Att tappa tilliten till människor. En gång under tidig skolålder kom jag hem efter skolan. Förtvivlad. Jag frågade mina föräldrar varför dom inte berättat för mig att jag var konstig och mycket dummare och underligare än alla andra. Varför hade dom invaggat mig i tron att jag var normal och dessutom ett älskat och vackert barn när omvärlden nu hade berättat sanningen för mig.

Jag fick tillslut också vänner för skolan blev större med större utbud av människor. Och jag blev stor och stark och lycklig. Men konstig var jag i mångas ögon. Jag trodde att jag inte brydde mig längre. Och jag försökte se det som så att hur elak och dum en människa än var så fanns det något fint i alla och att deras elaka sätt hade en orsak som jag inte visste om. De kanske hade ont någonstans, deras man kanske var stygg…

Ett öppet och genomärligt sätt att vara innebär också en oerhörd sårbarhet. Det är lätt att missbruka en sådan människas förtroenden. Lätt att vända till sin egen fördel. Det är det människan har sina masker och olika roller till. Det är ett skydd mot sårbarhet. Ju fler skal hon omger sig med ju svårare blir det att tränga igenom och såra någons innersta.

En medmänniska utan skydd är så lätt att trycka till. Samtidigt som det kan uppfattas att hon är självsäker och styv i korken för det är så osannolikt att någon kan mena det hon säger och vara den hon är.

Jag har blivit något försiktigare med åren men jag är fortfarande  försvarslös och utan skydd. I många sammanhang chokerande. Som oförutsägbar för att ingen annan betett sig eller ifrågasatt på det viset. En person som kan ställa saker på ända bara genom att vara ärlig och uppriktig utan att förställa sig. Jag är den jag är och jag vill inte ändra på det längre.

oj, oj, oj, coturnix, är det mig som du beskriver eller.

Utan masker, genom hela livet, många smällar, mycken misstro. Ofta med slutsatsen att det är nog något fel i huvudet, för så skyddslös kan ju ingen bara vara.

Orsaken? hmmm, en NDU vid 8 års ålder, mycket misshandel genom hela uppväxten, men jag ruckade aldrig en millimeter på mina uppfattningar.

Idag då? inkännande personer har jag börjat med att omge mig med, vilket har resulterat i att jag numera känner mig accepterad för den jag är.

Framtiden? vet jag ingenting om, det förflutna är min kompass för vart jag är på väg. Nu finns bara nu och jag försöker lära mig att njuta och uppskatta det som jag bara har omkring mig idag, imorgon kan chanserna och möjligheterna redan vara förbi.

Jag inrättar mig inte, jag skäms inte, jag ber inte om ursäkt.
Idag har jag pratat med min 84-åriga mor om min morfar och hans udda sätt, samt orsakerna i hans barndom och bakgrund till detta.

Jag är en kopia av denna man: vi är udda, vi sticker inte under stol med det, vi ber inte om ursäkt för det, vi lever livet fullt ut, för vi har bara ett liv. En äkta häx-gubbe och hedning.

I många år har jag varit den enda personen i min familj som har lidit av psykiska problam, ångest och depression. I min familj har man alltid sagt att så länge du är aktiv, jobbar och städar så kommer du att glömma bort att du mår dåligt. Psykiska problem finns inte, man behöver bara jobba med sig själv och helt enkelt inte må dåligt.

För några år sedan fick jag reda på att min farmor led av depresion när hon var i min ålder men det började när hon var yngre förmodligen för att hon var ganska ung under andra världskriget i Polen och gick igenom sådant som människor inte ska behöva se. Hon hamnade på mentalsjukhus i tjugoårsåldern och blev sjukskriven vid 30. De flesta på min mors sidan tycker att hon var konstig, egoistisk och lat.

Jag fick några veckor i somras med henne då vi pratade om just psykiska sjukdomar och om hur man ska ta i tu med sådant. Vi var också i bergen i Polen med min far och min syster. Min farmor vandrade i bergen sedan hon var tonåring och kunde nästan alla vandringsleder och sådant utantill och berättade historier om hur de till exempel fastnade i oväder.

Nu för tiden måsten man ju följa turiststråken, men då kunde de ta genvägar och promenera i skogen. Bergen talar alltid till mig och jag måste åka dit med jämna mellanrum för att uppleva den plats där jag hör hemma.När jag skulle åka hem, kramade hon mig och sa att vi kommer nog a drig att ses igen.

