Varje natt talar jag med Döden.

H*n sitter vid fotändan av sängen, svart skugga, skimrande lieblad (eller vad det är) skrovlig röst och en doft av apelsin, konstigt nog.

Det kändes hemskt de första åren, men nu är jag van.

Mvh, T

Hm,,,Trumman; vad vill han då? Och ÄR det en "han", alltså en könsbestämd varelse?

 Wynja

Vi samtalar. Jag frågar, h*n svarar. Ibland, men det är sällan, frågar h*n och jag svarar.

 H*n sitter där än för att jag gjorde ett avtal med h*n för länge sen. H*n skulle tagit mig den gången, men jag undkom med list.

 Men jag vet att rätt vad det är, reser h*n sig upp där nerifrån och sträcker ut en benig arm och tar med mig. 

Jag säger "h*n" just därför att Döden inte är ngn könsbestämd varelse.

Mvh, T

sover din fru och ditt barn i samma säng? :/

#4 Ja.

Men h*n är inte intresserad av dom. Än.

Mvh, T

Döden är en väldigt naturlig del av livet.
Den är ingenting att frukta. Möjligen kan man frukta själva dödsstöten, men döden i sig är inte farlig. Dem flesta här vet redan om sina tidigare liv. Vet man inte om livet som har levt så vet dem flesta om att reinkarnationen existerar. Med det i minnet behövs döden inte fruktas.
Alla man älskar och alla man hatar kommer att återses. Livet kommer till en åter.

 Döden vandrar omkring oss var dag. En del ser den oftare en del nästan aldrig innan det träffar den själv. Men h*n finns här runt oss hela tiden. Jag kan inte ens föreställa mig hur det är att ha h*n i samtal, jag ber inte om att få uppleva det heller. All heder till dig Trumman som lever med det där.

Var väl mött

#6 Precis.

Men att vi föds igen, det tror jag inte på. Isf föds också växter och djur, träd gräs och stenar igen och igen också.

Mvh, T

#7 Ja varför begränsa sig. ;) Det är heller inte omöjligt. Men har har ingen susning om saken då.
Men så är det heller inte precis alla som lever flera gånger heller.

#6 Vet du nåt tidigare liv Lorelai, och minns du det isf? Jag vet inte heller om jag tror på att man återföds. Men ibland tänker jag att saker man är rädd för, eller känner igen fast man aldrig mött dem tidigare, eller saker som verkar sitta i kroppen måste vara nåt slags minne, eftersom det inte finns nån rimlig förklaring i detta liv.

#9 Där håller jag med dig. Vi har ju ett nedärvt minne och jag tror fullt på att det är ett "genetiskt" minne som vår kropp och hjärna kommer ihåg från tidigare liv, eller från tidigare generationer. Annat sätt kan jag inte förklara det när jag ser saker/växter som jag vet att jag inte har läst om men likafullt "vet" jag vad jag kan ha dessa ting till och vad det kan göra för nytta. Det är inte såå ofta det händer men det händer.

Får man vara så okänslig och säga att jag mer tror att vi återvinns än återföds? Jag har svårt att tro på själslig återfödelse, men "ingenting försvinner, allt finns kvar" är en bra slogan. Förr eller senare kommer jag, eller åtminstone delar av mig, åter bli byggnadsmaterial till något levande väsen. På samma vis tror jag att det är med själen, eller medvetandet eller vad man nu ska välja att kalla det ickekroppsliga jaget. Delar av det sprids med vinden och hamnar på olika ställen. Nä jag vet inte vad det är som tar emot att prata om själen över huvud taget, jag har nog inte greppat mina tankar om saken helt och fullt, ändå talar jag, för det speglar åtminstone min syn just nu. Den behöver utvecklas känner jag.

Samtidigt har jag börjat fundera över om jag kan ha levt under dinosauriernas tid (nej, inte som människa :P ) annars kan jag inte förklara min enorma skräck, som återkommer jämt hur fånigt det än låter. Då gäller det inte alla dinosaurier, men ser jag en snäll växtätande dinosaure så vet jag att jägarna också är där någonstans. haha… ja, i drömmar och den inre världen menar jag förstås, glömde nästan tillägga det ;)

#9 Jag sitter inte inne med några universiella regler. Jag vet att det är högst olika för alla. En del minns fragment, eller en känsla. En del minns ett halvt liv, namn platser och allt. En del ingenting. 
Alla lever inte flera liv en del repeterar en gång eller två.

Själv vet jag att jag bär ett helt socialt nätverk av folk inte bara från en omgång utan säkert två om inte fler. Dem är många som jag delar erfarenheter med. Som jag idag har funit en del och letar efter vissa än.
Det finns en mängd olika teorier om hur reinkarnationen går till. En ganska enkel att ta till sig är beståndsdelarna. (Ropar lite försynt på _RS_)
Vi alla består av dem smma ämnen. ämnen som bär minnen. När vi föds byggs våra kroppar inte utav nya bitar utav av återvunna bitar. Bitar som bär sina minnen. Dessa kan man känna av delvis. En del med en viss oförklarig längtan efter en viss plats på jorden kan vara ett sådant exempel. Där d vissa bitar av dennes byggämnen saknar sin plats dem kom ifrån.. På ett vis.

Ja det är lite knepigt att lägga fram kort och med en enkel översikt.

#11 Då gäller det växter djur insekter och allting då?

Trumman, jag är nyfiken, får du svar på allt du undrar över?

#15 Nej.

Mvh, T

Jag har varit med om liknande upplevelser..

Jag kan berätta om en upplevelse förra sommarn:

Det var en ganska dunkel natt och jag låg och tittade omkring

i rummet som jag brukar göra innan jag ska sova..

Mot österväggen hade jag en vägg med speglar på, och i hörnet av rummet fick jag se någonting, eller snarare någon som gjorde mej klarvaken..

Det var en kvinna som stog där och stirrade in i speglarna, men hon hade ingen spegelbild, hon var varken ung eller gammal, men hon hade ganska gammelmodiga kläder (en rutigt sjal som hon hade över huvudet och en lång, grå kjol)

Hon var ganska lång och grå (men vad blir inte grått i nattdunkel?) och hon såg verligen onaturlig ut och verkade

inte vara medveten om mej.. hon bara stod där och stirrade in i spegeln.

Tillslut så sträckte jag mej efter sänglampan, tände den, och hon var borta…

Och jag har inte sett henne sedan dess..

Inte lika mycket nu men när jag var yngre kom alltid min mormors mamma och hälsade på i sovrummet på nätterna. Hon har tydligen besökt min lillebror också efter vad han har berättat. Hon brukade stå i garderobsöppningen helt upptagen med att noja sig över hur stökig jag var och vände sig alltid om när jag tittade på henne och kollade på mig med varma leenden och vad ska man säga.. en min som sa att hon tyckte att jag borde skärpa mig.

Jag hann aldrig träffa henne i livet men jag är väldigt glad att hon hälsar på, känner en stark samhörighet med henne på någe vis. En stark kvinna med mycket att lära ut.

För mig känns det iaf. väldigt tryggt, men det e nog för att d e en släkting.

jag har varit med om en massa sånna. dels för nåra år sedan när jag käde min döda systersons hans mot min rygg. kändes exakt som när man får en klapp på ryggen av en levande person.