Att låta ögonen få vila ut                                                         på sköna vackra ord                                                            att låta orden rulla på tungan                                                 att väga varje ord på guldvåg                                                att känna orden spritta av glädje                                            av sorg, av lycka                                                                    Det är en sann glädje

Tack för din vackra dikt Alvljus. Kram

Tack själv, vilka vackra ord! <3

Åh, Alvljus, dina verk sätter guldkant på vilken grå dag som helst! Vilken känsla och vilket språk du har!

Alvljus!

Entiskan

hon sjunger längtan där hon går

flätar av liljedagg och vallmos söta rodnad
ett pärleband att fästa om sitt hår
mjukt grönskimrande
som bjarkas vackra blad
mot blek hys näverlyster

när solsken rullar över nejderna
förtjusat hennes skratt
i kärleksbrus till allt som växer

minns hon ännu enters lummersång
roo-ra-rum

aldrig var hon förlorad
för sig själv

=)

Jag läste precis en dikt om en ent på poeter.se, tror han som skrev den var länkad till dig på något sätt, kommer inte ihåg vem det var som skrev den, men de verken passar bra ihop!

Jättevackert :)

Det var nog Fred Söderlind? Fantastisk poet, en ödmjuk och vacker man. Vi skrev dikter på olika teman förr, fyra skrivarvänner på Poeter.se. Fred, jag, min man och en väninna. Jag tror t o m att ordet "ent" var mitt förslag för den månaden faktiskt! *ler* Härlig utmaning att få ett ord att skriva om. Tyvärr finns inte mina tidigaste dikter kvar, jag tog bort mitt konto men har nu skapat ett nytt med samma användarnamn.

Nu blir detta lite långt men jag skriver det ändå. Den som vill får läsa. Jag har gått igenom så oerhört många svåra saker i mitt liv, och efter en traumatisk skilsmässa var jag som bedövad, helt stum inuti. Men så, efter en tid, läste jag en bok av Lars Magnar Enokssen som fick mig att fundera över hur människor och gudar präglas av det land de lever i. Djupt i mitt innersta sjöng några textrader för mig, och de ville inte lämna mina sinnen. En kväll satte jag mig ner och skrev det som blev min allra första dikt, "Norrland". Efter många kval bestämde jag mig för att lägga ut den på Poeter.se, en sida jag kikat på några veckor tidigare. Dagen efter publiceringen hade jag plötsligt fått en kommentar på min text, och den man som skrev kommentaren är jag idag gift med. *ler* Nåväl, han blev som en mentor för mig där i början, innan vi slutligen träffades och insåg att vi älskar varandra.

Jag skrev och skrev och skrev, det flödade ur mig, allt jag upplevt och levt. Men så plötsligt frös orden till is och jag kände det som att jag inte kunde skriva längre. Det fanns många orsaker, och det var en stor sorg för mig. Som om något inom mig dött, som om världen långsamt bleknade bort inför min skälvande längtan, som om orden dött på min tunga. Men efter några månaders dvala vaknade plötsligt orden inom mig och formade sig till poesi igen. Så nu skriver jag igen, så länge orden vill ha mig.

Hm, det är möjligt.. Får försöka hitta den igen!

Åh, vad romantiskt att träffas sådär.. Verkar ödesbestämt, om man nu vill tro på ödet.. :)

Jo, jag kan känna igen det där med att inte kunna skriva.. Mina verk har alltid kommit ur smärta eller sorg, så nu måste jag efter lång depression lära mig att skriva på nytt, men utan allt det svarta som har varit som terapi för mig. Jag är en annan människa nu och jag vill att mina verk ska reflextera det.

Skriver sporadiskt, när orden vill ha mig, som du så fint uttryckte det :)

#8 Mmmm jag känner igen det där med poesi som föds ur smärta eller sorg. Kanske för att man har så svårt att nå fram till andra människor då, för att orden stannar på tungan. Då kan det vara lättare att skriva, för att för en stund lindra värken i själen.

Om du vill får du gärna lägga in något du skrivit här i denna tråd - men bara om du vill.

