alla i min omgivning tar det som väldigt naturligt och jag har inte råkat ut för någon som inte godtagit det förutom min mormor som tycker att jag "hädar".

Jag kan inte alls så mycket som jag skulle vilja men jag lär mig av vännerna här och så ;-)

#10 Först tänkte jag skriva att jag nog inte var en häxa som är gamla i gamet. Men eftersom jag tog åt mig så är det väl så då. 18år aktiv gör mig väl det. Eller för att räkna noga 15år aktiv och 3 i dvala. Nåja..

Jag berättar det såhär, om jag inte blir avbruten då:
Alltså det jag håller på med är att jag till den mån jag kan tar vara på dem grejer som finns i naturen. Använder mig utav det istället för att gå till apoteket och köper en massa grejer. Så odlar vi ju själva då, en smula enklare att ha lite hemma med än att bara jaga skogen runt. Det är ju jättebra att komma ut så, för barnen att gå på grönbete och så. 
Så lär dem sig lite med på köpet.
Värre än så är det inte, en häxa är inte mer dramatiskt än vad man väljer det att vara. 

Det brukar det låta. Efter det där ser jag att den som lyssnar behöver en stund på sig att sortera och då kommer det ibland lite frågor. Men oftast nästa gång man möts och samtalet kommer upp. Någon djupare förklaring behövs inte i ett första skede.

Hmm…Jag har kallat mig häxa sen jag var liten….så med åren har självkänslan vuxit sig stark….så jag bryr mig inte ett skvatt om vad människor tycker om det….Alltid när någon frågar mig om vad jag gör oavsett…vem…säger jag att jag är häxa…ibland blir det…..rädsla,förvånig skratt elle bara …Du skojjar ???

När nån frågar vad jag gör ..så är det bara rätt upp och ner Att jag lägger kort , jobbar medialt, Gör healing…och står till tjänst med örter och annat.

Jag har hjälpt människor i alla samhällsklasser…Allt ifrån de som jag hjälper ideellt till de stora beslutsfattarna….

så jag är hemma i allt från stuga till de stora finrummen numera!

Lite kameleont är jag *lr*

jag är Stolt Häxa !!!

Ni får det alla till att låta så simpelt. =) Ni säger ju egentligen inte saker som man (jag) inte redan vet om. Bara det att ibland sitter det långt inne och är svårt att nå, man har sina motgångar. Och när vänner sviker är det extra svårt.

Skönt att veta att man inte är ensam, och bli påmind om att det inte är en sådan stor grej egentligen. Inte en annan värld, bara en annan väg.

#10 trumman, eller Thomas ;), tack för dina kloka ord.

Blessed Be systrar och bröder

Jag är nog ingen häxa fast somliga kallar mig så.

Jag är en naturmanniska!

#14 det är simpelt. men allting har en bakgrund, och den är sällan simpel, oavsett vem man är, hur man tänker eller vad man kallar sig.

Tycker det känns konstigt att kalla mig för "häxa". Ordet häxa verkar ha fått en så förlöjligande/negativ klang.
Kallar mig därför ingenting ifall folk frågar.

Var just på Ölands Yogafestival där jag blev lite nyfiken på vad de enligt mig riktiga Shamanerna kallade sig. Min väninna påstod att man inte hade rätt att kalla sig Shaman ifall man inte hade ärvt en trumma från sin lärare..nåt.
Tog tillfället i akt & frågade shamanismlärarnasom befann sig på festivalen…
Svaret blev att de INTE ville kalla sig för Shamaner. De skulle bli utskrattade ifall de reste till det land Shamaismen ursprungligen kom ifrån (minns inte vilket)

Jag kallar mig inte Häxa…….det gör andra så bra.Då ofta med ett Kraftord framför

Jag använder en kvist för det mesta.Även kallad slagruta.Har hållt på länge länge.

#17 Dom menade nog Sibirien då, shaman är ett ord därifrån och det är deras namn på deras vismän som fått bli namnet på hela gruppen.

