Möten
I Lördags, var jag på väg hem från TURISM-mässan och väl på spårvagnen så satte sig en aning äldre kvinna jämte mig.
Hennes blick var så levande och varm, så jag log tillbaka.
Dottern och hennes vän satt bakom oss och samtalade om att resa ut i världen och vilka begränsningar det innebär, när man är ung och inte har en stor reskassa.
70-talist som jag är, så tyckte jag att allt är möjligt och åk och jobba på kibbutz i Israel om inte annat, då får ni uppleva något nytt och samtidigt arbetar ni er fram, för uppehället.
Den äldre kvinnan, började då att kortfattat berätta om sitt liv: Hon hade rest runt mycket och bland annat levat 7 år i Israel. Det var hennes bästa år.
Jag berättade hur jag alltid har samlat på människor, samt att jag snart skulle fylla år och då skulle mina vänner komma för att må gott.
Hennes intresse var det samma: hon skulle fylla år och samlade också på människor.
Idag stod det om henne i tidningen. Hon fyllde 75 år i Söndags och firade i en lyxsvit på ett hotell, hennes bästa vänner var socionomer och kyrkans folk.
Hennes livshistoria: växte upp i en läkarfamilj utanför Borås, utbildade sig till psykolog. Öppnade en psykiatrisk mottagning, men blev besviken på vårt så dåligt fungerande vårdsystem.
Hennes familj försköt henne när hon hittade sin kristna tro.
Hon har bla. varit i tidningarna pga. att hon hjälpte till med att kidnappa sin mor från ålderdomshemmet och fick polisen efter sig.
Hon blev hemlös efter att hennes hyresrätt blev omvandlad till bostadsrätt, hon fick rätt i efterhand. Men har trots detta varit hemlös i 25 år nu.
Människor är fantastiska. Alla bär sin livshistoria.
Vi missar så mycket när vi inte tar oss tid till att se varandra och lyssna till varandras hjärte-sagor.
Vad jag ångrar nu i efterhand, det är att jag inte bjöd in henne till min födelsedagsfest, som också är i dagarna.
Men vi ges alltid nya möjligheter, var dag, till att se våra medmänniskor. Jag önskar att jag inte missar chansen, nästa gång.
Om ni har någon berättelse om ett eget vardags-möte, så varför inte dela med er av det här.
man kan få ångest, eller inte, av sin födelsedag:)
jag älskar att bara prata med folk som man möter.
det är så många i världen som bara talar med personer som dom själva känner. världen borde bli mer öppen, folk skulle behöva bli mer sociala mot alla samhälsklasser och kulturer.
vare sej man är häxa, muslim eller är uteliggare så har man en livshistoria som är värd att berätta och lyssna på=)
Jag blev helt chockad när jag kom till England och åkte buss själv. Då kom det alltid någon och satte sig bredvid mig och började prata om vad som helst, det var jättetrevligt! Jag kommer speciellt ihåg en kvinna som berättade att hon skulle ut och resa och hur spännande hon tyckte att det skulle bli :)
En liknande händelse har hänt mig.
Får ungefär 6 år sedan så träffade jag en man i 30 års åldern.
Han var väldigt berusad, benen kunde knappt bära honom. Men han kom fram till mig. Klockan var 4 på morgonen och han var avslängd från sin buss till stockholm.
Han pratade med mig och gjorde diverse konster så som karateslag mot busslistor, misslyckade volter och högljudda skri till sin dotter.
Jag fick reda på så mycket så at om jag inte idag minns hans ansikte så minns jag hela honom. hela hans historia. Om dottern som han inte träffade, om varför han hamnat just vid mig och om alla de förhållendena han haft under åren. Om hans jobb och om hans religiösa övertygelser.
Vi talade i närmare 3 timmar. Jag kommer ihåg hans namn, jag kommer ihåg hans kroppsspråk, hans röst och hans berättelse.
Men trots detta så kommer jag inte håg hans ansikte.
Jag har aldrig hört eller sett honom igen. men jag har varit väldigt nyfiken på hur det gick för honom och dottern.
Han lärde mig en viktig läxa: Att ta vara på de kära man har.
oförberedda möten kan som sagt bli väldigt givande.
Ett möte kan förändra och/eller påverka hela livet.
oj.. ja sådana möten är jag ganska ofta med om. Reser komunalt som jag gör träffar man ofta på vänliga människor. Så är det någonting med min person med som öppnar upp för samtal, vad det är vet jag inte för det är jag som har det. Det är inte lika vanligt att jag får deras livshistorier då jag är upptagen med mina barn för att kunna föra sådana samtal. men nog samtalas det alltjämt.
Dem berättar som sina upplevelser om området. Vart dem växte upp, hur de har för anknytning till området. De berättar om sina familjer, familjen de hade och familjen de har. Dem vill bli hörda på, sedda.
Där vi är ler folk. Ja.. om ingen har retat min man något då. :P Hans tunga skär sten till rosblad.
Så många historier har jag inte lagrade. Jag kan inte bära med mig av dem, dem blir så många och jag minns inte ansikten så väl. Jag gör med dem som med mycket annat, släpper det. Enda sättet för mig att ta emot information och lagra det utan att själv gå under.
Starta ny diskussion