Häxor iFokus

Häxor

Etikettlyrik-texter-och-sånger
Läst 747 ggr
Alvljus
0

Tre poem

Teckna mitt ansikte 

det skymmer för mina ögon
kan inte se mig själv i spegeln längre
konturlös bortom tårarna

måla mig levande igen
teckna mitt ansikte i ord som aldrig bleknar
rodna läppar
skimra ögons grönska
över papperets orörda ytor

aldrig är jag så vacker
som när du andas mitt namn

när dina fingrar viskar
längtan i natten

Väverskan

Där dagens sista andetag blir nattens ljuva sång
hon vandrar längs en sällsam strand
där havet brusar mjukt mot land
och gyllenkyssta vågor doftar havsvindar och tång

Hon speglar sig i havets stjärnbeströdda melodi
och fylls av livets ljuva rus
i skymningstidens trolska ljus
och väver av sin längtans drömmar skimrande magi

Strandljus

där Östersjön vidrör land

det är där sången är som vackrast
mörka toner, brusande kalla i sin obarmhärtiga vildhet
havet möter stormgrå skyar långt borta vid horisonten

jag speglar min smärta i ögonblickets storhet
sandens fukt håller ännu nattens kyla
där stjärnljus vilat nyss bland mjuka dynor

alltid längtar jag till havet
när själen värker bortom alla ord
till tystnaden och djupen

jag är stillhet

Lena Fernstedt, 2007

Moonchild
0
#1

Åh, tyckte verkligen om den andra :) Du är verkligen begåvad!

Coturnix
0
#2

Ja! Detta hänförs till kategorin, dagens glädjeämne.

Bappho_
0
#3

Väverskan var magiskt vacker……

Alvljus
0
#4

Bön till Hecate
 
hur kan man andas
när tre svärd genomborrar hjärtat

hur kan man drömma
med besvikelsen så tung om halsen

förstrött vandrande i dimmor
vindlande ödets stigar
över handflatorna

detta är ett vägskäl
frågan är vilket skäl som väger tyngst

Vinternattens mörker famnar drömmar

kanske vardandet

snöstjärnor singlar stunden
med silkeskyligt allvar

över himlen tumlar nattmoln
lekande vargar stormar över skyarna
väcker min längtan att springa
spränga sönder alla bojor och vråla mig fri

kanske det är detta
att söndra de gränser andra ristat

alltid har jag trängtat
att rista egna runor
de som ännu äger mening i en värld som långsamt höljs i dimmor

kanske det är detta

att vandra rakryggad genom evigheten
som formar kärnan
i den stormande ocean som är jag

Sanden doftar nattfukt

havets råhet
kylan bränner sönder allt

orkar inte hålla garden uppe längre
svärdet glider ur min hand

på knä i sanden
bland döda sånger
gråkulna vågor rullar in

förlorar mig vid horisontens tunna linje
gränsen mellan nordanvind
och havet

tala inte
orden smärtar

låt mig bara vila tyst
i din famn