En till gammal artikel (om någon orkar läsa något mer från mig just nu:-) Men håller mig ju å andra sidan väldigt tyst mellan varven (som tur är;-)!

Måste passa på när jag har någon liten stund att greja med sådana här trevliga saker som inlägg på häxforum.

"Häxan som Storyteller…

…eller cantadora, historieberättare.

Vi människor har alltid älskat berättande, både att få och att ge denna gåva som har sitt ursprung någonstans i mänsklighetens gryning. I alla kulturer har människan berättat för varandra, framför lägereldar, via skrifter, böcker och nu via multimedia. Och berättande sker även på andra sätt än enbart genom ord; via  konst, film osv. Häxans egen historia, liksom Gudinnans, har dock inte berättats särskilt mycket i modern tid jämfört med annat. Så dels handlar "Storytelling" inom häxkonsten om att berätta de halvt bortglömda berättelserna. Dels är "Storytelling" i sig en viktig form av häxkonst. Språket har alltid varit ett redskap för att presentera glimtar av livets inre mysterier. Men då de inre mysterierna i grunden ligger bortom orden och alla yttre redskap, har berättarna under tidernas gång använt orden som en konstform och som en stämningsskapare, man har ramat in orden i symbolism, myt, legend, saga, för att bättre kunna förmedla ett innehåll som talar till djupare skikt av vårt väsen. Bland de gamla kelterna till exempel, fanns en muntlig tradition, bardernas, som användes för att utbilda folket. Det gamla keltiska alfabetet Ogham användes ursprungligen för rituella inskriptioner och för att memorera berättelser. De nordiska runorna kan användas på liknande sätt. Barderna använde sig av muntliga berättelser, poesi, gåtor och sånger för att förmedla kunskap till åhörarna och till varandra. Häxkonst var på den tiden ett viktigt redskap för att få insikt och förmedla kunskap.  Det fanns till och med en särskild kategori av vad man skulle kalla för "poet/berättar-häxor". Denna kategori av häxor var mycket respekterad för sina talanger och känslighet (i bemärkelsen lyhördhet). De praktiserade något som kallats för en högre form av häxkonst. Jag är personligen lite försiktig med att använda ord som högre och lägre eftersom det lätt kan tolkas som bättre och sämre. Men högre har här inget att göra med bättre, på så vis att lägre skulle vara sämre. Utan snarare att det så kallat högre krävt mer utbildning och att färre kanske var naturligt lämpade för det än den mer utbredda folkliga magin (i den mer folkliga och mer utbredda häxkonsten och magin där spells, mycket av det som kallas "spådom" o dyl hör hemma.) Det ena behöver dock inte utelsuta det andra.

Storyteller-kategorin av häxor använde sig av meditation, ett inre hörande/seende och var tvungen att ha en förmåga att skapa symboliska ramar för orden, så att orden kan berätta om sådant som egentligen ligger bortom orden. De hade också en förmåga att memorera poetiska visioner.

Istället för att säga högre och lägre tycker jag att orden inre och yttre kan spegla bättre vad det egentligen handlar om. Inre och yttre traditioner finns i alla religioner. Men det ska jag inte skriva om idag utan idag får det räcka med lite babbel om häxan som storyteller, en  bortglömd form av häxkonst tycker jag, men det hänger nog samman med att det är just mer av en inre tradition än en yttre…. Det där med inre och yttre kanske någon undrar vad som avses och varför man behöver känna till det. Jag ska berätta om det någon annan gång kanske…"