Om det är nära vänner och familj så går jag dit och respekterar deras tro, men jag deltar inte i bön eller sjunger psalmer jag inte gillar. Det beror på texten helt enkelt, för mig. Jag har svårt att sjunga religiösa sånger ibland…

Intressant frågeställning! Personligen så har det bara dykt upp ett tillfälle då jag gått till kyrkan, sen jag hittade mig själv som häxa alltså. Så jag kan ju bara utgå från det tillfället.

Det var en konfirmation och jag gick dit endast för min systerdotters skull.

Jag varken bad någon trosbekännelse eller sjöng med i några psalmer, utan satt tyst hela tiden. Jag deltog alltså inte på så vis. Det skulle kännas helt fel av mig att göra det.
Jag har min egen tro och den är ju inte en kristen sådan.
Så varför skulle jag delta aktivt när jag är där, det skulle kännas som att jag var falsk och hycklande. Både gentemot mig själv, min Gudinna och mot kyrkan.

Nej, jag har inga problem med att gå till kyrkan när det gäller sådant som dop och begravningar och liknande, om det gäller vänner och familj. Jag gör det av respekt för dem.

Men det ska ju vara såna särskilda tillfällen förstås, jag skulle inte gå dit utöver det.
Mitt tempel är ju i Naturen. :-)

hm, har varit i kyrkan vid begravning och då har jag valt att göra min egen ceremoni.

Det blev extra starkt för mig eftersom kvinnan som begravdes var ung, dog för egen hand, samt var den som öppnade dörren till wiccans väg. (dvs. berättade för mig hur hon hade valt att bli wicca)

Ingen annan i kyrkan verkade ta hänsyn, under begravningsceremonierna att hon hade en egen tro, allra minst hennes förkrossade föräldrar, som nog hade fullt upp med sin egen sorg.

Jag valde att sätta mig längst bak, med några "vampyrer", kände ingen mer där.

Jag hade med mig salvia, som jag brände i ljuset vid båren, när man skulle ta farväl, samt valde att be till de fyra väderstrecken, jorden och himlen, samt alla andar och gudinnan, för att hon skulle få något av det som hon själv önskade.

Det mesta andra struntade jag i, men respekterade ändå att andra kunde ha behov av det.

Jag personligen får ångest av att vara i kyrkor, gåshud över hela kroppen och en enorm lust att bara springa därifrån. Ett tag blev jag alldeles vit i ansiktet och illamående så fort jag hörde psalmer, men det har vuxit bort :P

Jag går i kyrkan om jag måste, men undviker det gärna. Kyrkor är visserligen mycket vackra men för mig representerar de så mycket historik av förtryck ovh övergrepp.

Om jag är med i kyrkan vid dop eller liknande så koncentrerar jag mig på människorna det gäller (barnet, brudparet etc), utom när prästen börjar mala och predika. Då dagdrömmer jag istället…

Det lustiga är att jag varit lite anti-kyrka sen jag var liten…

Går jag på ett dop eller bröllop så tänker jag på annat som inte hör till den kristna tron när det kommer till böner.

Tänker på ett språk som enligt de lärde kallas för demonspråk (ormspråk) och på så vis skyddar jag mig för det ljus som den kristne prällen vill förmedla.

Vad är det för ljus som prästen förmedlar som du "skydda dig emot ?

Ja, om du inte insett det själv så kanske det kan vara en bra sak att finna:)

Eftersom du vet, så får du gärna dela med dig av din kunskap…

jag har inget alls emot kyrkor och präster jag :) tycker det kan vara rätt skönt och trevligt att komma in i en kyrka. Dessutom är många otroligt "mäktiga" när man tar de första stegen i genom porten.

