Ja du bra fråga Tycker jag höll på så länge med mitt sökande, min förklaring till vad jag upplevde, att jag inte kommer ihåg riktigt när det började.. Min mamma var en häxa, min morfar var, ja vad ska man kalla det….  "motvillig shamaniserande person" eeh. Då menar jag inte att han höll på med trumma och skallror och sånt utan kunde göra saker som att stoppa blodet när det blödde, hade vädersånger han sjöng när det behövdes, talade med djur, Så man var ju toast från början om man säger så;) Men tror det satte igång nångång i åtta-nio års ålder med spöksyner och sånt där. Sen i tonårenstängde jag ner Totalt ville inte mer, blåvägrade Så jag blev lämnad ifred. vilket jag djupt ångrat senare.

Mvh Sebastian

Samma här, jag var på det nionde året när jag först hörde rösten. kände kraften och använde den. Inte avancerade grejer.. för att hitta en leksak jag hade tappat bort. Där dök Hunden upp med.. mitt sällskap för många av de kommande åren.
Med åren som följde spenderade jag min tid i filosofi.. jag satt och sökte, tänkte kände pratade och såg. 
Så utvecklades det, med tiden kom jag att arbeta mer aktivt och bredda arbetsområdena. 
Tills jag en dag såg att mitt arbete, gåvan jag gav kastades bort av alla som fick del av den.

Någonstans mot slutet av det här hände det att en person klev in och visade mig att jag inte var ensam. Dessvärre var han galen så jag trodde inte att jag skulle finna någon större gemenskap med andra. Sedan hände det att någon bok dök upp som höll sällskap. Jag forstsatte mitt arbete.. Helade, siade, visade…
Infektionen är stor och en dag vandrar än en galen in. En som vinner så pass att jag än idag betalar priset för min rädsla.

Men ungefär såhär har det sett ut, från året jag var fylld 8år. Den åldern och i ungefär den utvecklingen växte jag. )

Var väl mött

JAg kan faktiskt sätta ett exakt dtum på mitt vägval….efter att ha varit uppväxt med en BanDrui till farmor…så kom mitt slutgiltiga val, tisdagen  den 14 februari 1978…..

Skönt det. stt veta så exakt.

En vad för slags farmor?

#4 ja absolut…även om sättet att få reda på vilken väg jag skulle vandra inte var den allra behagligaste….det var en NDU…..*S*

en återkommande men intressant fråga detta. Just nu har jag inte ork till att dela med mig så läs gärna i andra trådar i ämnet eller på min presentation om det intresserar :)

Jo visst är den återkommande. Men samtidigt tror jag att den likväl är bra, iaf för mig, jag knyter trådar hela tiden med en massa ahaa-upplevelser om mig själv och det jag sysslar med och när man tänker tillbaka på det här sättet så inser man ofta nya saker, dels om sig själv och om det man har lärt sig.    Roligt.

Mvh Sebastan

Vägen fann mig i det här fallet.

Jag har shamaniserat sedan jag var 16-17 skulle jag säga, och aktivt sedan jag var 20.

Mvh, T

min väg till skogen kom helt naturligt för mig när jag var liten…. min momma hade en stuga i skogen som vi åkte till och där lekte vi. sen att det tog några år till varför allt är och känns så naturligt för mig inom och med skogen det vettefan…. men så blev det iafl,.

Stay safe //Matea

Det är väl inte så svårt att hitta en väg.. Jag menar, fötterna du har går ju faktiskt på något..

#11 *garv* Sa jag att det var svårt? Jag frågade bara hur du kom till platsen där du står nu ;)

#12 sant=) jag gick… Och nu sitter jag här;)

åh, vägar brukar sällan vara helt smärtfria för fötterna, ena stunden trampar man på en sten, andra gången en kotte. Ibland råkar man på något som en glasskärva eller tagg.

#14 jo… Tur att man får förhårdningar efter ett tag=)

Det började redan när jag var liten… har alltid varit så… så länge jag minns…
Så tippa runt 3-årsåldern… Då började min skolning… med enklare saker.

