på tal om trauman, så finns det ingen färdig mall att köpa om hur olika individer agerar eller reagerar i en likadan situation.

Jag som själv lever med posttraumatisk stress, kan säga att för min del så har det inneburit att en lång tids jobbiga levnadsförhållanden, otrygghet och misshandel genom hela barndomen, samt flera stora trauman, tillsammans gav mig detta bihang.

Det kan kanske räcka med en svår traumatisk uppelvelse ,som plötslig död eller svår sjukdom, (jag är inte utbildad inom området, bara självupplevt, om någon undrar)  för att man skall behöva söka hjälp.

Ett litet barn har inte ord eller begrepp för allt som händer det, samtidigt är det ett dubbelt hinder om det råkar vara ens närmaste familj, som utsätter en. Detta i sin tur gör att det är mycket svårare att få hjälp, vilket i sin tur leder till att man får bära med sig det in i vuxenlivet.

Då har liksom ens "levnadstekniker" hunnit att bli cementerade, vare sig om man har önskat det eller inte.

Dylikt har jag själv jobbat med, i ett flertal år nu.
Tidigare kunde jag inte se mörkret i tunneln, idag ser jag ljuset och finns ofta i det och i nuet.

Jag vill dela med mig, av min väg och den själsliga smärta som jag tidigare har haft, för att visa att det finns en väg, hur eländigt det än har varit.