En saga jag hittade och översatte fritt. Vet inte hur pass känd denna saga är, men jag har inte hört den innan.

 

En Ostarasaga

Det var för länge sedan, i vintertid. Snö täckte marken och luftens kyla gjorde detta till en hård och obarmhärtig tid att leva i. Vittnen fanns överallt. Världen sov…

En liten flicka hade förirrat sig från sitt hem och fann sig själv kringvandrandes i skogen; ensam. Hon var kall och trött, och rädd. I förtvivlan föll hon ner i snön och började gråta. Hon grät för sitt hem. Hon grät för sin mor och far. Hon grät för sitt liv.

Sedan såg hon den - en fågel, en frusen fågel - liggandes döende i snön. Hon hoppade upp och rusade för att ta den i sina armar. Hon höll den nära sig själv; omfamnade den hårt med sina armar. Hon försökte värma fågeln och tina dess vingar, men den var för kall och livet lämnade snabbt fågelns kropp tillsammans med dess värme. Hon var utom sig! Hon tänkte enbart på fågeln nu, och märkte inte att hon snart skulle vara i samma tillstånd som fågeln var i nu.

Hon skrek på hjälp! "Hjälp! Hjälp den här fågeln att leva!", skrek hon. "Gudinna Eostara, snälla hjälp den här fågeln!"

Eostara var väldigt upptagen under den här tiden. Under normala omständigheter hade Gudinnan av vår och värme ignorerat detta skrik på hjälp och fortsatt med sina viktigare sysslor. Men det intresserade henne att denna flicka ropade på hennes hjälp för att rädda en fågel istället för att rädda sig själv. Hon bestämde sig för att undersöka och kanske låna ut en hjälpande hand.

Eostara kom till flickan. Hon flöt över det snöiga landskapet. I hennes kölvatten blommade blommor och färger flammade upp när sött doftande blommor slog ut.. Våren följde i hennes spår och ljudet av skratt och lugna brisar kunde höras i hennes andning. Hon var strålande vacker att skåda. Flickan var förbluffad.

Hon hoppade upp och räckte fram fågeln mot Eostara. "Rädda den!", grät hon. "Gör den bra igen!". Hon använde den krävande ton som bara ett barn har mage att använda i närheten av en gudinna. Eostara brydde sig inte om flickans olämpliga beteende. Hon visste om hennes avsikt och motiv. Flickan var ärlig…Flickan var osjälvisk…Flickan var så väldigt ung…

Eostara räckte ut sin hand och rörde vid fågeln med ett bräckligt finger. Ljus flödade genom henne och värmde fågeln. Dess ögon öppnades plötsligt. Dess fot ryckte till. Den hoppade ur flickans hand och började hoppa runt i snön. Flickan skrek av lycka. "Du räddade den! Du räddade den!", och hon dansade runt i snön, överlycklig! Men vänta…

"Du…" sa flickan efter att ha tittat på fågeln en stund. "Vingarna är fortfarande frusna. Den kan inte flyga! Du gjorde det inte bra!"

Oj oj oj. Eostara var inte van vid denna slags reaktion efter att ha åstadkommit ett mindre mirakel. Men med sitt gränslösa tålamod (som nu började tunnas ut) intakt, gav hon fågeln en sista satsning, ännu en chans till överlevnad. Hon sträckte sig efter den hoppande fågeln och rörde den, försiktigt med sin hand, igen och förvandlade den till en kanin.

"Sådär!", sa hon till flickan. "Nu behöver den inga vingar!"

Och nu när den totalt förvirrade kaninen hoppade in i buskarna drev Eostara iväg för att utföra sina verk av solsken och ljus (så långt bort som möjligt från denna flicka).

Flickan var förtjust av synen av kaninen som hoppade in i den snötäckta busken. "Allt gott", log hon. Plötsligt visste hon vägen hem…

Allt detta var bra för Eostara och flickan, men kaninen då? Ja, detta är nu ett totalt förvirrat djur. Den här kaninen har fortfarande vanan att lägga ägg! Och till denna dag, när snön börjar smälta, och blommorna börjar blomma, och när luften är fylld av den söta doften av blommor och värme, börjar kaninen lägga sina ägg. Dessa ägg berättar om färg! Om vår! Om Eostara och hennes gåva av nytt liv och befrielsen från vinterns kyla. De är tecken på erkännande och tacksamhet till gudinnan Eostara för gåvan av vår.