Det är spännande med poesi, precis som du säger färgas den av ens livssituation och känslor för stunden. Jag tror att skrivarlusten inte kommer på kommando, den kommer när den behövs… När man har något att säga, något som måste få komma ut för att man dör inombords om man inte får lätta på trycket. Det kanske är därför så många dikter handlar om sorg, olycklig kärlek och smärta… Det är då man behöver poesin som bäst - som lisa, som lindring och ett sätt att låta känslorna flöda ur ett överfullt hjärta.

Älvan

Aldrig så näpen far hon rusande fram över
vildängs prunkande ståt, skrudad i
det skiraste skrädderi

Sommarnattens daggdrypande vilde
fyller friden med sin tystnads
berusande eufori

Hon dansar så lätt över dimmors
villande rök, över tjärnen där
den vilar i tigande ro

#10 <3

Jag älskar den dikten, så otroligt vacker och skir!

Ja, precis, man kan inte tvinga fram kreativitet. I skolan när vi ska skriva en novell eller en dikt så blir jag bara frustrerad. Överfulla hjärtan behöver någonstans att spilla över. Vad är då bättre än ett blankt papper? :)

Visst kan jag publicera något..

Ekon från gatorna

_I dimmor som aldrig riktigt tycks lyfta,
springer jag på kullersten tills mina lungor blöder.
Springer,
bort,
bort,
bort härifrån.

Det är svårt att veta vart man ska,
när man knappt ser sin egen hand framför sig.

Jag önskar jag var lätt som solstrålar,
så jag slapp springa,
och kunde flyga,
och finnas till i ljuset.

Men klappa mig inte på huvudet,
håll inte i min hand.
Låt inte mig störa.

Jag ska bara springa lite till.
Vi får se om dimman lättar,
och om jag kan hitta tillbaka igen_

Anna Lundh, April 2008

Och här är en lång som jag aldrig tycks få riktigt rätt, men som jag tycker om ändå :).

_Ja, jag tror att änglar andas kalla vindar,
som blåser under stjärnlösa himlar,
och över dem som vandrar där.

Alvers lätta steg hörs inte
över iskall snö, eller fallna löv,
inte över solvarmt gräs.

Älvors skira vingar,_

de lyfter gnistrande upp mot skyn, i skogar ingen någonsin sett förut, gnistrande,

glimmande,

_silvervita.

Vi flätade samman våra öden,
samma dag som skogen föddes.

Solstrålar genom glömda löv,
och regndroppar från en grå himmel,
blir till vattenkristaller och klara diamanter,
under den ändlösa regnbågsskuggan.

Tindrande stjärnor, över dånande hav,
lockande, dragande mot väst,
ingen kan motstå,_

_oskattbara ädelstenar
under silvermånens kalla sken.

Ett sista skepp,
lämnar en stenprydd hamn,
bort,
bort,
i en ljusstråle,
in under månen.
Glittrar till en sista gång,
en hälsning, ett farväl.
Till oss som fortfarande vandrar,
i de sista smaragdgröna skogarna,
i solens gyllene sken.

Så ta din älskades hand,
och spring under daggtyngda löv,
lek bland klarvita sippor,
dansa bland blodröda rosenblad.
Svär varandra evig kärlek._

  Tills månen dör, och solen faller, stjärnor slocknar, och skogen brinner.

När det händer, Ska jag fortfarande hålla din hand.

Anna Lundh, 2007

Håller med Alvljus, Tiwar! Mycket vackert!

#12 Underbart, den andra dikten är hjärtskärande vacker! Jag älskar denna tråd, lägg in era dikter alla!

Moder Jord

blytunga skyar

över mjuka mossan
gråstenar nynnas till ro

så mycken skönhet vilar
under granarna

ett ögonblick av frid

tystnaden smeker
alla sinnen

stilla skrider hösten in

Nuit

inatt är tomhet
glömda liv i övergivna rum
dagen saktar in och stillnar

blott stjärnorna betraktar den
som vandrar bortom skymnings rand
längs ensliga vägar

inatt är tomhet
är smak av frost och silverkyla
i tysta hjärterum

2 st innan jag somnar…

#1

slit sönder
det gamla
låt det förgås
i eld som i
hav som
i torka som
i vått
låt det förgås
försvinna
förtvina
spring tills
du stupar
över taggtråd
och illdåd
villebråd
och skägg

