
Tre poem
Teckna mitt ansikte
det skymmer för mina ögon
kan inte se mig själv i spegeln längre
konturlös bortom tårarna
måla mig levande igen
teckna mitt ansikte i ord som aldrig bleknar
rodna läppar
skimra ögons grönska
över papperets orörda ytor
aldrig är jag så vacker
som när du andas mitt namn
när dina fingrar viskar
längtan i natten
Väverskan
Där dagens sista andetag blir nattens ljuva sång
hon vandrar längs en sällsam strand
där havet brusar mjukt mot land
och gyllenkyssta vågor doftar havsvindar och tång
Hon speglar sig i havets stjärnbeströdda melodi
och fylls av livets ljuva rus
i skymningstidens trolska ljus
och väver av sin längtans drömmar skimrande magi
Strandljus
där Östersjön vidrör land
det är där sången är som vackrast
mörka toner, brusande kalla i sin obarmhärtiga vildhet
havet möter stormgrå skyar långt borta vid horisonten
jag speglar min smärta i ögonblickets storhet
sandens fukt håller ännu nattens kyla
där stjärnljus vilat nyss bland mjuka dynor
alltid längtar jag till havet
när själen värker bortom alla ord
till tystnaden och djupen
jag är stillhet
Lena Fernstedt, 2007

Åh, tyckte verkligen om den andra :) Du är verkligen begåvad!

Ja! Detta hänförs till kategorin, dagens glädjeämne.

Väverskan var magiskt vacker……

Bön till Hecate
hur kan man andas
när tre svärd genomborrar hjärtat
hur kan man drömma
med besvikelsen så tung om halsen
förstrött vandrande i dimmor
vindlande ödets stigar
över handflatorna
detta är ett vägskäl
frågan är vilket skäl som väger tyngst
Vinternattens mörker famnar drömmar
kanske vardandet
snöstjärnor singlar stunden
med silkeskyligt allvar
över himlen tumlar nattmoln
lekande vargar stormar över skyarna
väcker min längtan att springa
spränga sönder alla bojor och vråla mig fri
kanske det är detta
att söndra de gränser andra ristat
alltid har jag trängtat
att rista egna runor
de som ännu äger mening i en värld som långsamt höljs i dimmor
kanske det är detta
att vandra rakryggad genom evigheten
som formar kärnan
i den stormande ocean som är jag
Sanden doftar nattfukt
havets råhet
kylan bränner sönder allt
orkar inte hålla garden uppe längre
svärdet glider ur min hand
på knä i sanden
bland döda sånger
gråkulna vågor rullar in
förlorar mig vid horisontens tunna linje
gränsen mellan nordanvind
och havet
tala inte
orden smärtar
låt mig bara vila tyst
i din famn