Hej alla!

Idag är jag häxa. Det har jag aldrig varit förut, men nu är jag det. Fast bara en "halv" häxa. (Jag provar med en fot i taget)

Först föll spegeln i köket i golvet och gick sönder. Alldeles av sig själv, ingen var där. Bara själva spegelglaset föll, resten hängde kvar på väggen. Det visste jag inte om, när "häxeriet" föll över mig, den vetskapen tillkom senare. Nu tror jag inte på sådana samband/tecken, mer än vad vi själva gör dem till, men det blir en bra historia: Den dagen spegeln föll i golvet och gick i tusen bitar, blev jag häxa.

Ute bland träden sjunger fåglarna, så vi blir alldeles rusiga, fåglarna och jag. Det jublar inombords, hur kan det låta bli, när luften är hög och fylld av löften. I trädgården faller allt på plats. Där finns ett "natur-rum", ett naturligt rum som jag byggt upp av gammalt och nytt, det är lite magiskt.

Det är så mycket som är magiskt idag. Och allt faller på plats och blir alldeles rätt. Jag är fylld av förväntan och arbetsglädje. Allt sånt jag "samlat" och "sparat" och som "kommit till mig" den senaste tiden, kommer tillsammans, blir en enhet, blir mer magiskt tillsammans, än summan av delarna i sig. Redskapen blir till i mina händer, och de blir mina, och alldeles rätt.

En häxa ska ha en katt, har jag bestämt för mig. En svart katt.

Jag har Kattla. Nästan katt, i alla fall till namnet. Men eftersom jag bara är en halv häxa, har jag ingen katt. Och eftersom jag  alltid föredrar att vara "kärringen mot strömmen" är min Kattla en mus. En vit mus med svarta ögon, mycket vacker.

Jag arbetade med mitt Natur-rum i den mycket gamla, övergivna delen av trädgården. Jag fann så mycket magi, och byggde upp den i rummets "väggar".

Som åskådare och påhejare, hade jag en flock sidensvansar som satt högst uppe i det stora mycket gamla kastanjeträdet, och lät ljudet av skira silverklockor accompanjera mina ansträngningar och min livsglädje.

Är inte det ett tecken så säg?

Ja, jag är ju bara halv häxa, så sett i sin helhet har de underbara sidensvansarna följt "mig" hela denna vinter, såsom de brukar göra. Till ett "tecken" blir det "bara" när jag själv bestämmer mig för att göra det till det. Sjunger gör de i alla fall, tecken eller inte, de är sådana, sidensvansarna.

Högst upp i det höga gamla kastanjeträdet, som sträcker sina grenar högt ovanför skorstenen, spelar sidensvansarna sin spröda silverklocksmelodi.