Ang gudstjänster så har jag aldrig varit särskilt engagerad i dem. Psalmer kan ajg dock mycketväl sjunga med i, men då mest för att ajg älskar att sjunga och tar de tillfällen jag får att överrösta alla andra med min ljuva stämma ;) vid böner och sånt så lallar jag oftast iväg nån helt annan stans i mitt huvud och återkommer till vår tid igen när jag hör ett susande "amen" gå genom folket runt mig. "amen på dig med" tänker jag då och funderar inte så mycket mer på det. :) känner mig inte hycklande åt nått håll faktiskt…

Jag respekterar andras tro och övertygelse - guden och gudinnan är ju alla gudar och gudinnor, även den kristna guden är en aspekt av det gudomliga. Jag läser inte med i böner och sjunger inte med i psalmer de få gånger jag deltar i gudstjänster (skolavslutningar, dop etc), utan jag brukar vila i mig själv, och kommunicera med guden och gudinnan med mina egna ord inuti.

Jag tycker kyrkor är sakrala och fridfulla, det är en skön stämning i själva byggnaden.

Tycker det är fint att människor bejakar sin andlighet, var och en får göra det på det sätt som känns rätt och sant för just den personen. Jag visar samma respekt som jag själv vill bli visad när det gäller detta - sen är det så att jag har många många åsikter om vad kristendomens prästerskap har utsatt "otrogna" för genom åren - det är verkligen förfärligt och förkastligt men det är inte guden som bär skuld till detta utan människor som i sin hunger efter makt och inflytande har tolkat bibeln efter eget behag.

Jag tror alla religioner egentligen har samma bas. Leva i kärlek och harmoni med sig själv, medmänniskorna och omvärlden.

Jag har inga problem med kyrkor. Om jag är ute å turistar, då besöker jag gärna kyrkorna dit jag kommer, inte för att be utan beundra bygnaderna, har alltid gjort det.

Ja många kyrkor är verkligen supervackra.

Jag älskar kyrkor (och kyrkogårdar) så jag har inget problem att besöka dem, men när jag har gått på begravningar och dop och liknande så kan jag bli rätt upprörd faktiskt när jag lyssnar till vad prästen predikar. Jag har aldrig tagit nattvarden, blivit konfirmerad, bett några böner, men jag har väl trallat med i nån psalm nån gång.

Intrressant tråd…..jag själv varit officiant i kapellet, haft 3 jordfästningar i mer hednisk inramning (även bröllopp och barndop) och det har gått hur bra som helst att vara där. Men går jag på en familjehögtid så deltar jag inte i sakramenten, men älskar byggnaderna, kyrkogården osv. vet ju att merparten av vår gamla kyrkor är byggda på gamla kultplatser….det finns en kyrka i Skåne som har  13 altare, häftigt, det var hur fin stämmning som helst. Men att deltaga i kristen trad. är inget för mig. Men jag visar gärna respekt och deltar ändå, preics som när jag mediterar efter buddistiks trad. eller tänker mig livet som ett hjul´som hinduer….karman….det finns många saker vi gör även inom hedendomen som adopterats av nyare religioner…

Välj vad hjärtat bjuder…så blir säkert hur bra som helst.

Lady O

Roligt att läsa era funderingar … 

Jag har aldrig varit speciellt kyrklig av mig, gick i kyrkans barntimmar och så som barn, men jag slutade med det efter några år. Är konfirmerad också, men sen är det stopp. Jag gillar stillheten som finns i kyrkan, men jag går inte dit för att be till den gud som sägs bo där. Nä då är jag hellre på kyrkogården och sitter under ett vackert träd och bara känner in naturen och kraften i den.

Jag blev lite överrumplad i lördags när jag insåg det att det kändes fel att delta i gudstjänsten och jag var där av respekt och för min lille brorsons skull (mitt lilla ljus ) som döptes. Jag accepterar att andra har en annan tro, och de får göra som de vill så länge de inte försöker pracka på mig sin tro. Då blir jag sur.