 Man spekulerar i att det går ett shamanbälte därifrån in över norden och ned över asien - men man vet nog inte riktigt.

 Man gör samma saker i Amazonas och Mexico och på Grönland också så jag tror mer det är den andliga urgrundmyllan. Det är andarna som lärt oss.

 Din väninna hade nog hört ngt om ngn kultur ngnstans där det var så, men jag har aldrig hört talas om den praksisen. Därimot har jag hört man kan träna sig att bli shaman, köpa andarna av en annan shaman så man blir shaman, blitt upplärd DIREKT av andarna till att bli shaman (då ofta efter en tids svår sjukdom) osv.

Jag tror man gör klokt i att skilja på folk som shamaniserar och shamaner.

 Detta även om INGET av orden egentligen går att använda i vår kultur, än - det FINNS nämligen inte En Shamanism. Det finns ett slags "skellett" ja, tekniker och tillvägagångssätt som FUNGERAR för oss människor, alla människor (med talang för det) men ingen -ism i den benämningen, eftersom det ser så olika ut överallt. Skellett som man alltså sedan klär med skinn och blod och hud (kutlurellt) men ingen -ism.

Mvh, T

Det är väl en blandning av teori, praktik och livsstil.. eller ja det är ju ett liv man lever. Jag var den jag var innan jag föddes, och det har alltid varit självklart för mig..

Numera känns det som ett arbete jag bedriver, lite som ett yrke och ett kall i livet. Jag kan ju ingenting särskilt så jag är ju absolut inte en person som lägger tarot åt andra eller så.. Det är ett personligt yrke för mig, ett arbete jag bedriver i respekt för mig själv och jorden kanske? Drömmar, växter, turer, tanke, resor, men allting hör ihop på sätt och vis.

Jag har ju dock en stor käft och älskar att lösa problem åt andra människor, koka ihop nån brygd, trolla i hemlighet för någon;) agerar ofta problemlösar-predikant-kurator.. dels för att jag är sådan att jag gärna vill hjälpa och dela med mig, och dels för att jag ofta kan se var problemet sitter - en häxtalang ;)

Men jag berättar inte för främlingar om vad jag har för personligt yrke utöver mitt vanliga.. jag har märkt att många antingen blir tysta eller försvinner, eller ger mig makt jag inte förtjänar. Det finns problem jag inte ska lösa.

#19

Tack trumman! De visa gubbar jag pratade med var nog rätt mycket inne på Shamanism som finns i Sydamerika/Amazonas.
Min väninna utövar Shamanismen och hon vet en hel del om mycket.  Arvtrumman var hennes "tro". Nåväl, det var synnerligen intressant att nosa lite på shamanska grejjer. Men upplevelserna var lite väl starka. Har inte hämtat mig än på flera veckor efter svetthyddan ex. Gillade mest frihetskänslan &
att man liksom "lyfte" till en annan dimension. Lite som att gå ur sin kropp & bli ett med elementen..

#20

Visst är det spännande? Men man får nog vara lite diskret med för vem man berättar om sina altare & ritualer mm.
Många har t.e.x sett mitt pentagram runt min hals…
Men de vågar inte fråga varför jag har det.
Det verkar finnas lika många som är nyfikna i smyg som de som avfärdar allt med ett stort asg.

#21 Ja att vara i smyg har jag lagt bakom mig, oktober den 12 gav jag upp det. När jag tatuerade pannan med mitt märke. Nu är det lite skillnad på att ett pentagram som har fördommar kring sig och en månskära. Dem flesta vågar heller inte fråga rakt ut utan det blir mest en varför fråga.. på vilken jag enkelt svara.. för att jag vill. ;)

#22

Helt rätt tänk!

Nej, jag gömmer absolut inte vad jag gör.. Jag splittrar min familj och flyttar ut själv i skogen, åker på kurser och träffar över sverige..

