Förgänglig… Ett av mina absoluta favoritord den här tiden på året.

Nu har hösten snart lämnat sitt första oskuldsfullt färgsprakande stadium, och glider sakta in i den mer dystra, kalla och döende fas som brukar förebåda Samhain. Det ord jag alltid förknippar med oktobers vissnande gräs och blöta, mörkbruna löv är just förgänglighet. Jag tycker att det är ett sådant vackert ord, trots dess något vemodiga betydelse. Upplösning och förvandling, obeständighet, ändlighet… Hösten väsen. Död, men i det ändliga ligger förmågan att födas på nytt. Höstens döende natur rymmer fröet som ska spira om våren. Utan höst ingen vår…

Oktober och november är den perfekta tiden att arbeta lite extra med de "mörkare" Gudinnorna, såsom Hekate eller Hel. Croneaspekten är i sitt rätta element och hela vår omgivning känns så inspirerande. Höststormar och förgänglighet, kan det bli bättre?

Passar på att lägga in en av mina absoluta favoritdikter:

Oktober

Spindlarna lappar sina trasiga nät, du dröjer dig kvar i sommaren

Men vinden vrider sig sakta mot norr, även för astrarna återstår endast att dö

Och fastän elden knastrande brinner, känner du lukten av syra och svart gräs

En morgon vaknar du vid hundskall; oktober skäller som en raggig hund.

Werner Aspenström, 1952 

Kram Iram