Helande och läkande Meditation

Medi betyder mitt. Meditation är att finna sig i sin mitt – att centrera sig. Detta är det sätt jag tar mig tillbaka till friskheten…inga konstigheter inga maantran eller mumlande av mystiska ramsor….endast frid, djup frid! Vissa meditationer går på några sekunder, andra tar timmar. Dygnets tider verkar också in. Meditation efter en lång arbetsdag börjar med att jag pustar ut, väntar in mig själv, kommer i kapp. Jag har arbetat och spritt min uppmärksamhet, som sig bör, på mina arbetsuppgifter, nu är det dags att hala in den. Defragmentisera mig. Pusta ut och bli ett med mig själv igen.

Det första är att finna sig i kroppen. Själen måste komma till ro i kroppen. När själen funnit ro i kroppen, då gör det inget om jag har krämpor här och där. Kroppslig smärta är då kroppslig – inte själslig – och hindrar mig inte att spänna av och finna mig till rätta. Lustigt nog brukar smärta avta om jag rofyllt finner mig i den.

När själen finner sig i kroppen kommer ofta en suck. Nu menar jag inte det där första utpustandet när man sätter sig till rätta, utan en verklig suck, en plötslig, ofrivillig och lite ryckig inandning som efter djup gråt. Det är ett tecken på att själen sjunker. Själen finner en djupare nivå, en djupare klangbotten i kroppen och när den faller ner till denna nivå så kommer inandningen, sucken. Det händer även vid stilla bön och kallas ibland för bönesuck. Ro.

När själen har sjunkit och klangbottnen djupnat, då börjar sinnet vidgas. Det är som att skygglappar, som jag inte visste att jag hade, börjar vika undan. Uppmärksamheten är inte längre fixerad i blickpunkten. Jag kan vila blicken på något. Uppmärksamheten och reflektionsförmågan vidgas. Blicken vilar, tankarna må fladdra hit och dit men uppmärksamheten är inte längre fäst vid blick eller tanke. Efter ett tag inser tankafladdret detta och ger sig. Då vidgas sinnet. Jag får som en inre spegelyta av klart vatten direkt från själens klara källsprång långt ner i djupen. Ljuden och klangerna klarnar. Mitt perifera seende klarnar. Tystnaden blir tystare. Frid.

I denna reflektiva frid höjs hågen. Den stiger som en dimma på en svart tjärn i efternatten. Även om jag är inomhus kommer stjärnevalvet nära. Jag blir medveten om mitt vara. Jag blir medveten om mitt outgrundliga släktskap med stjärnornas värd. Jag kan röra mig fritt, precis som jag vill, upp i höjden och ner i sinnena, jag sitter inte fast. Hågen får vingar och jag kan våga mig ut i hugflykt. Den höga hågen skådar, djupt förankrad i själsro, viktlöst vilande på vida vingar, fritt svävande över sinnesfridens spegelblanka yta. Ljuset, som den skådar i, är ett ljus som inte stör mörkret – ett nattens ljus, ett ljus som inte mörkret fattar.

Dessa tre steg följer efter varandra. Utan själens ro ingen sinnesfrid. Utan sinnesfrid ingen hugfykt. Hugflykt utan sinnesfrid leder till själslig oro och sinnesförvirring. Var väl grundad i själens ro innan du låter sinnet vidgas. Vila länge lugnt i sinnesfrid innan du låter hågen höjas över vardagsjagets gränser. Meditationens frukter kommer när de är mogna, de kan inte tvingas fram. Men du kan möjliggöra mognaden genom daglig praxis. May you all Be Blessed!