nu utgår jag att du talar om naturupplevelser, pga. din egen beskrivning, så i sådana fall, så var det när jag som 4-åring vaknade upp, i vår stuga på landet och stirrade rätt in i lodjurets ögon, under en lång stund. Sedan var det någon annan i familjen som gjorde något ljud, i sömnen och vips, var den försvunnen igen.

Som barn, så hade jag aldrig hört talas om något lodjur, utan beskrev det som en varg, det tog bara ytterligare något år, innan jag råkade få syn på en bild av ett lodjur, och kunde rätta till min berättelse, men betrodd var jag inte.

-Sådana djur, sades inte kunna finnas ens på landet, häromkring, tji och fel hade dom och jag själv hade en upplevelse för livet, med mig.

Sedan så kan man ju fråga sig, om det kanske hade någon djupare andlig förankring, men det förtäljer inte historien, så kom gärna med något förslag, om ni har synpunkter på, vad lon representerar, för er.

Gick mej ut en dag i vintras och plockade ris.  Härligt vackert med vit gnistrande snö, strålande sol, klarblå himmel och flingor av snö från.. ja var kom dom ifrån?(klarblå himmel??) Sakta dalade de ner från skyn som gnistrande pärlor.

När jag gick hemåt och kom in i skogen började det vräka ner snö och rätt vad det var så började träden knuffas och ta krokben på mej. Jag snubblade hit och dit och några grenar försökte ta min mössa..
Jag tittade på snön som föll och sa till mej själv att det var bäst att jag gick hem då knuffade ytterligare ett träd till mej och helt plötsligt fick jag känslan att nån sa: NEJ stanna! och snön slutade falla.
Jag stannade och lutade mej mot ett träd och stog där i en hel evighet kändes det som och skogen verkade nöjd. Precis som om träden ville att jag skulle stanna och se dem.
En fantastisk upplevelse som fick mej att må underbart. Konstigt…. eller egentligen inte.

Thomas sa en gång.. "När träden börjar dansa så låt dem dansa" och jag såg/kände trädens dans.

När jag nån dag senare gick ut i skogen kollade jag hur tätt träden egentligen stog och konstaterade att det var långt emellan.

hm, #2, nu fick du igång mig, igen.

Vintersolståndet -07, då jag och mitt lill-troll, samt en gammal mer erfaren häxa, tog oss igenom mörkret i storskogen, så höll jag på att snubbla mig fram, konstant.

Har aldrig varit med om detta förut, jag är väldigt stabil, helst i skogsmark och de andra snavade inte alls.

Till slut gav min äldre vän mig en liten pinne att hålla i handen, trolleri-trollera, så vart det slut på snubblandet.

Har ingen aning om vilken form av symbol, denna ynkliga lilla pinne skulle fylla, frågade inte ens.
Kanske var det symbolen för en häx-stav…..(har någon erfarenhet av detta, så hojta gärna till) jag ångrar nu att jag aldrig ställde frågan, men funkade gjorde det ju, vilket ju är huvudsaken.

SÅ……vem i allt i världen var det som satte krokben för mig, konstant, där inne då? kanske var det som #2 beskriver, bara träden, som ville fånga min uppmärksamhet, jag hade aldrig tidigare, eller efteråt, varit med om något liknande i alla fall.

#3
Jag tror att de kände att du behövde en upplevelse.. där just då! :)

Har varit med om något liknande #3 i skogen. Grenar piskade mig i ansiktet och jag snavade över rottrådar som la krokben på mig. Detta hände i tonåren och när jag var tillräckligt irriterad sa min far som jag var ute med till mig att jag skulle nog be småfolket om ursäkt för att jag varit dum mot dom. Till saken hör att ni hade under promenaden talat om småfolket och trollen i skogen och jag hade i min enfald skrattat och sagt något spydigt om att mig kunde dom ju försöka med.

Och det gjorde dom ju med besked. Jag ställde mig och bad helt allvarligt om ursäkt för mitt uppträdande och sedanfortsatte vi promenaden, denna gång utan snubbel eller piskande grenar.

Efter den dagen går jag aldrig i skogen utan att hälsa småfolket och visa respekt.

#5, det låter mycket förståndigt.

Jag var ute och red på min svarta hingst Oden en mörk natt.Han blev skrämd av en flock vildsvin,stegrade sig och satt av hemåt i en farlig fart.Där satt jag på en tuva,avkastad men hel för övrigt.

Vad göra?….såg knappt handen framför mig.

MAKTENS GÅNGART……..Carlos Castaneda…..Resan till Ixtlan

Maktens gångart är till för att springa om natten.bålen lätt framåtlutad,ryggraden rak knäna lätt böjda.när du springer drar du upp knäna nästan till bröstkorgen för varje steg.Sedan förlitar man sig på sin personliga megin ,när den flödar kan man inte trampa fel.

Javisst jag kom ihåg boken och orden.Jag reste mig från tuvan och började jogga på stället för att liksom få in gångarten och kalla på kraften.

Sen bar det iväg.Jag minns att jag förvånades av att jag inte hade snubblat.Efter den tanken kom tron och övertygelsen.Jag kände att jag befann mig i flödet,i kraften och att det skulle bära ända hem.

Jag sprang genom natten i en hänförd känsla,vildsvinen flydde mig,fåglarna lyfte och djuren fick ett varnande läte.Det kändes som att flyga fram och att benen gjorde ett arbete som inte jag alls var involverad i.Det var stor skog,rötter grenar håligheter osv men jag trampade inte fel någon gång.

När jag kom hem var Oden nyss hemkommen,5 minuter tidigare hade han dykt upp sa de.Något med tiden där stämde inte….jag föll av 7 kilometer från hemmet ,sprang nästan lika fort som en häst Vadå trovärdig historia!!!Men så är det att leva i Magin,mellan världarna.

Jag tror dig Maximilja.Jag lärde någon liknande historia av Raphael.Vi fick springa med bindel för ögonen helt intuitivt och ha tillit till kraften.Det gick som bara den.Men tror du inte att hästen hade sämre lokalsinne än du.Tog en repa i grannbyn först.Snygg historia dock.

Vilka intressanta berättelser! :)