Jag är döpt, för att trollen inte skulle komma och ta mig. Me ndär tar det stopp (förutom at tjag gick på kyrkans barntimmar som liten)

Jag tycker o mkyrkor som arkitektoniska byggnader, men delvis cokså som ett ställa för kontemplation måså vara de är kristna kontemplationer eller ej. Jag kna för syns skull falla på knä men be för vilken gud som. Jag anser mig ha ett gnaksa rakt o ärligt förhållande med den kristne guden sedan min familj på pappas sida försökte tvinga mig at tkonfirmera mig. Att ljuga för en gud, även om jag tine tror på denna är ändock att ljuga för en gud…

och om jag kallar den kraft o energi jag tror på för gud eller brahma eller sune-gösta, isis eller cerridwen… vad spelar det för roll att jag tillber i en specifik inramning? Om andan att be infinner sig i en kyrka så gör jag det, om andan infaller när jag sitter i skogen o mediterar så ber ajg då….

Men vid dop, vigslar o liknande så sitter jag ner när ma nläser trosbekännelser o liknande. Men ibland i psalmer jag gillar texterna på så sjunger jag med….

i mina hemtrakter där jag bor nu finns det en präst som hållt någon form av shaman-ceremoni i anslutning til lsin söndagspredikan, sk ase om jag itne kan scanna den artikeln vid tillfälle.

#18, du är härlig och rakt på linan. känner igen mig i jättemycket av det som du beskriver, Jag kan be, meditera, sjunga, och delta i andliga diskussioner, i vilken helig byggnad som helst. JAG vet ju vem/vad jag ber till. Däremot så är jag inte konfirmerad därför att jag var för troende, dvs. jag var andlig och såg att de flesta andra var hycklare, gjorde saker för pengar istället.

Ja, leta gärna upp den där söndags-predikan låter jätteintressant.

Ja, konfirmation trots att man inte tror på den guden känns konstigt, för man ljuger ju då för sig själv och för guden…

Jag kan faktiskt inte förklara varför jag har lite svårt i en kyrka. Självklart vill jag inte låtsas vara kristen, jag vill inte låtsas passa in i en grupp där jag inte passar in.

Sen vill jag ju inte vara anti heller. Jag vill inte anstränga mig för att vara utanför gruppen.

Jag vill vara mig själv…när jag kommit på vem jag är. ;)

#19 Jag valde att inte konfirmera mig av ungefär samma anledning som du lightseeker. Jag tog det här med gud och tro på största allvar och kunde inte just därför.

"Hur gör ni? Bojkottar ni kyrkan eller går ni dit och är tysta och låter dem köra sin grej? Eller ber ni för er själva ?"

 Självklart går jag till kyrkan om någon bjudit mig dit pga bröllop, dop, begravning etc. Om man går dit och är tyst? Ja jag sitter och inte vrålar direkt:-) "Ber ni för er själva?" I kyrkan menar du? Ungefär som en del kristna gör om de möter något de vill skydda sig emot? Nej, jag ber inte för mig själv i kyrkan.

Jag kan till och med gå till kyrkan fullständigt självmant för att t ex tända ett ljus i Storkyrkan Gamla Stan. Men det sker inte så ofta eftersom naturen är min kyrka och mitt tempel så går jag hellre ut i skogen för mina personliga sakrala högtidsstunder.

Jag går när min dotter har skolavslutning för det mesta sitter jag bara och kollar in inredningen och henne såklart :-)

Jamen jag var 13 år och ljög för alla ändå så när jag konfrimerade mig hade jag ingen känsla alls för det gjorde det mest för att min kompis gjorde det, döpte mig i prästgården i samband med  det också.

Vill också nämna, trots att det visserligen redan nämnts i tråden, att kyrkor ofta är byggda på gamla hedniska platser. Hedningar valde ut platser utifrån en djupare kunskap om"jordkrafter". Det är en bra övning att besöka kyrkor och kyrkogårdar och lära sig "känna av" mer subtila energier som visserligen kan kännas oerhört påtagligt, särskilt vid vissa tidpunkter på året (det kan variera från plats till plats dock)

För mig är det dubbla känslor när det gäller kyrkor. Ibland kan jag känna av den särkilda kraft som troligen har med valet av plats att göra. Ibland kan istället negativa vibbar ta överhanden. Att jag känner obehag av all ondska den kristna kyrkan tyvärr begått mot våra förmödrar (och förfäder).

