För min del är lösningen att acceptera att dom finns, men tänka massor av ljusa saker, som "äter upp" de mörka! // Wynja

nej då det tror jag inte… Det är så mycket mörker bara om man öppnar dagstidningen, så det kan behövas lyftas fram det ljusa! "folk" glömmer ofta de små ljuspunkter som finns i deras o andras liv o fokuserar på det mörka! Mer ljus i världen!

Klart man ska tala om dem, man ska tala om allt, eller … man KAN tala om allt. Man ska bara vara försiktig med VEM man talar med.

----

Ljus och mörker, så är det, ibland mer av det ena än det andra.

 Var kraft-full, stå ut och tänk igenom de "mörka" tankarna. De kommer aldrig försvinna, men man kan bli bättre på att Mota Olle i Grind så att säga. 

 Det är vi sdjälva som ser saker som Bra / Dåliga. Prova att se allting som BRA en dag får du se vad du utvecklas snabbt! Se dessa "mörka" tankar som tankar bara, en utmaning till sinne och intellekt, som andlig spis, som en prövning, som en gåta, som en utmaning.

 UTVECKLAS… stå inte still och stampa och tyck synd om dig själv och räds detta "mörker".

 Liv behöver ljus OCH mörker. För om solen lyste hela tiden dog vi snart ut. Stekta, som mitt morgonbacon…

Mvh, T
kraft-full

Man måste få lov till att "vara", i alla sina känslor, annars sätter det sig i kroppen och skapar tom. fysiska sjukdomar.

Jag hade middag med afrikanska vänner här i helgen och vi talade just dom om skillnad i sorg.

Att därnere så kommer grannarna med mat till de sörjande och gråter med dom i 30 dagars tid. På det viset har man hela tiden någon att dela det med.

När jag befann mig, där nere, så trodde jag att det var fest med sång på gång, men det var gråterskor, tom. hundarna ylade med, det var ljud som höll igång 24 timmar runt dygnet.

Genom att dela mina erfarenheter med andra traumatiserade människor så har jag nu lärt mig att förstå vikten av att dela sina känslor och sätta ord på dom, för att kunna få tillstånd en läkning. DET händer INTE om man trycker ner, det som man har upplevt.

Naturligtvis skall man också välja vem man delar med, samma som trumman säger, det är bara så tragiskt i vårt så upplysta (obs. dåligt upplysta) nutida samhälle, att de som hanterar människor, inte alltid kan bemöta på ett sjysst sätt….

Vad bra och för mig klokt ni skriver/tänker!

Och jag har tänkt på shamanens roll/betydelse. Vad fattas oss i vårt fina städade samhälle?

När den psykiatriska vården inte tycks räcka till och fungera. Det händer oerhörda saker för att människor inte är friska. Och visst vi "tänker" ljusa tankar och "producerar" värme och omtanke.

Och sedan, när det händer något oerhört och en sjuk människa begår vansinniga saker, försvinner ljuset och värmen på ett ögonblick och människor talar om ondska och kräver dödstraffet tillbaka.

Och sorg bör inte levas ut? Den ska dämpas, dövas för att inte märkas?

#4 Mycket väl skrivet! Så där har jag behandlat och gett råd gällande sorg en lång tid.

 Jag fick ibland sätta upp lappar i trappen (då jag bodde i lägenhet) där jag bad om ursäkt för oväsendet efter långa 2-dagars gråtbehandlingar. 

Mycket kloka ord du förmedlar lightseeker! 

Mvh, T

#4 Jag läste någonstans att vi (i Sverige) förlorade vår kontakt med sorgen när likvakan och sorgefloret försvann. Jag tycker det ligger en hel del i det. Vid en sorgeperiod tillåts vi visst sörja men beroende på vilken sorg vi har förväntas vi ändå återgå till vardagen efter ett tag - "livet stannar inte upp bara för det" är ett vanligt uttryck. Och visst gör den inte det, det är ju det som är det krångliga, att få livet att fortgå. Jag tror precis som du och Trumman skriver att det viktiga är att få tillåtelse att vara i sina känslor, vilka de än må vara. Vad jag menar är en större acceptans från omgivning. Vid bortgång tror jag även det är viktigt att tillåta sig känna glädje och få skratta, det är Okej. Skuldkänslor ska inte behöva blandas in. Var sak har sin tid, heter det ju så fint, då bör det även få vara så fullt ut.

Känns lite rörigt men jag hoppas ni förstår vad jag menar. :)

Samtidigt är det många gånger en dubbelmoral också. Man får inte sörja mer än en liten stund, för sen ska allt vara som vanligt. Men nåde den som skrattar på en begravning! För då ska allt minsann vara så svart och sorgligt som möjligt, skrattar du så förolämpar du de sörjande, typ… Om man själv är en av de sörjande då, så räknas du inte dit i alla fall, för du är glad.
  Tack och lov har jag sluppit såna begravningar själv.

