oj, det här var så långt så jag nog får läsa de imorrn för nu måste jag ju sova :)

Jag drömde om en plattfisk som jag skulle tina i munnen, men den började leva och försökte simma ner i halsen på mig! SKIT ÄCKLIGT! jag försökte dra ut den men den gick av å mitten och tillsut stod jag bara och drog fiskslamsor ur munnen på mig själv, men fiskhuvudet försökte fortfarande simma ner. Bläääk

Jag kan berätta om en väldigt avgörande dröm.

Jag är någonstans vid 8 år sålder, den åldern där jag "vaknade" upp. Jag är sjuk och är med min mormor då det är vardag.
Jag ligger i mormors säng och drömmer. Lördagen i anslutning till den dagen var vi på fabriksområdet för Annas pepparkakor på rundvisning. De hade någon form av firande. Drömmen återspeglar turen vi gjorde då.

Jag går där med min familj och tittar på alla saker, byggnader och människor. Rätt som det är ser jag hur min familj har hamnat en bra bit ifrån mig. jag ropar på dem och försöker att komma ikapp dem, till ingen nytta.
Rätt var det är rundar de hörnet när jag når runt det är dem borta. Istället springer jag rakt in i armarna på en vuxen, skuggad och manlig gestalt. Jag backar lite bakåt för att titta vem det är. Han sträcker ut sina arma mot mig och ser på mig med sian gula ögon. Allt annat är mörkt som om hatten han bär ger skugga åt hela hans kropp.
Han ser på mig och säger: "Äntligen har jag hittat dig! Nu släpper jag dig aldrig igen." Han ser glad ut. Jag känner mig lite förvirrad men ändå att detta är helt rätt.

Jag vaknar upp ur min dröm och märker hunden skälla. Ser mormor vid dörröppningen, vilken hunden vaktar. Sedan komme rjag att för var dag att bära den här drömmen med mig, tills det blir tid att glömma den.
Mannen i drömmen är och har alltid varit densamma jag nu är gift med. Den drömmen var det första tecknet på att han var här och att jag skulle finna honom. Från den dagen visste jag vem han var, nu var det bara en fråga om resten.

Välsigne eder - helga dessa ord - skydda dem från tok

#1 Tänk om du låtit den simma ned!! Vilken andehjälpare det kunnat vart! Det är ju typiskt beteende det där, de ska ner i halsen, in i kroppen, eller så den andra vägen: de slukar dig!

Mvh, T

#3 attans det tänkte jag aldrig på! Tror till och med att jag kräktes i förtvivlan för att få upp åbäket ur halsen.

Jag drömde en jättefin dröm för flera år sedan där jag hoppade ut genom fönstret och plötsligt var en kråka/korp som flög ut och ner. Jag flög över ett övergivet träskland med krokiga torra träd och ruttet vatten. Då börjar jag landa, men jag känner mig äcklad och rädd av landskapet så jag försöker att bli fågel igen, men jag får ben och kropp och landar ändå. Jag kämpar mig genom landskapet och får klättra på träd som är halvt nersjunkna i marken för att ta mig fram, överallt är det dimmigt och luktar sådär ruttet algvatten.

Tillslut når jag fram till någon slags väg som är lite som en allé(?) där träden står längs sidorna av vägen, jag går på vägen och är glad att slippa träsket. När jag gått ett tag grips jag av en helt förlamande ohygglig rädsla, för jag ser ett berg, som rör sig och skakar och höjer sig ur marken, det är stort och väldigt och otroligt obehagligt, och jag får en känsla av att det är en urande som håller upp hela världen, plågad och orolig - inte ond men en sådan ohygglig kraft att jag blir alldeles matt. Att han ligger glömd under marken som ett jätte-bergatroll.. och jag blir så rädd att jag vaknar i panik.

Jag har drömt ofta att jag är en fågel/fågelmänniska som flyger över världen, och ofta är det det här träsket. Jag har tillockmed hittat ett hus i träsket som är mitt, det är uppallat på träplankor/gångväg och sexkantigt i formen. Här hamnade jag också på min första trumresa men hann inte titta ordentligt inuti, det var mörkt därinne, jag fick liksom inte se. Jag minns att det var kyligt men lite soligt som en dag om tidiga våren. Jag känner att jag älskar träsket och vill vara kvar där, det är liksom 'dit jag vill'.

 kan skriva hur länge som helst om mina drömmar!