Hade kunnat placeras under dagens glädjeämne, men valde att lägga det här istället…

Jag fick ett telefonsamtal idag, som fick mig att tänka på vad lyckligt lottad jag är egentligen. Att jag har för vana att ta tag i saker och göra det rätta, även om det är mycket svårt ibland.

Ibland kan stoltheten sätta käppar i hjulet på folk och de vill hålla fast vi sina gräl i evigheter, bara för att det ger någon form av självtillfredställelse, men sådan är inte jag… När bränslet brunnit ut, går jag vidare med ett leende på läpparna och inväntar ett bra tillfälle att vända en negativ händelse till något positivt.

Nu till saken.

Min far och jag blev osams så det stod härliga till för ca tio år sedan, men jag orkade inte bråka med honom i mer än ca ett år, innan jag erbjöd en vapenvila, dels för att min första son föddes och dels för att jag tyckte det var för jobbigt att vara förbannad, detta korta liv.
Han godtog den ganska motvilligt, men vi hade sedan kontakt någon gång om året, då jag ringde för att kolla läget lite. Han hade ju ganska långt gången diabetes redan då.

Så nu vid förra julen, lades han in för att levern säckat ihop och njurarna inte riktigt ville jobba mer, så jag ringde igen till honom, denna gången för att tala om för honom att jag har ett bra liv, tre fina söner som jag har för avsikt att vara far åt, även om det är jobbigt… tala om att jag önskade honom ett trevligt julfirande och framför allt att han inte skulle vara rädd när dagen skulle komma. Tvärt om skulle han välkomna döden som en befriare från den smärtan han bar och från den skröpliga kropp han misshandlat med alkohol och droger.

Så mina slutord den gången var helt enkelt Jag har det bra i livet och jag har det jag behöver så jag önskar dig en trevlig resa vidare. Så var jag färdig med det… Jag gjorde då denne bittra man mycket lycklig. Han grät av glädje och tyckte att världen skulle vara bättre om alla kunde vara som jag.
Så inatt slutade hans kropp att fungera helt och hållet, så han dog… Inte så att hans död innebär ett slut på något vis, utan det är ju här det intressanta börjar då han skall återfödas i växter, tas upp i djur och fortsätta sin bana i oändligheten. Han kommer att så finnas i allt, det som är han… det som utgör hans medvetande kommer att leva kvar i oss som formar tankar om honom… Våra minnen av honom, både de bra och de dåliga kommer ju inte försvinna i första taget. Nu är ändå smärtan slut och hans nya fru slipper vårda onom dygnet runt, som det var den sista tiden och hon slipper dessutom ha missbruket som sambo…
Jag slipper sörja det som aldrig blev gjort eller sagt, för det fanns inget mer att säga eller göra.
Det känns annars som om det är ett vanligt fel folk gör… de pratar inte med de som lever, du gör inte klart allt medan folk lever, utan ångrar sig och sörjer sitt eget livs ofullkomlighet, genom att det fanns saker kvar att förmedla, som de aldrig kan få tillfälle till.

Så folkens, ta vara på möjligheten att prata ut med era föräldrar och kära… så skall ni se att allt blir lättare.
//