Hmm.. Sådan är hans sång.. Denne elake man.

Vad ena handen ger ut tar den andra tillbaka flerfalt.

#0..men även vinnare kan vara förlorare..? intressant läsning..men man kan ju välja att utse sej som förlorare…den fria tanken..det egna valet..dock inget jag förespråkar..mer en tanke..men väldigt klokt skrivet!

BB//W

En sån elak gubbe kan aldrig ha kommit från skogen där han satt.

Mvh, T

Sagor /genialisk genre. !!!

Genialiskt ..

Sagoberättaren satte svavelstickan till plånet och strök eld för tiotusende gången.

Elden var viktig. Utan en ordentlig brasa som hypnotiserade barn, skrämde knott och grillade korvar, skulle han aldrig ha blivit någonting. Den öppna elden var hans bästa vän och eviga bundsförvant när han målade upp de främmande landskap som alltför ofta avfärdats som barnsagor.

Barnsagor.

Den gamle mannen log sorgset. Att inte bli tagen på allvar, aldrig någonsin, var priset han fick betala för sin frihet. Ibland kändes det mest som en förbannelse – att vandra omkring och sprida sanningar som andra enkelt avfärdade som trams – om än underhållande sådant.

Själv såg han det på ett annat sätt.

Han var sin världs minne. Den som kunde historierna, kände till förändringarna från förr till nu, visste vad som hade varit och hade en känsla för hur det skulle bli.

En sagoberättare i allas ögon.

Ofarlig nog för att få ta hand om barnen. Harmlös och roande för de minsta. En tillfällig hjälp att distrahera de små liven. Den som gav föräldrarna en paus i uppfostrandets hopplösa och oövervinnerliga kamp mot tiden.

Han sågs som ett välkommet avbrott i den svada av tv-program som normalt passade ungarna. Excentrisk, men ofarlig och underhållande.

Att hans berättelser kunde vara sanna, föll ingen in. Att han kunde ha rätt trodde ingen, i alla fall ingen vuxen.

När slutar man tro på gamla människors historier? Sagoberättaren visste inte – annat än att det skedde tidigt. Godtrogenhet var ingen dygd längre. Att tro på någons ord gick inte.

I en naturvetenskaplig värld är sund skepsis det skarpaste vapen man kan ha. En självklar misstro.

Att tro är att häda.

Sagoberättaren visste det. Han kände det, hade känt det länge, men fortsatte i alla fall att berätta sina sagor, trots att publiken blev allt yngre och förstod allt mindre för varje år.

Det var som om han var den sista i sin art. En dinosaurie som långsamt förlorade förmågan att förstå språket.

Ändå vägrade hans utrotningshotade gamla ben bära honom till den sista vilan. Att dö löste ingenting. Inte så länge det fanns sanningar att berätta och tappra lyssnare som orkade med hans långa, långa historier på kanske tio minuter.

Nuförtiden skulle allt gå så fort.

Det kallades att bli gammal,visste han. Likväl kändes det inte alls som om han blev äldre – i stället var det världen som blev yngre och yngre och samtidigt tappade tålamodet.

Själv var han ett vandrande fornminne som ville ha uppmärksamhet för sina hällristningar trots att världen mest behövde sportbilar, storbystade blondiner och internet.

En gång hade han försökt förklara hur han kände för den person han kallade sin son.

"Lägg av nu, pappa. Det är inte piffigt att vara bitter, vet du inte det? Jag har hört din klagosång tusentals gånger. Det handlar faktiskt inte bara om tillgång – minst lika viktig är efterfrågan. Om ingen vill höra ditt tjat kan det bero på att du inte säljer dem det de vill ha. Ge folket vad de behöver, så kanske de köper dina sagor – det är mitt råd. Du, jag måste rusa. Ska på bio med Maggan. En amerikansk film, såna du hatar. Du vet, en där man vet allt som händer efter den första kvarten."

Det kändes som om det var mycket länge sedan. Kanske det var igår, han visste inte. Tiden hade förlorat sin betydelse för honom. Han levde inte längre rätlinjigt från då till nu till sedan. Det var mer spännande att turista runt i den tid som intresserade honom för stunden.

Han hade hört sjuksköterskor som kallade det demens, men det virrade han bara på huvudet åt. Demens drabbade äldre vars hjärnor var utslitna. Hans var fortfarande i topptrim.

Topptrim.

Som en lagom inkörd Saab 99 – sportmodellen. Att han kallades dement berodde inte på att det var något fel på hans sportbil till hjärna. Anledningen var att han aldrig dolde att han tyckte att 99 sport var modellen för honom, trots att man skulle köra italienskt.

Ferrari eller Laborghini – det var hjärnor det.

Hans årsmodell kunde inte konkurrera i hastighet, acceleration eller lastutrymme, men patinan kunde ingen ta ifrån honom. Den var hans, bara hans.

Om nu det var så bra visste han inte. Att ensam ha ansvar var en förbannelse av samma diginitet och magnitud för somliga som total frihet var för andra.

Ingenstans fanns dock strävan efter det medelmåttiga. Ingenstans fanns den som sökte och suktade efter att vara och förbli lagom.

Detta var den förbannelse som hade tyngt sagoberättaren i alla tider. Föräldrar med ambitioner för sin avkomma lärde dem att sikta efter stjärnorna.

Målsättningens bisats, den om att kanske nå trädtopparna, lyssnade egentligen ingen på. Det var stjärnorna det handlade om – att nå längst, högst och att göra det snabbast.

I generationer, kanske alltid – var det till och med så ursprungligt att alla djur hade samma strävan inprogrammerad i instinkternas arvsanlag – hade denna den äkta streberns inställning styrt det liv som kallades mänskligt.

Sagoberättarna visste detta. De visste och anpassade sig. Det var hjältar som räknades, ensamt starka som besegrade oövervinnerliga motståndare. Små figurer som förtrycktes av sin omgivning men till slut vände allt till sin fördel.

Så ville kunderna, lyssnarna, att det skulle vara. Så blev det för det mesta.

Samtidigt kunde man inte komma ifrån att sagoberättare och mänsklighet på det viset hamnade i ett ekorrhjul, en sorts ond cirkel.

Sagoberättaren hade tänkt på detta ofta. Han var så trött på att bara säga vad alla ville höra. Det fick bli ett slut med det. Om man bara fortsatte att ge alla en anledning att sikta mot stjärnorna, skulle ingen någonsin lära sig något annat. Hjälte var det enda yrke som skulle duga något till, så småningom.

Var fanns sagorna som förberedde ungarna inför livet som det egentligen såg ut? Var fanns sagorna som skulle lära ungarna att bli nöjda med mindre i stället för att bara drömma om mer?

Sagoberättaren visste att de borde finnas, men han kunde inte komma på en enda på rakt arm. Verklighet ville ingen ha.

"Nåväl", sade han tyst för sig själv. "Kanske inte än, men man måste väl sälja det som allt annat."

Med en rutinerad hand, en välanvänd penna och ett tomt papper satte han sig att formulera den nya tidens sagor. En handbok för barn som behövde lära sig förnöjsamhet och att göra det bästa av situationen.

Tiden då alla kunde sträva efter att få mest, bli rikast, hoppa högst, vara smartast – och lyckas – var borta.