Att inte tillåtas sörja.. Jag fick missfall en gång för många år sedan och på sjukhuset där de konstaterade att fostret var dött sa en barnmorska till mej när jag grät efter beskedet..
"Varför gråter du? Du har ju två friska barn redan"  
Jag grät på vägen hem i bilen.. Ylade i min ensamhet och sedan grät jag inte mer. För jag trodde att jag inte fick. Det slog mej för nåt år sedan.
Om man inte får sörja eller tillåter sej att sörja så kommer det oundvikligen ikapp en senare i livet. *tror*

#0 Under min uppväxt höll jag väldigt mycket inom mig själv. Vrede, sorg, många svåra känslor, tankar och upplevelser. Det slutade med kollaps, panikångest och ett halvårs terapi för att kunna ta mig samman igen. Jag fick förklaringen att dessa känslor måste få komma ut, och eftersom mitt medvetna jag lade locket på så kom vreden och sorgen ut på detta sätt istället. Det låter rimligt, och som flera andra har sagt kan man behöva få ur sig skiten för att kunna helas och läka.

Jag tror att ibland kan det vara så att man inte kan släppa taget och sörja, uppröras eller vredgas, för att man inte är redo. Jag upplevde det så efter en svår skilsmässa för några år sedan, då jag var som bedövad och stum inuti. Med tiden släppte bedövningen och DÅ kom tårarna och ilskan, när jag inte längre levde under dödshot och kunde slappna av. Först då var jag redo att börja bearbeta.

Det är viktigt och klokt det som flera tar upp: att välja vem man pratar med. Man bör nog inte berätta ALLT om sig själv för ALLA, därför att man då kan uppleva sin integritet som kränkt (trots att man själv öppnat sig).

Jag tror man inte kan vara en hel människa förrän man mött djupen i sitt inre, det mörka och jobbiga som finns där. Svåra känslor och annat. Min upplevelser kommer alltid att vara en del av mig, ibland värker minnena i mig och kylan kryper i själen, men jag har lärt känna mina egna styrkor och vet att vad som än kommer, så kan jag hantera det, på något sätt. Vilket sätt som helst.

Kloka funderingar ni har alla! Som jag ser det så är allt ett och det innebär att mörka liksom ljusa tankar är samma sak fast i olika uttryck.
Som trumman säger så är det vi människor som ser och bedömer saker som bra eller dåliga. De kanske inte är varken bra eller dåliga i sig? Utan de bara är.

Våra tankar är något som är bra att titta på, observera i sig själv eftersom de (när vi tar dem på största allvar), formar vår upplevelse av livet (och oss själva). Var vittnet till tankarna. De är bara tillfälliga, flyktiga ting som inte varar. Se dem för vad de är.

Det som uppstår, tankar, känslor, är det som är just då. Viktigt som ni säger, är att inte tränga undan eller blunda för det som är. Det kommer tillbaka och biten i ändalykten förr eller senare. Se det för vad det är utan att döma. Prata om det om det känns bra. Utan att döma det som något bra eller dåligt.

Att kämpa mot det som är leder ingenstans, bara till mer lidande och smärta. Kommer det känslor av sorg; lev ut dem. Gråt, skrik, vad som kommer naturligt. För när man kan verkligen tillåta dem att vara där (för de är ju det i alla fall), så kommer man djupare och då finns där något annat bakom sorgen och smärtan.

Mina tankar. ;-)

Mörka tankar så som "Jag vill döda alla"?

mörka tankar är ytterligare en aspekt av vem jag är, mina innersta önskningar, rädslor och fårhagor. Jag har ett fåtal vänner som vet nästan allt om mig, mer än vad min sambo gör. Dessa vännerna är de som inte har flytt när jag berättat om saker och ting som för mig är tunga och mörka.

ibland har de blivit tysta men de har lyssnat, så jag har fått ur mig det som tynger mitt hjärta. Att lyssna är en viktig egenskap, och att kunna dela med sig av sitt inre är ett väldigt svårt arbete för många, däribland för mig, men med tillit kommer man långt oavsett om det handlar om att man har mördat en person eller att man önskar livet ur grannens chihuahua….

Min mormor sa alltid till både min mor och min moster och morbror, samt till oss barnbarn "Oavsett vad ni gör i livet, finns där inget som är så ont och mörkt att ni inte kan komma hem och berätta om det. Vi får prata om det och sedan ska vi se hur vi kan lösa det."

