Bara trottsa den.. På det ställe där du är som mest rädd, så istället för att ge vika för rädslan intalar du dig själv att du Måste gå ditt du är som mest rädd att gå…

meditera över de. ^^

gå ner i underjorden och möt din rädsla där.

#3 Väl talt!!

spidelfot, 

 Rädla för mörker är en av de svåraste att bota eftersom det är en av de rädslor som gjort att vi överlevt som ras i miljoner år! Den har varit jättenyttig, och den är därför jättestarkt rotad i oss.

 Det var i mörkret De Stora Hungriga väntade, eller De Små Giftiga gömde sig. Det var i mörkret vi var otrygga, utsatta och extremt sårbara på den tiden då säkerheten bara räckte så långt som elden kastade ljus.

 Världen runt om oss var full av Farliga Saker som ville äta upp oss och det visste vi, lärde vi oss, kände vi på oss. Mörkret… dit skulle man INTE! 

 Därför är rädsla för mörker (kanske) en NEDÄRVD rädsla, en INSTINK som gör den jättesvår att behandla. Med sunt förnuft, några timmar i underjorden ;) och lite NLP-aktig shamani så brukar det dock lösa sig rätt fort om man har tur och vilja till bot.

Men över lag så gäller det gamla ordspråket: face your fears!

Mvh, T

Att möta sina rädslor i underjorden.. Det är svårt då min rädsla hindrar mig från att resa, ofta kan jag bara resa i drömmen men då hamnar man ju lite varsomhelst. Vad heter det.. moment 22?

Jag försöker tänka förnuftigt, speciellt när det handlar om något så fånigt som att vara skraj för att gå på toaletten mitt i natten, men ofta kommer rädslan som en rent fysisk, urkramande känsla och gör mig helt förlamad!

Just nu är rädslan som en kätting som håller mig tillbaka i livet, gör att jag inte vågar utvecklas..  och jag är ändå en stark person enligt mig själv, jag har fött barn utan bedövning, vandrat ut och in i döden, konfronterat våldsamma människor och gjort massvis med livsfarliga läskiga grejer - men mörker, det går bara inte..

NLP- shamani? nu missade jag ett skämt..:(

Jag känner igen det där fenomenet att inte våga gå i egna lägenheten i mörker. Hur jag kom över det vet jag inte riktigt, tror att jag helt enkelt tvingade mig till att klara av det hela.Det har varit periodvis i mitt liv. Precis som du har jag gjort en hel del grejor som varit läskiga, varit med om en del hemska saker, men just detta: att vara totalt livrädd inne i mitt eget hem bara för att det är mörkt. USCH. Jag förstår dig, det är inte kul. Men lyssna på #1 och #4, där tror jag lösningen ligger även om den är skrämmande. Nu har jag en period när inget spelar nån roll, men sedan plötsligt kommer en kväll när mörkret skrämmer slag på mig. Då får jag faca rädslan igen och göra som tidigare…. gå rätt in i den, det har ju faktiskt INTE skadat mig tidigare, ändå har jag gjort det åtskilliga gånger!

Stå på dig vännen…. du klarar det. Du är stark, du är en förnuftig kvinna. Kram o lycka till!!

Jaha…och jag är precis tvärtom! Jag njuter av mörkret och det är då jag känner mig som mest lugn och harmonisk. Älskar ju även solen och dagsljuset,men kommer inte lika mycket till ro som på kvällen. Tycker om att ströva runt i natten med hunden vid min sida. Nu har jag dock vänt på dygnsrytmn så det händer inte så ofta mer…*L Tycker synd om er som känner skräck för mörkret,inte roligt men man kan ju alltid tända lampor…

Minns du när de vände?

När blev barnet som trivdes så i mörker, vuxen?

Kanske för allt det andra du mötte.. det såg du ju? Du visste hur du skulle förbereda dig för de rädslorna och på sätt såg du vägen ur rädslan? 

Rädsla för mörkret brukar ju sällan vara rädsla för mörkret i sig som det vi tror finns i mörkret, en överaskning, en rädsla som man inte kan förbereda sig på..

Jag e själv lite smårädd för mörkret… Var nere i källaren idag och lampjäveln fungerade inte. hua. Fick springa och öppna låset..

Jag blev mest rädd för mörkret när jag började förstå vad det var som kunde bo i mörkret. Förut var allting gott, men när jag blev äldre så väcktes det i mig en insikt om att ont också kunde finnas.

När jag var i sjutton-artonårsåldern så hade jag en väldigt jobbig period i mitt liv - jag var i stort sett hemlös, hade stora problem med min familj. Jag var även inne i satanismen en längre period.. all den här obalansen och det religiösa kaoset bidrog till någon slags psykos.. jag hade ingen koll på vad som var verkligt eller overkligt. Psykosen var nog någonting som hade legat och lurat på mig ända sedan början av tonåren, jag hade jättekonstiga nojor och hallucinationer, såg jesus ansikte tränga ut ur väggen i mörkret.. skuggan av hängda män i vardagsrummet.. Det var HELKNÄPPT! Det enda som hjälpte någorlunda mot knäpperiet var att teven var på dygnet runt, och förstås alla lampor.. det höll knäppet ute.

Nu kan jag däremot garantera att jag är en frisk och stabil människa så oroa er inte. Min familjesituation var sjuk och elak och jag tog mig ur det, rensade i mitt liv och mig själv. Nu kan jag med lätthet stänga ute knäppet. Men vanan att mörker är livsfarligt finns alltid kvar.

Teve och lampa på om natten, det är måsten för mig om jag ska kunna somna (om jag är själv) överhuvudtaget. Fixar inte riktigt mörker och tystnad. Har försökt se rädslan i vitögat några gånger med varerande resultat.

du kan börja med att vara i mörkret i lägenheten och när det känns ok så kan du ju utöka det hela. Jag var väldigt mörkrädd förr…tex så körde jag aldrig hållet förbi kyrkogården när det var mörkt . Men när jag skilde mig och bodde nästan ensam i ett hus med 3 våningar och 200 kvm så var jag tvungen att lära mig att inte vara mörkrädd. Idag är jag inte alls så mörkrädd som förr och skulle kanske kunna vara ensam i skogen men helst är jag där tillsammans med någon kram tindra

TÄNK inte att du är rädd.  Du skall in på toaletten oavsett om det är mörkt el ej. Så är det bara. Försök tänka i dom banorna.

Fokusera att du MÅSTE in dit använd fantasin! Måla upp alla tänkbara orsaker till varför du måste in på toaletten, gärna komiska så har du fullt upp att tänka på det så upptar inte  rädslotankarna din hjärna.

Jag tänker att du har lärt dig att mörker är farligt, därför att då har du sett saker som skrämt dig och motmedlet mot det har varit att undvika mörker, och tända lampor. Precis som de andra säger kan det hjälpa dig att lära om, att lära sig på nytt att mörkret i sig inte är farligt.

Har du svåra besvär finns det terapeuter som arbetar med att hjälpa personer att lära om. Det är inte alltid man orkar med att bearbeta allting på egen hand och då kan en proffsig terapeut vara ett gott stöd i det arbetet.

Känns det lika svårt om det är "nästan-mörkt"? T ex om teven är avstängd, alla lampor släckta men du har ett stearinljus tänt? Det kan ju vara en bra början kanske, att ta små steg i taget och vänja sig vid att det inte är farligt utan rent av kanske mysigt och avslappnande med mörker.

Har själv lidit av svår rädsla och ångest och vet hur otroligt jobbigt och handikappande det kan vara.