Jag vet att det här kanske inte hör hemma här men jag kan inte låta bli.

För några få minuter sedan slutade en repris av en dokumentär på 2an. Jag vet inte vad den hette men den handlade om ett par ungdomar som 1976 dömdes för att ha begått bränder de inte låg bakom. Många av dem kände sådan skuld (för det de inte hade begått) att de inte berättat och talat om det för någon vad de gått igenom, inte ens för sina partners eller familj. Det grep tag om mig på många vis. Varför är vi människor, generellt sett, så benägna att hålla inne med det vi sitter på? Varför är vi så rädda för att blotta oss och visa oss för dem vi är? Trots allt sitter vi ju alla på våra historier. Vi behöver inte vandra ensamma, vi kan greppa varandras händer. Jag säger inte att jag är duktig på det själv, för det är jag inte men jag försöker att sträva efter att dela med mig, ha självdistans och bjuda in. Vissa punkter fungerar bättre än andra - och jag antar att det är så för de flesta. Jag tänker på de tillfällen när jag har visat min svaghet och delat med mig av något, tex på universitetet när jag har berättat i ett sammanhang att jag är slut, att jag inte orkar och inte kan prestera mer. Det har alltid varit en eller ett par som har pustat ut och sagt att det även gäller dem men att de inte har velat säga nåt. Så ska det ju inte behöva vara! Vi behöver inte bära inom oss…

Vet inte vad jag vill ha sagt med det här. Bara en reflektion från min sida. Att vi alla skapar vårt klimat eller vad man ska säga.