Filosofisk fråga! Nornorna i nordisk hedendom beskrivs ofta som ödesgudinnor som bestämmer så det inte går att ändra. Men vem vinner på en sådan trosuppfattning? Bara den som vill hålla andra i schack, så andra inte kommer på att välja andra banor. Jag har en grund som jag inte lämnar, men det hindrar inte mig att ta lärdom och plocka godbitar från andra traditioner.

Väljer man vägen själv, eller väljer vägen en? Uppenbarar sig olika vägar för den som är "enkelspårig" och den som är "kaotisk"? Har vi olika glasögon?

Din fråga ger upphov till ännu fler frågor. Det är jättesvårt, om inte omöjligt, att svara på, men jag tror att att varje människa får ett eget, personligt smörgåsbord av vägar att välja mellan. Då blir det som en kombination av förutbestämmelse och fritt val.

Sen funderar jag på om det är så att mognad, geografisk vistelseort och andra faktorer gör att bordet byts ut mot ett nytt bord, eller om bordet redan från början är anpassat även för förändringar i en människas liv. Och, ännu mer spännande: om du och jag möts, kan vi dela varandras bord?

Jag valde inte århundradet jag föddes i och inte mina föräldrar. Inte heller valde jag landet jag föddes i. Men utifrån dessa omständigheter som jag inte valde har jag som vuxen person stor frihet att välja min väg genom livet.

Jag växte upp i ett ateistiskt hem, "hittade" sedan till den "statskyrkliga" tron, vilket via en "troskris" ledde mig till att börja tro "frikyrkligt". Jag trodde då inte att den vägen var "förutbestämd" för mig (*vinkar till dennas*), annat än som en "självvald" tänkbar utvecklingsväg.

Jag tror att om man lyssnar inåt och går på sin magkänsla så hittar man sin väg att gå.