Namnet pestskråp introduceras först 1868 och det äldre namnet var pestilensrot. Pestskråpets användning beskrivs först av Leonard Fuchs 1549. I svenska källor uppträder arten först 1572.

En del påstår att den har odlats som klosterväxt och bl.a. avsågs kunna bota mot pesten (=digerdöden). Roten brukades förr öppnande och svettdrivande i bröstsjukdomar, febrar, gikt, epilepsi och till omslag vid sår och bölder. Kokade rötter har använts mot rödsjuka hos svin och det var ett allmänt medel mot denna besvärliga sjukdom, särskilt i södra Sverige.

Andra anser att den införs till Skåne först i början av 1600-talet och odlats mera allmänt först vid mitten av 1600-talet. Linne anger den som medel mot pesten. Den finns växande på klosterområdet i Vadstena. Den nyttjades i Finnberga i Björk mot boskapskrämpor 1772. Den fanns odlad i Västerås botaniska trädgård 1789. Den verkar bli omodern som både prydnads-och läkeväxt redan under början av 1800-talet. Den verkar ha fått ett nytt uppsving i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet och på många herrgårdar och större gårdar planterades de ofta kring anlagda dammar. Därifrån kan de ha spritt sig genom jordmassor till andra ställen. Troligen finns endast hanplantor växande i Sverige, varför frösådd inte är möjlig och man kan anta att de flesta plantor har ett gemensamt ursprung. Den sprider sig våldsamt särskilt på fuktigare lerjordar och de kan bli ett svårartat ogräs. Blommorna blommar tidigt innan de stora bladen har utvecklats, med rosa blommor som gärna besöks av pollinerande insekter.

Bladen på pestskråp har liksom hos sin släkting tussilago använts som ett bra mjölkfoder. Linne nämner att de stora bladen fungerade som skydd åt hönsen mot regnväder och rovfåglar.

Jag har den i trädgården tillsammans med släktingen vitskråp. Jag brukar berätta om pestskråpet att det är själv en pest.