Enbusken och delar av den har använts i olika sammanhang. Jag har här kopierat det jag har skrivit om enen ur mitt stora arbete om odlade växter i gågna tider. Jag tycker det kan vara lämpliga att presentera det i detta fora. Det är en blandning av praktisk användning och magi. 

Enen har tämligen grunt och utbrett rotsystem och anspråkslös vad gäller jordmånen. Den är ljuskrävande och kan finnas i många former. Från långa breda mattor till höga pelare och vanligast ett mellanting. Enbuskarna är antingen hanliga eller honliga, samkönade plantor är sällsynta. Sterila buskar är vanlig särskilt i tät skog. Bäret mognar först andra hösten. Barken innehåller bast som kan dras av i långa tågor och användes för att göra rep av. Enbasten är ett omtyckt brobyggnadsmaterial bland fåglar och ekorrar.

På gamla egyptiska papyrusrullar från 1.700 år f. Kr. omtalas enbär. Även i kinesiska uppteckningar för omkring 3.000 år f. Kr. anges enbären vara en viktig läkeört.

Enbusken hade magisk kraft. Från Los berättas att bortsålda barn kunde återtas genom att plocka enbär. På det mogna enbäret finns ett trekantigt kors som ett heligt tecken. Före kristnandet tolkades det som Tors tecken. För kristna tolkade de små bärkottarnas sömmar som en bild på Kristi kors. Både buske och bär har därför använts som skyddsmedel mot onda makter. Den användes både vid jultid, bröllop och mot de dödas återkomst. Innan det nyfödda barnet hade döpts rökte man i rummet med torkat enris för att skydda det mot onda makter. Enen har getts upp till 28 dygder. Bären har använts mot vattsot, sten- och grusplågor. Den olja de innehåller har använts utvärtes mot svullnad och värk. Bären har använts till gott och hälsosamt enbärsdricka i jäst eller ojäst form. Brända bär har använts att göra brännvin av. Enligt kyrkostadgarna för Västerås och Strängnäs stift berättar redan på 1620-talet om skyldighet för skolgossarna att plocka enbär till läraren. För Gävle läroverk gällde 1669 att varje elev skulle plocka ½ till 2½ kannor till rektorn.

Vid rökning gav enriset en extra god smak. Rökelse med enris eller enbär har använts i många religiösa riter. Enris användes för att få friskare luft och lukt i källare innan den fylldes på hösten. Det utvecklas en gas när bär och barr brinner som är desinficerande och bakteriedödande. Ved från den kådrika enens rot har gjorts te till medel mot skörbjugg, skabb, vattsot, gikt och höftverk. Blomskotten användes inom folkmedicinen åt kor för att framkalla brunst. Den har också använts för växtfärgning och ger en brun färg. Genom torrdestillation får man enträolja som var ett berömt medel mot reumatism och lamhet. Enens virke är hårt och har använts till mycket slöjd och särskilt till laggkärl som ska användas till livsmedel. Även kluven en har använts på vissa håll som flätades till hållbara korgar. Enträ eller enrot har använts att göra ytterst hållbara träpluggar. Till och med till båtar har man använt spikar av en. Enrot har använts också till olika rotarbeten. Avkok av enbarr var förr vanligt som rengöringsmedel av olika träkärl som användes i mjölkhanteringen. Även till gärdesgårdar är enen ett bra material, men eftersom tillgången ofta inte är så god har det bara kunna användas vid enstaka tillfällen. Särskilt getter äter gärna på enriset. Enen har sällan odlats annat än att man har bevarat självsådda plantor och låtit dem växa sig stora. Förr förekom det dock att man planterade enbuskar vid vägkanterna som skulle växa upp som vägmarkeringar.