ge sakerna
tillbaka
den som samlat
mest
när
han dör
vinner

låt drakdjuret med
anknäbben
vara din vän
smärtan i vaden lämnar
mig aldrig
det dricks och det
skjuts
i barer
och på torg
det vandrar lik
bland maskarna på
parkeringen

ge sakerna
tillbaka
den som samlat
mest
när
han dör
vinner

vid vårsol och
sommarstol
det kommer en komet
där som
i hagen
den gröna
han vandrar
den springer
som ser
det som inget har med
och den vandrar
som stadigt
är i vägen

ge sakerna
tillbaka
den som samlat
mest
när
han dör
vinner

vid vindlande vindar
och älvar i spe
det krusas
det skallrar
om solen
vid bården
där i väggen
vid mullkråkans tand
vid skalbaggens rand
och vid vingen
vid soltorkad
tomad
och salladsbladsknall
det vrids motsols
en hjulångare

ge sakerna
tillbaka
den som samlat
mest
när
han dör
vinner

kamrat
sosciopat
du slaktar
en ide
med din
sångs
olidligt vassa
skalpell
vård och kun hot
mer sot än bot
och piller som
skapar en
zombie
bli blöt
gör en stöt
fantasi
magi
margarin
och bröd

ge sakerna
tillbaka
den som samlat
mest
när
han dör
vinner

kom i kompass
kom i synk
kom till brink
till eldens
herre
kom till mage
kom till kuk
kom till brännande
matsugen buk
kom till kanon
kom till skott
kom ut
i min
galna
kaoskompott

ge sakerna
tillbaka
den som samlat
mest
när
han dör
vinner

vid vridna vindlar
vakar vålnader
sa mannen
som hängde
med sina
tarmar runt sin
hals

ge sakerna
tillbaka
den som samlat
mest
när
han dör
vinner

så tar
jag upp
saxen
fast det blott
är en mus
och gör som burroughs
i sista
eliten
klipper och
klistrar
en cut-up dikt
av min dikt:

_i eld som i
hav som
i torka som
anknäbben
vara din vän
smärtan i vaden lämnar
bland maskarna på
parkeringen

ge sakerna
tillbaka
i eld som i
hav som
om solen
vid bården
kom i kompass
kom i synk
du slaktar
tillbaka_

 -Thomas Eriksson -07

------------------------------- 

 #2

nu dalar vi
långsamt
som slocknad sot
från elden
som var vår
samlingsplats

för att hamna
som svarta fläckar
på det
våta
buckliga
tysta trumskinnet

där kommer vi ligga
tills shamanen
borstar oss
bort
förlåter oss
våra synder
och gör om vårt
skellett
till kristall!

vi lärde oss inget
     du kan ingenting
vi kände bara ego
     du är ingenting
vi lyssnade inte
     du är döv, du är dum

vi brann där
tillsammans
en liten
liten
stund

-THE 07

Ur dödlig synvinkel 

Som gäst i mitt eget kött blickar jag ut
över livets tunga dimma
den som lägrat sig över mina drömmars
prunkande Eden

drypande gryningsdagg faller
från slokande blad
över skördemogna frukters trinda
kroppar där de sväller på
närande kvist

blossiga
rena

Min andedräkts vila påminner om
resan genom varat
hur lätt jag blir ett med daggen
och dimman
med kraften som manifesterar

söndrar och helar

En av många gamla reliker som ligger på lut, tyckte den hade viss anknytning till tråden…
Trevlig tråd föresten, många bra texter att njuta här.

#15 Väldigt skön rytm i dina dikter, som trumslag eller jordens dova hjärtslag. Gillar dem skarpt!

Trumman, jag har en vän som skriver i nästan samma stil som du gör, fast han gör musik av det sen. Tonsätter du dina verk ibland? Gillade den första skarpt. Speciellt

"det vandrar lik

bland maskarna

på parkeringen"

Härligt!

Tiwar, din var verkligen underbar. Den kändes.. varm på något sätt.

#18 Förr i tiden tonsatte en vän texter jag skcvirit och jag sjöng dom. Quietus hette vi, och oj så kortlivade vi var.