Intressant tråd! Mörka tankar… Jag möter i mitt arbete ofta människor som har mörka tankar. När en person säger "jag är så sjuk och värdelös att jag inte ens kan ta mitt eget liv", så svarar en del "sluta! Jag vill inte höra sånt!" Ett bättre sätt att svara på tror jag är att bekräfta att du har hört vad personen har sagt och lyssna och tillsammans försöka hitta en mer konstruktiv lösning på problemet.

Det är kränkande att säga till en person som är arg/ledsen etc: "Det är väl inget att vara ledsen för". Låt människor äga sin rätt att känna! Det är att visa respekt.

#13. Det var en klok mormor. :)

För min personliga del tycker jag att huvudsaken är att man kan sätta ord på en tanke, för då kan den komma ut. Växer den sig för stark i huvudet kan den ta över i allt, så det blir en i det närmaste manisk procedur som måste genomföras..

Det är okej att känna och tycka vad som helst… i många fall även tala om det… Det är agerandet till följd av känslan som kan vara rätt eller fel.

Jag vet inte helt själv varför, men jag har väldigt svårt att inte se ljuset i varje situation. Det kanske är jag som är välsignad med ett tankemönster som gör att jag ser vidare från det initiala problemet och kan se en sak objektivt, även om det rör mig.

Nåja, nog om detta. Jag tror att om man är i någorlunda balans så finns inte mörkret i ens omedelbara närhet. inte mörkret i tankarna eller mörkret i tillvaron. Man har genom sin förvärvade kunskap en upplysning, som hindrar mörkret. Det mörka kan ligga som en skugga i det förflutna i saker man kunde gjort annorlunda, kanske lite bättre… men även där är ju en ljusning, eftersom man vet det har man lärt sig. Det är det som gör framtidens väg upplyst så man inte snavar igen, på samma sak.

En del av vägen för att lära sig, är att höra sig själv tänka och säga "fula" saker. Att faktiskt göra lite fel och hamna snett. Hur i hela friden skall man annars komma rätt? Man kan inte bara följa andras exempel, för då får man inte sin egen balans.

Som jag ser det har vi alla en mörk och en ljus sida inom oss som båda måste få komma till uttryck. Den ljusa sidan är lättare eller naturligare att plocka fram, men för att vi också skall kunna handskas med våra mörka sidor så måste vi lyfta fram dem i ljuset. Fråga oss själva varför vi har dessa tankar, för ofta finns orsaken inom oss själva. Bli vän med sig själv, och jag tror att om vi accepterar våra mörka sidor och försöker komma underfund om vilka dom är och varför dom finns inom oss, så blir dom också automatiskt färre. :)

#16

Nu behöver jag få förklarat vad du menar. "Alla har en mörk och en ljus sida som bägge måste få komma till uttryck…" och "om vi accepterar våra mörka sidor och försöker..osv… så blir dom automatiskt färre"

Om alla har både möka och ljusa sidor, men de mörka aspekterna kan bli färre… blir de då starkare ellerhur menar du?

Jag behöver faktiskt att du utvecklar det påståendet en aning.

Eller kan det vara så att man kan få slut på mörka sidor och tankar, och se det som en del av processen i det ljusa sättet att tänka. För belyser man dunklet blir de ju bättre, men skuggorna finns ju kvar.

Eller menar du att man bara kan få färre mörka sidor, men att mörkret alltid finns kvar?

Själv pratar jag inte så gärna om mina egna mörka tankar. De har funnits md mig sedan jag var liten och är orsaken till mina depressioner. Det enklaste sättet att börja må bättre är att helt enkelt tänka på annat. Men nu har jag börjat självmedicinera med religion, och det tror jag faktiskt fungerar. Det vore skönt att slippa äta piller…

#18 Att skriva kan hjälpa. Dagbok, dikter, vad som faller andan in. Det hjälpte mig en gång i tiden men då är ju iofs skrivandet en del av mig. Tänd ett ljus och ta en stund för dig själv, ibland kan det där lilla också hjälpa mycket.

En stor kram till dig.

Tror inte jag har några innersta önskningar… är så nöjd med mig själv på många sätt.

Kanske att jag vore bättre vältränad;)

#19 Tack. Jag skrev mycket mer när jag var yngre, nu blir det inte lika mycket längre. Jag har skrivit dagbok i perioder, men just nu känns det som att det räcker med en "magisk" dagbok. Jag vet att jag förr eller senare måste ta itu med det här för att bli av med det, men det känns som om jag har en del annat att ta mig förbi först.

Mörka tankar?….

