Ibland finns det ingen konkret förklaring till att själen värker. Kanske något dröjer sig kvar från tidigare liv eller gamla sorger i detta livet, själsliga minnen av smärta som fortfarande ömmar ibland… Jag vet inte. Jag har ställt mig samma fråga som du gör, många gånger.

Sorgen vi känner i bland kan vara saknaden efter något "bättre" själenminns tider och stunder som andades glädje och förståelse och vi vill tillbaka till det…..jag brukar gråta en skvätt , sätta på musik som passar mitt sinnestillstånd, skriva ner ord och tankar, ibland drar jag ett kort (utan att ställa någon fråga innan ( för att se vad det blir för symboler som kanske vill tala med mig.

Jag tror att vi inte ska "analysera" så mycket vad det är som händer och varför utan endast följa med i flödet, se det som en annan del av dig själv, en del som vill ha lite uppmärksamhet en stund….den stunden går över och allt är mer eller mindre som vanligt igen men med en ny erfarenhet.

kram Lady Oona

Fint svar från Lady-Oona. Jag tycker också just det där med att följa med i flödet är oerhört viktigt. Att låta det komma när det kommer, oavsett om det är sorg eller glädje eller något annat. Ju mer man försöker hindra det, särskilt obehagliga och ledsamma känslor, desto större chans att det dyker upp igen och igen, för att bli omhändertaget. Kanske kan det vara sådant från tidigare i detta livet som man liksom inte "sörjt" färdigt. Vi lär oss tyvärr ofta att fösa undan de obehagliga känslorna, och tappert kämpa på med att vara glada och positiva bara.

Precis som Oona nämnde så tror inte jag heller att det just är att analysera som är det allra bästa precis. Man behöver inte ens börja fundera över exakt vad det var som ursprungligen orsakade den där sorgen som man aldrig hann eller orkade läka när det var aktuellt. Och man behöver inte heller börjar rota i eventuella tidigare liv (om man inte VILL det förståsJ).

Utan man kan verkligen börja här och nu i ordets rätta bemärkelse. Det du känner NU; ta hand om det NU. Ta hand om dig en stund; uttryck sorgen på något sätt. Måla, sjung, skriv, dansa ut sorgen. Då minskar nog risken att det sätter sig kvar och dyker upp även kanske när man själv tycker nej men nu borde jag ju vara lycklig.

Att låta det ledsna, svåra, sorgsna få komma till tals är viktigt. Annars kommer det ändå och blir liggande längre djupt inne i våra inre rum och skrymslen. För att återigen komma in på det laddade begreppet "mörkt" ( med så många intressanta delbetydelser vill jag påpeka). Mycket sådant undanträngt kan till sist verka "mörkt" för en del människor i bemärkelsen att det ligger dolt i vårt inre och ju längre det ligger där och ju mer undanträngt vi gömmer undan djupt i vårt inre desto mer skrämmande kan detta undanträngda verka. Då blir ordet mörkt i bemärkelsen dolt i vårt eget inre såklart något smärtsamt, sorgset, svårt och kanske i förlängningen även upplevs som något ont.

Att bejaka hela livet är att hela, skapa helhet, vilket hänger samman med ordet helighet. Att utöva häxkonst tycker jag mycket är att hjälpa sig själv och andra, hela klotet, att hela de skador som "åtskillnad" och förnekande av olika slag skapat i det som jag som jag tror är den sanna och grundläggande Enheten. Där vi alla är ett, därför kan mottagliga människor också ta upp sorger från andra lidande varelser. Att vara mycket receptiv, dvs mottaglig, är en underbar gåva, men kan bli smärtsamt om man inte har metoder att skydda sig och att arbeta konstruktivt med denna förmåga. Så sorger kan också vara att man känner av en orolig omvärld. Oavsett vad det är så är det allra bästa att direkt ta hand om det och låta det komma fram…

Detta hänger samman med en av anledningarna till att jag kallar Häxkonsten för "Vattnets väg". Att följa med flödet som det smidiga vattnet gör. Det följer sin flödande natur oavsett vilka hinder som möter en under på vägen genom livet.

Kram,

Marie Morgana

En människa har många rum, och alla behöver vi färdas i, vara i emellanåt.

Livet innehåller sorg, liksom det innehåller lycka och glädje och så många andra känslostämningar. Känslorna kommer inte alltid utifrån, utan även inifrån oss själva, som vågor på havet, de stiger upp till ytan och sjunker ner i djupen igen. Det är som det ska vara.

Sorger från tidigare liv, sorger från detta liv, eller enbart sorgens eget liv som ger sig tillkänna, eller kanske till och med en drift mot framtiden? Vem vet, och som ni skriver, man behöver inte alltid veta allt, även om vi har ett inre behov av förståelse och personlig eftertänksamhet, som grund för fortsatt mognad.

Drift mot framtiden. Det jag menar med det, är att om vi befann oss i ett evigt "lyckotillstånd" skulle vi stagnera i våra liv. Känslorna inom oss ger oss "puffar" att gå vidare och prova nya vägar, nya upptäckter, nya äventyr i vårt sökande. Det kan faktiskt vara en orsak det också, bara så. Livets eget verktyg.

Tack alla för att ni låter mig veta att jag inte är ensam i mitt sätt att tänka, känner igen egna tankar i mycket av det ni skriver

Dock är sorg som är orsakad av ens närmsta svårare att leva med, än sorg som orskats av någon utanför familj/vänkrets…

Hmm, jag undrar också varför vi människor envisas med att sorg ska vara negativt att uppleva? Är inte sorg något naturligt? Längtan, vemod osv. Det är sådant som alla människor känner ibland.

Jag tror vi måste lära oss att acceptera det vi känner och om vi VET varför, så bara låta känslan vara där en stund. :)

#6 Appropå sorg och det du "zeretki" skriver. Jag kan uppleva att jag känner mig mer levande när jag känner sorg. Plötsligt känner jag inte bara sorgen utan allt annat runt mig också. Det är som om man är naken på nåt vis. Alla sinnen är vidöppna för intryck.

Ja alla inlägg visar att sorg är något naturligt som måste få komma ut och som kan ha något att säga på ett eller annat sätt.

Om det inte får finnas och komma fram kan det däremot bli ett djupare problem, där det snarare har att göra med depression, oförlöst sorg. Uttryck som att ens själ är sorgsen som Laniatusleviter skrev kanske handlade om något som satt sig djupare och kanske inte alls gör att man känner någon mening eller känner sig mer levande. Nu vet ju inte jag om det är så i just detta fallet. Men för många människor är det så. Det sitter för djupt och för länge så att säga. Så kontentan är väl det som skrivits i de flesta svaren; låt sorgen komma när den kommer…och mitt tilllägg; så den inte "fastnar".