Jag vet bara att om man själv har haft en otrygg och svår barndom så är det inget hinder att ge sina barn en trygg och bra barndom. Eller hur menade du?

Jag tror att man kan det. Kanske till och med extra mycket, som kompensation för att man själv behöver det så mycket.

 Varför säger man då, att man inte kan ge till andra det man inte själv har fått? Eller det man inte kan ge sig själv? För att det handlar om en djupare sanning.

När man ger på det viset, för att man egentligen behöver ge sig själv, men inte är medveten om det, blir det ibland fel. Och det är DÅ som det inte funkar.

Man klarar inte att hantera kriser på ett bra vis, inte när man själv är inblandad som ena parten i krisen.

Man ser sig själv, men inte den andre som den egna autentiska person som denne är. Det är snarare Den Inre Teatern som spelar upp ett drama.

Alltså, det går bra att "ge" när allt funkar friktionsfritt. Det går inte bra i alla de livets kriser som alltid dyker upp, för det är ju DÅ som vi behöver förstå skillnaden mellan "dig" och "mig", och behöver kunna ge oss själva.

visst, det kan vara från barndomen, som det mesta baserar sig på, men finns säkert fler exempel. Kul att höra olika teorier.

 NÄr man är medveten om den inre teatern, och väljer att själv inte längre gå in i sin gamla roll, så kan det bli väldigt jobbigt, eftersom de andra personerna i skådespelet, ännu inte är medvetna om att det är ett skådespel. Då blir det ju så att man istället bara hamnar i en ny roll istället.

#3 Fast lightseeker, tänk så här; om du lär känna dig själv, vet vem du är innerst inne och alltså skalar bort sånt som andra sagt till dig att du är, och sen börjar leva efter det. Då blir ju folk i din omgivning säkerligen både överraskade och kanske inte odelat glada, eftersom du då inte längre beter dig som de är vana vid. Du har då klivit ur den där rollen som faktiskt inte var ditt sanna jag. Andra kan tycka att det känns olustigt även, eftersom de inte riktigt vet hur de ska hantera det.

Jag upplever detta själv nämligen, eller mycket mer förut. Det var när jag hittade mig själv, min livsväg, när jag fann häxan i mig själv. I början var det oerhört svårt att vara mig själv, den jag hade funnit, mitt sanna jag, eftersom jag var så mån om att inte bli bortstött av familj och vänner, ville inte bli lämnad utanför som jag kände det. För jag var ju plötsligt annorlunda (utåt sett, för egentligen var jag ju nu den jag alltid varit innerst inne men som inte kommit fram innan).

Jag kände tydligt att det var vissa saker jag inte längre kunde eller ville göra och ställa upp på. Jag såg andra värden i livet och mina gamla vänner hade jag längre inte något gemensamt med.
Men ändå umgicks jag med dem, för jag hade inga andra och jag tyckte inte jag kunde bryta med dem, för jag var rädd att de skulle vända det emot mig om du förstår…För varje gång jag gjorde något som jag egentligen inte ville, som kändes fel, så gick jag emot mig själv. Visst, jag hade kompisar, socialt umgänge, folks gillande. Men jag svek som sagt mig själv. Inget är värt det.

Jag fick mycket riktigt reaktioner när jag väl uttalade vem jag egentligen var, och berättade om min nya väg. Min mamma blev t ex förfärad och förskräckt. Hon hade en felaktig bild av vad en hedning och häxa är. Hon, liksom andra, trodde också att det bara var en fas, inte på allvar. Andra skrattade åt mig och tyckte jag var rent löjlig (magi, häxa och sånt, det är ju bara fantasier och påhitt, ja du vet) Ingen förstod riktigt djupet i det hela och vad det betydde för mig.

Idag är det betydligt bättre, främst för att jag själv är så mycket starkare och har vuxit in i mig själv som häxa. Min mamma säger fortfarande att jag har så "konstiga idéer". Men jag bryr mig inte längre, hon får tycka som hon vill och det gäller även andra. Jag behöver varken hennes eller någon annans tillåtelse att vara den jag är. :-)

Så om du alltså känner dig själv och vet din väg eller åtminstone att du är dig själv och din väg på spåren :-), så är det ju egentligen inte en ny "roll" du går in i eller hur? Det handlar om att vara sann, mot sig själv och andra.

Slutligen så tror jag att alla har allt inom sig, även det man inte fått av andra. Du är egentligen redan hel i dig själv, eftersom allt är enhet. Du behöver inte att någon utanför dig ska ge dig något, för att du sen ska kunna ge det till dig själv eller andra.
Det finns redan i dig, har alltid funnits där, det gäller nog bara att se efter. :-)

JO,då det som du skriver i den första delen, stämmer väldigt väl in på mig. Jag har hittat fram till vem jag själv är, och det ställer till det för människor runt omkring mig. Dom är fast i sina gamla roller och jag stämmer inte in med dom ramarna som dom har hittat för mig en gång i tiden.

Oavsiktligen om jag önskar det eller inte, så placeras man nu in i en ny roll, både enligt sitt eget inre drama och även utifrån sk. de andras inre dramor. Den jag har hittat fram till att jag är idag, är ju bara gällande just nu, det kan förändras när som helst. Precis som jag också måste vara beredd på att de personer som jag har runt omkring mig, hela tiden också kan utvecklas/transformeras. Och då förändras roller och skådespel igen.

