Spikklubba är en buskig ettårig växt med starkt mandelluktande blad. Blommorna är vita och efterföljs av de typiska taggiga frukterna och de mogna fröna är svarta. Den har sannolikt odlats i Sverige redan under medeltiden. Det anses vara zigenarna som först började använda växten för att pigga upp gamla hästar innan de såldes. Alla delar av växten är giftig och det är farligt att äta av den. Av bladen gjordes en rökblandning som användes av astmasjuka för att lindra besvären. Ur bladen gjorde man också ett extrakt som användes i en del hostmediciner. Förr användes växten mot epilepsi, kramper och andra sjukdomar i centrala nervsystemet. Den har också använts som kärleksmedel. Drogen insmugglad i vin som gavs till kvinnan kunde göra henne till ett lätt och villigt byte.

Totalt har släktet 8 arter och mexikansk spikklubba (Datura innoxia) och indisk spikklubba (Datura metel) är kanske idag mera odlade som prydnadsväxt än den vanliga spikklubban. De är naturligt fleråriga men ändå ganska kortlivade. De blandas ibland ihop med änglabasuner eller som de numera kallas änglatrumpeter. Spikklubborna har alltid upprätta blommor, medan trumpeterna har nedåtvända blommor. Vanlig spikklubba är inte så ovanlig kring fågelstugan och har följt med som ogräs bland fågelfröet. Varje år hör jag några som fått dem spontant växande vid fågelbordet.

För att få dem att hinna utvecklas är det bra om fröna sås inomhus och de vill ha ordentligt fet jord. Plantorna är frostkänsliga. Möjligen kan roten av de fleråriga plantorna överleva på gynnsamma ställen även i vårt land. Några experiment gjordes förra året och det kan finnas någon chans för övervintring.

På bilden visas mexikansk spikkubba.