Det beror ju på vad de består av. Bär man ett mörker i form av depression, så är det ju en svår tid man går igenom. Det man kan ha svårt att se när maran rider en, är att dessa tider sällan är för evigt. Sikta och tro på ljuset i slutet av mörkrets tunnel, så kommer du fortare ut ur den.

Mörka tankar av annan form?….. Vilken i så fall.

Vill du prata så kan du kontakta mej genom min dagbok, eller vad det heter…. Jag e ny här.   hej

#22

Välkommen…

Jag tycker nog att prövningar är positiva, eftersom man utmanas till sitt yttersta ibland för att lösa dem… Det är lite spännande. Det negativa är då man inte kan ta in att man har det dåligt… Det är mörker.

Vad pratar vi om för mörka tankar egentligen?? Depressioner som i 'allt är åt helvete livet suger', sorgearbete efter bortgångar eller liknande, hat, ilska, 'jag vill skjuta folk vilt omkring mig'?? Tror ni att alla sånna saker ska "behandlas" på samma sätt?

mörka tankar måste ut dem med. egentligen så borde de nog inte kallas för mörka. för det har en sån negativ ton. men de mörka tankarna är precis lika naturliga som de ljusa. vrede, svartsjuka, sorg, skadeglädje och självömkan är helt naturliga och vi kan nog aldrig komma ifrån dom helt. det tror jag. vi är djur, och har samma instinkter som alla andra djur. men kanske känner andra djur inte lycka på samma vis som vi gör, kanske inte heller svartsjuka så som vi kan göra.. det vet jag inte.

man kanske kan tycka att folk kan vara sjuka, störda… och göra sjuka saker. som att mörda. Men det är faktist naturligt att mörda. Det händer överallt. det är bara inte accepterat i vårt samhälle, och bör inte vara accepterat heller. I vårt samhälle ska man inte behöva mörda för att överleva (om man bortser från andra djur, som vi inte anser vara lika mycket värda som oss, det är mord som är accepterat)

men jag tror att det är när man inte får ge uttryck för sina mörka tankar som man tillslut gör verklighet av dom.

Det är bara att välja: aldrig tala om "mörka saker/tankar" = total tillgjord lycka en tid, sedan fall.
Tala om det = livet ter sig lite mer upp & ner. Lite jobbigare. Alltid.

Själv väljer jag det sistnämnda. Inget mörker - inget ljus.
Kontraster du vet.

Kramizar/Karin

#4 Så bra!

#9 Kramar om….o igen..

Håller med er de flesta här,om att alla känslor måste få finnas…acceptera dom …och att inte lägga lock på smärta…tror på ljus efter mörker…efter regn kommer solsken…alla måste troligtvis gå igenom smärta o sorg någongång…man kan komma starkare ur det…efter varje motgång…

BB//W

#26 Det låter klokt. Det går inget vidare att fly från problemen. Dem förföljer en. Bätre att konfrontera dem. Men du behöver ju inte lägga ned onödigt mycket tid på dem. Bara reflektera över det i mellanåt;)

Ta livet i etapper:D

Har ingenting att tillägga, men en mycket intressant tråd och kloka svar !

Känslor man känner inom sej, kommer ju från en tanke. Tänk om tanken man har är fel och man låter bli att säga något, hur långt kan det inte gå innan det är katastrof? Det är ju inte känslan som styr tanken utan tanken som styr känslan från början.

Om jag tex tänker att: Nää han vill nog inte prata med mej. Då bygger jag ju upp en känsla kring det. Känslan blir att jag känner mej oönskad och det i sin tur leder till att jag tänker nästa destruktiva tanke.
Jag duger nog inte, och den leder till osäkerhet, nästa tanke kanske blir.
Han är ju dum i huvudet och det leder till känslan hat osv. 

Många tankar leder på något vis till en känsla och om man inte får leva ut sina tankar eller känslor kan man ju aldrig lära sej vad som är riktigt. Jag kan ju komma hur långt som helst på känslobussen innan jag hejdar mej.
Hela världen kanske älskar mej men jag tror i min värld av tankar att jag är ensam.

Det kanske blev OT men ja.. So what?.. (dessutom är jag redan så virrigt trött att vad som helst kan hända. :)

#30 Jag tycker du säger det så bra!!!

#30
Instämmer helt & fullt.
Ens egna tankar kan dessutom få en att bli sjuk.
Helt utan anledning. Lika bra att konfrontera dessa tankar direkt.
Ta kontakt med personen som stör en & reda upp skiten.
Ofta hinner man bygga upp ett hat kring en person & de negativa tankarna får fritt spelrum. Tills de tar över ens liv & gör dig utbränd & psykotisk.
Huuu

Ingen god idé.

Kramiz

Se inte det mörka som motgångar utan som prövningar då brukar det kännas bättre och lättare.