jo, jag var född till ett ufo. Hela min familj lät mig också förstå det. Jag upplevde enormt mycket, (även min äldre bror) men man avfärdade det till en början som en stark fantasi. När jag hade varsel, så kallade familjen det för en god intuition.

När jag visste om saker som skulle inträffa så lärde jag mig snart att tiga om det, vid änglakontakter och vid visioner så talade de på andra sidan, andarna, what ever om för mig att ingen skulle förstå mig, jag var tvungen till att hålla det för mig själv. Så jag har gått tyst genom livet.

Jag tror att vi alla har utstakade vägar. De svårigheter som livet ger oss, är till för läxor som vi måste lära. Det är som länkar i en kedja.

Nu, många år efteråt, så ser jag att jag har alltid vetat om att jag var i kontakt med: gudinnan, moder jord, naturandar mm. Ingenting har börjat nu, men det är nu som jag kan vara öppen med vad jag står för. Det känns som att ha hittat hem Men ensamt, ja, det är det fortfarande. Det är inte så lätt att hitta likasinnade i närområdet, finns ingen direkt kontakt/mötesplats för oss, tror jag.

"Född sån, sån sort" brukar min mamma säga om mig. Så jo jag är annorlunda från start så att säga. Har alltid gått min egen väg, haft mina egna starka åsikter. Kommit mkt i strid med lärare och andra auktoritetsfigurer pga att jag alltid vetat sanningen och alltid sett bakom alla fasader.

När man var liten var allt så naturligt. Då har man inte ett seende för vad andra tycker är normalt eller inte. Jag trodde alla lekte med vättar och tomtar. Hade monster under sängen och åkte iväg på spännande resor i drömvärlden eller fick besök av olika entiteter.

Det går liksom i släkten så det har aldrig varit ngt som min familj har tyckt vara främmande eller konstigt.

Sen blir man äldre och börjar i skolan och möts av andras åsikter om vad som är rätt och fel och vad som är normalt eller inte. Och då börjar man gömma och förneka och fundera över om det man ser och tror på verkligen är sant eller om man bara fantiserar alltihopa. Och då börjar man glömma och stöta bort det som kommer.   

Jag hade en renässans i puberteten då mycket kom tillbaka och jag började känna mitt kall. Exakt vad det är vet jag inte riktigt än, jag söker fortfarande men just då i högstadiet då var det Häxkonst och gudinnedyrkan. (Gissa vem som svarade Häxa när syon undrade vad jag ville göra när jag blev stor)

Ju mer jag arbetade med energier och varelser och studerade olika gudar/gudinnor ju mer mkt starka och urgamla krafter kom och mötte mig. Och de rent ut sagt skrämde skiten ur mig. Hittade ingen som hellst information om dem när jag letade och mediala människor jag frågade gjorde korstecknet och sprang därifrån typ. Utan vägledning blev jag rädd själv och gick ifrån kallet jag kände.

Hamnade i en depression och nu ett antal år senare är jag på väg tillbaka till den "magiska" världen. Har insett att en del av min depression är att jag inte gör det jag är här för att göra. Och det är aldrig bra att förneka sig självt. Eller som en kär vän säger mig "Jag får alltid för mig att du ska vara någon annanstans och göra något stort"

Så nu är jag på väg tillbaka till mitt kall, som att lära sig att gå på nytt nästan.

#2, att gå sin egen väg, att ha starka åsikter och att tanka/känna själv, inte som alla andra och att se bakom alla fasader, allt det känner jag igen på pricken.