Mvh, T

Spännande :) Finns det inget inspelat? ;)

Strandljus

där Östersjön vidrör land

det är där sången är som vackrast
mörka toner, brusande kalla i sin obarmhärtiga vildhet
havet möter stormgrå skyar långt borta vid horisonten

jag speglar min smärta i ögonblickets storhet
sandens fukt håller ännu nattens kyla
där stjärnljus vilat nyss bland mjuka dynor

alltid längtar jag till havet
när själen värker bortom alla ord
till tystnaden och djupen

jag är stillhet

Is

hon andas isrök mellan frusna läppar
medan aftondaggens pärlor fryser
diamanter mot hennes hy

tystnaden faller

glittrar ögonfransarnas spröda skönhet
mjukt svepande iskristaller
skimrande violetta
i skymnings kyliga ljus

där huden spröd som glas
innesluter hjärtats glöd
stillhets gyllenpuls

vilar under ytan

Kyudo

gäckande gömde det sig bakom ord
i skuggan mellan andetag
ständigt undflyende beröring

medan tomheten bredde ut sig alltmer

känsliga fingrar gled längs pilens skaft
hon testade sin styrka mot livet självt
spände bågen utan att märka
hur jorden eroderades under hennes fötter

mark som lagts öde av brist på näring
medan hon sökte det som sedan länge gått förlorat

nu lät hon pilen flyga

Hemsökta skogar 

Beska druvors hätska saft
förgiftar min tunga
lämnar min gom att spricka
torr som en sten

hon ler emedan min vilja
förlamas av svaghet

Örternas tukterska skrattar åt
min söndring
kastar nunnekåpan i elden att
naken göra sig min bane

vi möts under månen, i skuggan
av en ruvande skog

Den här skrev jag bra länge innan jag hade glädjen att njuta Trummans milt sagt vämjeliga soppa. Gott gjorde den, fast särskilt välsmakande vill jag nog inte helt gärna erkänna den var. Fast lite bara, möjligen bara en aning. God alltså.
Kanske var den (dikten) ett förebådande om ting som komma skulle…  ;)

Tack herr Trumma!

#22 Fantastiskt beskrivande av drycken, dess ritual, och själva andemeningen med soppan!!

Mvh, T

Kasta mig
utför stupet
ge mig kraften
att flyga
ge mig styrkan att se
det som fattas mig
ge mig tavelkrita
           suddgummi
           och noteringsblock

jag står naken framför läraren
som skärskådar
som ger
som ser
som rättar med röda R

Kasta mig
framför tåget
som utplånar
fördommar
som smeker knotorna
som leker med venerna
och plattar till det oresonliga

slit sånger ur mitt kött
teckningar av mitt hår
sånger av min pust
gör en trumpinne
av kuken
och glädje av min
sorg

Ge barnen mina naglar
så de kan skrapa väck
all skit från sina ögon
Ge kvinnnan mina tarmar
så hon får styrkan
att agera som sig själv

Barka min hud
och blanda det i bröd
som delas lika
bland alla
som är där
när jag dör

#24 Kommer att tänka på Ymer. För övrigt gillar jag tanken att ge människor redskap så att de kan hjälpa sig själva, istället för att man gör allting åt dem.

~ eld ~

Det händer att livet saktar in och stunder stillnar. En märklig frid lägger sig som en snötung filt över alla tappade sugar, dämpar världens ekon och krusar verkligheten blott för ett ögonblick.

Någonstans bland vilsna drömmar tynar glöden bort i en tid som inte mäts i sekunder, utan i knastret från flammorna.

Ingen tid utan eld.

Kanske fladdrar ännu en låga, aldrig så liten, tappert i nordanvindens klösande froströk. Jag vet inte hur länge jag orkar hålla den brinnande.

(Eld är en text jag skrev tidigare under året, den följs av nästa text).

Eldhärjad

vilar
bland minnena av träd
som bränts till aska

stoft, bara

eterisk och svävande

kanske jag är som ett sånt där frö
som måste brännas

för att gro

Eldhärjad läste jag på poeter.se, den är fantastiskt bra! Du är nu en av mina favoritpoeter, Alvljus :)