Nåra månader senare dog hon. Hade jag inte pressat henne om att prata hade jag nog aldrig insett att jag inte är ensam om det här och jag blir så förbannad över att människor försöker att gömma och ignorera andra människors problem, bara för att man ignoerear ett problem blir det inte mindre. Min farmors flicknamn var Regn och det är något jag identifierar mig med. Jag undrar hur många hemlighter det egentligen måste finnas mellan människor.

Den mäniskan jag är nu är jag genom det jag har upplevt och de svårigheter jag har mött gör mig bara starkare men jag kan fortfarande inte möta de människor som inte accepterar mig och se dem i ögonen för de gör  fortfarande att jag känner mig liten och rädd, men någon dag kommer jag att komma till den punkten det är mitt mål!

#3, jaa du, jag har nog tur för min släkt klippte av all kontakt medmig  när mina barndomsövergrepp, avslöjades.

Så jag behöver inte ha någon tät kontakt med dom, på gott och ont.

När jag någon gång har kontakt med dom, så sitter dom fast i gamla spår och tror att jag också är densamme, men så ENKELT är nu inte livet, en gång.

Att inte kunna acceptera att det finns en familjemedlem som har psykiska problem, eller what ever, handlar om just den släktens familje-mönster och behov av förnekelse, för att sanningen är dom övermäktig.

Vilket alltså innebär att det är inte personen som är åsidosatt som har/är det verkliga problemet, utan istället gamla mönster som har stagnerat, hos dom själva.

Alltså kan du känna dig fri och utvecklas hur mycket/långt som helst. Det är en gåva, bara till dig, från livet självt.
Just du, är utvald, till att kunna utvecklas och gå hur långt som helst, utan att fastna, precis som din kära farmor gjorde.

Sådana människor har enormt mycket att dela med sig av livserfarenheter till omgivningen.
Förr i tiden så fick dom yngre just del av sådana skatter, när man gemensamt satt och kurad skymning, när mörkret föll. Idag är det sällsynt att träffa sådana människor, och tillfällena måste man skapa själv.

Jag är väldigt duktig på att få folk att berätta om sina innersta upplevelser och erfarenheter, det är enkelt: bara ställ frågan, då riskerar du, att också få svar.

Mycket handlar ju om att man ska vara glad när familjen samlas, fira skratta och umgås och bara bortse ifrån sådant som är dåligt. Varför mår så många människor dåligt under helger som jul och påsk?

Jo, de måste vara glada när de träffar familjen. Sen när allt detta tar slut så går man tillbaka till sina liv och saknar att faktiskt få prata med sin familj, de som egentligen ska vara där.

Familj är de man mår bäst med, man väljer sin egen familj, de människor som accepterar en och förstår en och de man har ett utbyte med där man kan vara sig själv

#5, det tycker jag att du har helt rätt i, man väljer dom som skall vara ens familj, det behövs egentligen inga blodsband där inte.

#5 Klokt sagt, om att man väljer sin egen familj. Jag vill dessutom hävda att man väljer vilka som INTE ska vara ens familj. Jag valde bort min biologiske far på senhösten, jag insåg att jag bara har ont av att vi håller kontakten, det gör mig illa och jag orkar bara inte mer. Aldrig mer vill jag höra av honom. Jag väljer bort honom ur mitt liv.

#0 Visst är det märkligt att människor som lever med skygglappar och inte mäktar med att inse hur de sviker sig själva genom det sätt de lever på, på något sätt alltid finner orken att smäda och förminska andra? Jag tror att många idag försöker överrösta sin egen inre röst med "hjälp" av alkohol, skränande tv-program istället för att leva sitt eget liv, förtal och slander och ägnar massor av tid åt att diskutera andras liv istället för att syna sitt eget. Oavsett vilken livsstil och filosofi man väljer tror jag många skulle förbättra sin livskvalitet om de slutade snegla så förbenat mycket på andra, och istället ägna den energin åt sitt eget liv. Vet du att jag tror att väldigt många människor är underbara och öppna - de har bara glömt det, eller vågar inte visa det. Du är klok som säger att du inte vill pracka på andra det du tror på, var och en måste ju välja sin egen väg i livet precis som du väljer din. Det kräver mod att våga avvika från normen, ska gudarna veta… Välj att omge dig med människor du mår bra av, eller välj ensamheten för en period om det är vad du mår bäst av!