Jag skrev nyss i en tråd som lite offtopic utvecklat samtalsämnet till min mormor och kontakt med andra sidan.

Jag skrev även om föreläsningen jag var på idag, om omvårdnad i livets slutskede, men jag skrev inte hur den påverkade mig.

Föreläsaren talade om att vara närvarande när döden infaller, hur viktigt det kan vara för anhöriga, och även att ta hand om kroppen efteråt, göra fint, ha en fin stund, o.s.v.

Föreläsningen var menad till hur vi vårdpersonal ska hantera dödsfall och anhöriga till de boende, men den påverkade mig väldigt starkt som anhörig själv.

Jag var nämligen inte med när hon dog, något som då inte verkade så hemskt. Mamma ville inte, och på något sätt påverkade det hela familjen. Mormor hade inte lämnat några önskemål, utan hade fullt upp med att kapitulera och acceptera att hon skulle dö, och nöjde sig med vetskapen att vi tog hand om morfar, yngsta barnbarnsbarnet hade fått namn, och att hon fick morfin så hon äntligen kunde sova. Så det kändes inte som någon jättestor grej. Jag var där några timmar innan, på vanligt besök, men kände att det kanske började närma sig. Jag förlikade mig med att inte se henne i livet igen, lade runor som skulle underlätta övergången och dämpa eventuell ångest, sedan kilade jag ner till mamma i bilen igen. Fyra timmar senare dog hon. Mamma ringde aldrig den kvällen, men jag jag kände när mormor dog, exakt tidpunkt och en känsla så smärtsam och djup att jag fortfarande har svårt att beskriva den, fast jag tycker att det nästan har blivit uttjatat att berätta om det…eller rättare sagt är jag rädd för att andra ska tycka att det är tjatigt. Jag var lugn och saklig under tiden mormor låg sjuk, tog hand om henne under flera månader, stöttade mamma, och hälsade på mormor på sjukhuset så ofta jag kunde veckan hon låg inne för döden (åkte in pga fall och fick stanna). Men i just det ögonblicket, kl 20 den 11 december 2006, greps jag av en ångest så bottenlös att det hisnade i mig, jag tappade andan och grät som en nyfödd, otröstlig och liten inför allt. Jag låg i min sambos famn och skakade, kunde inte sluta gråta. Det kändes som om mormor var mitt ofödda foster, mitt hjärta, jag själv, min dotter, min syster, min mamma, min mormor och gudinnan, den gamla visa, mörka, smärtan själv och godheten och värmen, allt på en gång. Det kändes som om allt detta var ett enda väsen som var hon, som slets ut ur solarplexus på mig, lite som en födsel får jag känslan av (men av många anledningar funkar ju inte liknelsen ;))
Sedan var jag helt lugn, gråten stillnade, som ett hav som mojnar, och jag satte mig att skriva ett mail till min farmor (som är väldigt nyfiken, men ofta inte får ett ord ur mamma), skrev att nu är hon tillfreds, hon har accepterat, och hon är på väg eller snart på väg.

Mormor dog då. Min bror kände det också, men mer bara som en trevande visshet. 

Hur som helst så sörjde jag, och mådde bättre, kom tillbaka till livet i vanlig ordning.

Men idag kom jag att tänka på hur otroligt gärna jag hade velat vara där när hon dog, sitta och hålla hennes hand. Jag fick hålla mig i stolen för att inte börja gråta på föreläsningen när det bara kom över mig hur fel jag i efterhand tycker att situationen blev.

Jag klandrar inte mamma, det var väl hennes sätt att hantera det. Men för egen del. Det var mig mormor ville ha där, det var mig hon ropade på under sin vakna tid, och jag minns hennes strålande leende när hon kommer emot mig i sjukhuskorridoren med rullatorn, innan hon blev liggande. Eller om det var gången innan på sjukhuset. Hursomhelst är det det jag minns.
Jag hade velat vara där för henne då, i DET ögonblicket, när hon skulle gå. Var hon inte oändligt ensam? Saknade hon oss, var hon ledsen? De hade ju för f*n inte ens vak på henne! Jag skulle ha varit där! Jag hade velat vara med efteråt och gjort iordning henne, tänt ljus och gjort det fint, gjort för henne en värdig död!

Hon fick en jättefin begravning, den tror jag hon var nöjd med, helt i hennes stil, med gammelrosa urna, ingen präst och inga psalmer eller kristet snack som hon inte gillade, och en fin grav under en tjock björk. 

Men hur som helst…jag ville ha varit där.

Det kom jag på idag, under föreläsningen.

Väl hemma, under städningen, kom jag att tänka på det och berättade för min sambo hur jag kände. Han förstod och lyssnade bra, och vi kom överens om att mina känslor är berättigade, men det är inget att göra åt. Jag får lov att känna så, men jag behöver inte gräma mig över det, för det är bra nu. Tiden måste få gå, vi kan inte förändra det redan hända, bara förlåta. Det kändes bra. Jag grät lite, och det kändes bättre.

Och så nu, efter att jag skrivit i den där tråden angående att ha kontakt eller inte…
Jag har ställt in böcker i bokhyllan idag, så jag vet att den inte var utdragen, inte på hela dagen, bokhyllan var så slät och fin med bokryggarna intryckta. Och sambon har inget rört, han visste knappt att han hade boken.

Men utdragen så att den nästan ramlade ner, var iallafall en liten bok, "Ord till tröst", som sambon fått när hans mamma dog för drygt åtta år sedan, men aldrig tittat i.

Där fick jag, för att jag trodde att kontakten saknades!