Däremot så finns det inget behov av att berätta vad jag gör för alla som kan tänkas vilja veta. Förut var jag mer öppen vad jag gjorde, och visst fick jag positiva reaktioner men jag fick också alldeles för mycket makt.. Människor som vill att man ska lägga korten och berätta vilka de är för de inte vet det själva - Jag kan ju ofta se skälet till varför man ger makt till mig, för att man inte kan ta den själv. Eller människor, med mycket sorg och död i sina liv som kräver mig på en förklaring varför universum ser ut som det gör..

Jag förtjänar inte den tilliten och makten helt enkelt, som jag ofta får då okända människor vet vad jag gör.  Det är då bättre att de talar med mig i egenskap av medmänniska, istället för ockultist.

#24 ödmjukt. "Jag förtjänar inte den tilliten och makten " det går inte alltid att förstå varför just en själv har fått en gåva. Att inte roffa åt sig makten och anse att den är välförtjänt, och att du inte har hunger efter makten för att stå över andra trots att du har sett att den finns där, och allt det du talar om här, det är gott. 

Det är just vad som gör dig förtjänt av din gåva, och en dag kommer du att ta emot den till fullo, mottagas i tjänst, det är vad jag tror om dig :)

#5 samma här. och pappa sa alltid att jag va/är hans lilla häxa. vi har massor med häxor och shamaner i släkten.

#25… och tjäna massor med sköna pengar ;) mm

#26 Massor av häxor och shamaner i släkten? Minsann - berätta!! :D

Jag har alltid varit jag… utövande på olika sätt i olika skepnader men bara…jag. Tror det är väldigt få som anser sig vara förtjänt av titeln Shaman faktiskt. jag är det definitivt inte inte i det sammhälelt vi lever i ännu så länge i alla fall. Häxa, tja för all del men vi ska inte glömma att det finns häxor som jobbar hårt och de som inte gör det. Tror mer på att lita till magkänsla och rykte än titel faktiskt.

#28: ja så långt bak man kan minnas finns det både från min mammas sida och min pappas sida. när jag va liten så berättade pappa nå om sin farfar, han höll tydligen på med svartmagi om folk va dumma mot hans familj. och så va det en gång som han vart osams med en släktning om nått som ingen vet. men iallafall. så hade han svorit att, på släktningen begravning skulle inte han få nå ro ( alltså släktningen). och  finland. iallafall uppe i norr tar man hem liket för sista gången innan gravsättningen. och när dom skulle åka till kyrkogården med den här släktningen så gick det inte så bra, likbilen körde av vägen, han som körde hade tappat kontrollen av ratten, och när dom väl kommer till gravplatsen så hade dom svårt o få ned kikstan. många trodde att det va min gammel far far som hade mkt med det o göra. själv är jag emot svartmagi för jag tror att utövar man det så händer det tre gånger hårdare tillbax till sig själv. och jag VET att mina förfäder vakar över mig o min dotter. jag har fått vägledning av dem flera gånger.  jag höll på med tarot för länge sedan men det slutade jag med eftersom jag inte kände mig trygg i dem.

hm nu vart det ett lååångt inlägg.

#30 Jo men SHAMANER? Hur vet ni att de sysslade med shamanism just? I vilken tradition då isf? Samer eller?

Mvh, T

#31 japp dom va samer.

Ja, hos samerna var det ju "en trumma i varje lavvo" som gällde. De flesta kunde shamanisera till husbehov. Spännande tider!

Mvh, T

#33 jag vet bara att många av mina släktningar var häxor o shamaner.. enligt min far. och vi e samer från grunden. jag har fått höra massa historier om min gammel farfar. blir skämmande för han va ingen snäll person. inte mot utomstående. :(  ja det va spännande tider, jag försöker forska lite mer om shamanism och mina förfäder.  och hoppas jag får veta mer om dem i framtiden så jag kan berätta vidare till min dotter. :)