Ibland kan jag också känna av energin från en mer innerlig intention, t ex på sådana platser som storkyrkan Gamla Stan dit många människor går och tar en stund i stillhet för att tända ljus för något som betyder mycket för dom. Gå gärna dit och "känn av";-) Eller besök en kyrkogård gärna vid fullmånen närmast vintersolståndet;-)

Jag älskar att gå i kyrkan. Ett stort lugn infinner sig när jag går dit.  Sen blir det ju iofs inte av mer än bröllop dop och begravningar, men jag tycker om det och skulle inte kunna drömma om att aldrig mer gå dit…    Jag har gjort min egen tro… En liten mix av kristendom och wicca… Den passar mig ypperligt   =0)

Mitt älskade barnbarn, 6 år fick följa med sin mormor till kyrkan för första gången och innan dess hade hon fått lite regler av sin mamma och min son…hur man kanske bör göra i kyrkan. Det var den mycket äldre men älskade kusinen som skulle konfimeras. Mitt lilla barnbarn som är otroligt lik sin farmor (jag) och dessutom född synsk ansåg så här

"Dit vill jag aldrig gå mer…det var det tråkigaste jag varit med om!! " sagt med eftertrtck….

Ja, se barna…

Farmor lady Oona

# 26 du och jag resonerar väldigt lika där

personligen tycker jag inte om att vara i kyrkan men är det dop eller någon annan stor sak brukar jag följa med om det är någon som står mig nära..

Tyvärr konfirmerade jag  mig för ett par år sedan, vilket jag ångrar mycket då jag hittat häxan inom mig, och då vi var en liten grupp så känner "min" gamla präst igen mig och ber mig alltid komma till kyrkan på gudstjänst occh liknande saker så fort han ser mig vilket jag tycker kan vara ganska jobbigt då han ofta är ganska påflugen och i härdig , det slutar ofta med att ja säger att ja kanske ska komma för att bli av med honom men det känns fel då jag vet att jag ljuger, samtidigt så vill jag inte prata med honom om varför jag inte tycker om kyrkan och jag respekterar att han tror på gud och helvetet och det där..

ojdå, nu blev det en lång utläggning utan någon igentlig mening :P förstår om ni inte orkar läsa.. :P men som sagt jag går om det har någon betydelse för någon som står mig nära, men inte annars..

aja kram på er /Devona

Jag har inga problem med att gå i kyrkan även att jag har gått ur svenska kyrkan och inte tror på Gud. Jag går dock bara dit när det krävs av mig. Dop, bröllop, begravningar. Och då vill jag visa respekt för dom människor man är där för och deras tro. Jag tackar ju inte nej till att gå på en väns bröllop bara för att jag inte tror på samma saker som hon/han gör. Jag läser/sjunger med när jag vill göra det, annars låter jag bli. Man behöver inte tro på/hålla med om allt man ber/sjunger/lyssnar på. Och man behöver inte demonstrera inför andra att man inte tror när man själv vet hur man tror/inte tror.

Jag är uppvuxen (och bor i) ett sammhälle där mycket krätsar kring kyrkan. men jag går bara dit när min syster ska sjunga. Förut sjöng jag i kyrko kör eftersom det är den just nu ända möjligheten för mig att få sjunga med en som tränar folk i sång. Men jag mådde så dåligt av att sjunga sånger om hur underbar gud var osv. att jag inte klarade av det längre.
För ett tag sedan döptes mitt kusinbarn i kyrkan där jag bor. Men innan jag gick dit så höll jag en privat dop cermoni för henne och under tiden den "riktiga" cermonin på gick så bad jag att gudinnan skulle skydda och hjälpa henne.

Jag håller tyst under trosbekännelser och de flesta psalmer, är jag i större kyrkor sitter jag ner under trosbekännelsen.

jag går helst inte i kyrkan men om jag gör det vilket har hänt ser jag det som deras religion och att jag bara närvarar pga peronerna…men jag tycker det är jobbigt när prästen börjar prata om gud…jag tror inte att jag sjunger med…jag är faktiskt lite kluven till om jag skulle gå på dop eller bröllop dock…det har inte varit nått sånt sen jag blev övertygad hedning och gick ur kyrkan…