Förr i tiden var detta väldigt skrämmande för mig, jag vill fortfarande gärna söka mig till det stabila. Men sådant är nu för en gångs skull inte livet. Det är under ständig förändring, då gäller det att gunga med på livets hav.

Mycket intressanta funderingar det här, egentligen

# 5 lightseeker, vilken bra förklaring du skrev där…"att livet är under ständig förändring, så då gäller det att gunga med på livets hav" !!! Mycket bra uttryck, säger så mycket  Konsten är ju att inte fastna i vissa gamla tankemöster själv när livet runt om en förändras, likväl som att omgivningen också måste inse ens egen förändring, och inte förvänta sig att man måste vara som förut!! Ja det var mycket tänkvärt skrivet här….

Jag tror dessa koncept du beskriver absolut kan ges till andra, även om man inte har fått det själv. Många som behandlas illa vet hur man ska behandla andra.

Jag tror det har mer med empati och känslor att göra, än hur man själv har blivit behandlad… Sen kan det ju naturligtvis bli svårt ändå, om man har dålig självkänsla och så vidare.

Jag tror egentligen inte att någon psykolog vet exakt VARFÖR vissa individer utvecklas som dom göra. Det finns bara olika teorier…

skickar en liten sång till alla mina vänner här och alla andra som vill ha en varm sång nära sitt hjärta: min tanke till dig, ikväll:

http://www.youtube.com/watch?v=p7pAvbjChQM&mode

Välj ej att leva i det förflutna. Det håller dig fast. Gör dig fri! Njut av det du har. Nu har du gjort ett val. Du har förändrat ditt nu och din framtid. Dina bojor från det förflutna har släppt. Vad händer? Du kan börja med att släppa in lycka i ditt liv, kärlek! Från och med nu är ingenting omöjligt, det finns INGA hinder! När du fyllt dig själv av lycka så ge av den till andra. Det är en glädje i att ge. Ju mer av denna glädje du ger ut, desto mer får du tillbaka. Självklart kan man ge trygghet, närhet och omtanke till andra även om man inte vuxit upp med det själv!

Tankens kraft är stark! Det är så sant. Förnuft och intellekt är viktiga livsredskap. Och tron kan försätta berg. Med dessa ingredienser kommer man långt.

Fullödig är man nog ändå först när balansen väger rätt. När känslorna accepteras som de "oberäkneliga" driv- och styrkrafter i livet, som de verkligen är. Och insikten finns om processernas viktiga tyngd i livet.

Det mesta som sker i livet är processer, och processer tar tid, kräver mognad i sig själva, genvägar finns inte. 

Vi är människor! Till och med häxor är människor och går under mänskliga lagar. ;-)

Vi må vara "starka" som människor (eller häxor), vi må ha kontroll över mycket i våra liv, men starkast av allt är Livet självt! Och det är också det som styr.

Till syvende och sist är det Livet självt som styr. Till hjälp har det ett inre system livskrafter som har tagit form under miljontals år. Över det, har vi inte kontroll. Ja, på ett sätt kan man säga att vi är "hjälplösa" inför det.

Denna "hjälplöshet" gagnar livet själv, och får det att fortskrida. Ett annat ord för "hjälplös" kan vara "bärighet". Livet bär.

Livets styrkraft är känslor. Känslor har ALLTID orsaker, och syfte. Men väldigt ofta inte de orsaker som vi själva tror. Inte heller är det alltid lätt att finna syftet. Fast vi är snabba att sätta etiketter på vad som sker och varför, för så är människan skapt och även det har sina orsaker och syften.

När vi tolkar våra känslor fel, agerar vi ju som om vår tolkning är rätt, eller hur? Man kan också säga det som att "man känner fel" fast det egentligen enbart är tolkningen som är fel.

Ju mer sårbara vi är, ju räddare vi är, ju svårare vi har det, ju mindre kontroll vi har, desto viktigare är det för oss att ha kontroll. Att tro att vi har makt att styra hela våra liv och kanske också andras. Denna "tro" visar sig oftast i "vetskap"/ övertygesle.

Man kan ge till andra det man inte har fått själv. Javisst. Men när det krisar och allt ställs på sin spets, dvs när våra egna känslor blir inblandade på svåra vis, och sätter igång att driva oss, och "hitta på historier" om vad som händer - ja, då är vi inte längre medvetna om vad som verkligen sker.

I de verkliga situationerna där vi inte kan ge (det vi inte fått själv) vet vi inte om det!!! Våra känslor har hittat på en annan historia om det som sker!!!!! Eg: vi rättfärdigar oss, på tusen olika vis. Eller bara "skyddar oss" i situationer som vi tror är farliga eller hotfulla för oss.

I bästa fall, om vi är medvetna, står vi handfallna. Det är en bra början.

Det jag skriver är inget som någon psykolog har skrivit eller sagt, eller någon annan heller för den delen. Den är mina egna upplevelser, min egen insikt (och insikter kan man inte "förklara" de måste upplevas).

När jag själv ser och förstår, via egenupplevd insikt, både ser och känner jag igen det runt omkring mig. Med ömhet.