//

För mig har de funnits sedan barnsben och med en samisk mormor till trollkvinna så ja de säger väl allt men jag va runt 12år då jag träffade min vägledare en mycket ung och klok frihäxa som hade sitt näste i stan,hon fann och hjälpte mig att sätta de flesta pusselbitar på plats och sedan dess insett vem jag va .mitt häxnamn fann jag en vårmorgon för ca 20 år sedan då jag vaknade och Hias va de första som kom i mitt huvud av olika orsaker .Mina barn har alltid vi irriterade situationer sagt  du är en häxa när de va små och inte fick som de ville . Började sakta att läsa i kort som ung tonåring och hade min första läsning för en annan runt 20års ålder sedan har de bara utvecklat sig framåt för var dag i över 21år nu.

#17 Intressant, vad hette din mormor och vilken sameby tillhörde hon?

Du kan skicka PM om du inte vill skriva det direkt i forumet.

Mvh, T

#18 kära broder jag vet att de ursprungligen kommer utanför JukkasJärvi men flyttade sedan ner till västerbotten ..

Mormor hette som ung Ingrid Hyttanän men gifte sig till Löfgren och i dag har jag släkt lite överallt från Lysksele ,skellefte,Ume ,Burträsk ,bygsiljym,Andersvattnet och ett fåtal kvar uppåt…

#19 Hmm, synd, annars hade vi ju kunnat botanisera lite i hennes kunnande och historia som kunnig där,. Du säger ju att hon var "shaman" eller nåjd som de kallas där uppe :)

Men ok! Back to the tråd!! 

Mvh, T

Jag fann min väg när jag la min lilla hand i mormors…och vi vandrade ut på Åventyr…har de första minnesbilderna som 3-4 åring…och jag nyfiket lyssnade och lärde…

Hon kunde Allt….och jag som enda barnbarn av 14 hade turen att bli lämnad till henne …..Klokegumman vid kroppefjäll!

Hon fanns med mig i fysiska livet tills jag var 30….men känner av henne ibland …iallafall *ler*

Vila i Frid Mormor//Kristina

jag har alltid haft normala saker för mig, sedan tidiga barnsben, men förstod inte att det skulle vara något speciellt med det.

Fick aldrig någon uppmärksamhet för det, mest tystnad och rädsla i sådana fall.

Minns att jag kröp omkring runt golvet med mormor och bad om att få kattens ögon, om någonting vart borttappat, samt att vi hade mycket lånare, när jag och mor skulle hantverka, grejerna dök upp på andra ställen i lägenheten under vårt arbete.

Jag hade alltid en högljudd kommunikation med dom alla energier, runt omkring oss.

under min uppväxt vistades vi på landet (utan el, rinnande vatten, dass eller andra bekvämligheter) där fanns inga andra barn, så jag gick omkring och pratade med ingenting. Det var först senare i livet som jag fann att jag hämtade kraft ifån träden, så fort som jag behövde stöd. Det var alltså energierna i naturen, som jag hade en kommunikation med.

Som 8-åring drunknade jag, det var ju en upplevelse för sig, kan man säga.

Som 17-åring, så blev jag drabbad av en demon, vilket gjorde att jag stängde av mitt sk. öga. rädslan blev för stor, det kanske är efter DET som jag började söka svar på mina frågor.

Animist, är jag född till att vara, så även min övriga familj, på alla sidor.

När jag tänker tillbaka på mitt liv känner jag blandad sorg och tacksamhet. Sorg över många år, ett helt liv faktiskt, där jag kvävts och förtryckts. Tacksamhet över de svårigheter som jag gått igenom och som har gjort mig till en starkare och livserfaren kvinna.

För mig var det året 2006 som förändrade allt. Det var då jag slutligen var stark och modig att gå från "att överleva" till välja livet. Det var som att öppna en damm, allt vällde fram, vackert som fult, smärta som glädje. Insikterna var många, stora och svåra att bära. Att se att jag själv har bidragit, om än aldrig så lite, till (delar av) mitt lidande var oerhört smärtsamt men med ansvaret kom även förståelsen för att jag kunde göra ett annat val. Jag bär ansvaret för mitt eget liv. Jag har alltid ett val. Om jag inte kan råda över omständigheterna kan jag ändå själv välja hur jag ser på dem, vad jag lär mig av det och hur det får påverka mig.

För mig var min religion (wicca) till stor hjälp i att finna min plats i väven, att se hur allt hänger samman och vikten av balans. När jag sedan mötte min älskade i slutet av 2006 föll hela livet slutligen på plats och jag slog ut i blom. Jag känner mig helare och öppnare än jag någonsin gjort, och njuter verkligen av att få lära mig mer om mig själv.