Själv har jag haft förmånen att ha en "klok Gumma" till farmor, och har alltid varit övertygad om naturens krafter, men efter en rättt traumatisk händelse när jag var 17, slog jag för allvar in på den druidiska stigen….och har vandrat den sedan dess….förvisso med många sidospår, och blindspår, men på något sätt har jag alltid hittat tillbaka…..lever idag i trygg förvissning om att jag valde rätt.

B*B

I snart två år (wiccan). Balans och närheten till naturen har alltid varit viktigt för mig, och när jag för några år sedan fick en bok om wicca i händerna kände jag omedelbart att "det här är ju vad jag alltid har trott". Det kändes inte som att läsa om något nytt, utan snarare som att varsamt väcka något som redan fanns inom mig, slumrande.

Jag läste mycket de där första åren, läste och funderade och stärkte bandet mellan mig och det jag kallar det gudomliga. Sommaren 2006 bestämde jag mig för att fira alla sabbater under ett år, och därefter (om det kändes rätt) genomföra en självinitieringsrit. På imbolc i år, under mitt firande, kände jag plötsligt att NU… Nu är det rätt tid. Jag hade inte planerat riten utan den följde spontant och var mycket vacker, väldigt privat och en stor händelse i mitt liv.

#2 Härligt….då får jag ju passa på att säga välkommen "in"…*S*…Blessed be your path!

Oj.. min väg.

Det började som liten då jag spenderade ganska mycket tid med att filosofera. Jag vet ett sådant barn som pladdrade väldigt mycket, men när jag var själv tänkte jag istället. Min goda fantasi och det ständiga pladdrandet öppnade upp för andra världar och intryck. Tills tonåren levde jag på samma vis med min guid vid min sida. En guid jag senare skulle känna igen av andra som gudinnan. För mig har det mer varit en andra mor. Det är först nu i vuxen ålder jag har börjat att aggera till henne som en gudinna.

Innan jag blev 13år höll jag mina hemligheter för mig själv så gott jag kunde. Att ständigt veta många hemligheter höll på att ge mig magsår som 8åring, då slutade jag hålla hemligheter för en tid. När jag var 13 träffade jag en person som visade mig att det faktist inte bara var min fantasi som spelade. Så efter det har jag dykt in på än det ena och än det andra. Tarotkorten, peneln och liknande upptäckte jag när jag var ungefär 15år. Men det skulle dröja till vuxen ålder innan jag gav mig in på sådant. Man kan säga att när jag slutade hela började jag med de grejerna. De byttes av ganska nära..

De senaste tre åren har jag strävat med att få min intuition att samarbeta med korten. Det är svårt att sluta arbeta snabbt och låta korten få visa sin berättelse. Men det går framåt. :P
Men särskilt magiskt arbetar jag inte så mycket. Det finns ingenting att arbeta med. Ingen behöver min hjälp och det som återstår är lite av varje. Men jag sätter inte direkt ihop så många besvärjelser eller så längre.

Kan man vara häxa latent? :P

Vet inte vad jag ska svara: Det har alltid funnits där som en naurlig del av livet, inge märkvärdigt.

Har inte tänkt på titeln häxa och gör det inte nu heller, den är inte viktig för mig.

Naturen samtal med. sanndrömmar. känsla hur allt mår ,har alltid försökt hjälpa. Har haft riktigt djupa dalgångar utemellanåt.

Alltid varit nyfiken försökt lära mej mer, För några år sedan blev jag varse hur mycken kunskap jag hade samlat på mej, och blev riktigt rädd hade nått den nivå som säger att jag var tvungen att göra något av den, Rädslan gjorde att  jag  la locket på och hoppades att glömskans dimma skulle sluka allt.

Har mått jättedåligt i några år nu, men det verkar som när jag nu öppnat upp för detta forum, har det uppstått ett lugn i mig.

Jag har alltid varit dragen till häxor och det övernaturliga.
Älskat att vara ute i skogen och samtala med naturen.

Hittade wiccatron 1997 och det var om att hitta hem.
Försöker alltid att leva enligt min tro, men är lite olika hur praktiserande jag är.

Jag skulle säga (enteogen) shamanism som väg, och medvetet praktiserande det sen en 15 år tillbaka kanske? 

 Tyvärr var jag väldigt ensam i min "praksis" fram till strax före millenieskiftet, men då sparkades jag i baken (efter en slags initiering, eller bloddop kanske man ska kunna kalla det :) att komma ut ur garderoben och skaffa mig lärare av kött och blod så - så blev det.

 Sen har jag levt, lärt och lärt ut, botat och blitt botad, helat och blitt helad, kastat sot, gått på rot och tagit hjälp från djuren, landskapet, himlakropparna, Svampen, röken, elden, berget, träden, vattnen och fågeln.

Alltid med bar fot ;)

Haft ett minne av tidigare liv med mig så länge jag minns.När jag lärt mig läsa fick jag tag i en Allers(veckotidning)Där fick jag min första aha upplevelse.I ett reportage handlade det om en pojke i Indien som kom ihåg episoder från ett vuxenliv,namn på orten ,gatan och familj.Det kollades upp och allt stämde.

Så redan som 7-åring började jag läsa böcker om detta och det förde mig vidare till allt annat.En spännande värld!