var det ett kryptiskt påstående kanske.

Idag känner jag: skicka ut harmoni och kärlek till dina medmänniskor.

Man måste in i mörkret för att finna ljuset. I allafall jag.

Jag känner: Ta hand om dig själv nu så kan du ta hand om andra bättre sen.

 Det var ju precis vad jag gjorde idag! Jag kände mig sur och gick ur. Fast å andra sidan kan man ju gå in igen om man inte blir blockad. ( Alltså backar ut ifrån det som känns trist)

Det gjorde du rätt i men varför ska man inte få bli sur det är väl också en känsla man behöver vara i ibland. Blockad vart då?

Allt har sin tid, även mörkret måste få lov till att finnas där, hur skulle vi annars kunna njuta av ljuset?

Jo man måste ju veta vad mörker är för att kunna skilja det från ljus Jag tror att man lär sej leva i ljuset genom att arbeta med sig själv och "lösa upp" otrevliga knutar i själen som man inte mår bra av. Att lära sig älska sig själv för den man är och inte jämföra sig med något annat. Att finna glädje i nuet i stället för att drömma sig någon annanstans. Trots allt har vi alla ett val och det valet utformar vår verklighet. Ingen annan än du själv har full kontroll över ditt liv. Allt du skyller på andra är egentligen ditt eget fel, för du har alltid ett val. Ja det är ett sätt att se på saken….jag upplever att det gör mig starkare

Kram

#6 Ja och ibland ett ganska otrevligt jobb men även väldigt intressant och spännade med vad man kan hitta därinne.

Ja den där jämförelsen men den har jag lyckats skaka av mig ganska bra nu och bättre går det hela tiden. Och börjat lära älska mig själv riktigt mysigt :-)

Ur mörkret föds ju allt, även ljuset. Och som SagaSimone säger; man måste veta vad det ena är för att känna igen det andra. Man måste med andra ord ha både och i sitt liv, anser jag.

För min del så känner jag inte att det är ett mål att eftersträva att "leva i ljuset". Det känns lite obalanserat. Jag lever hellre med balans i båda, med en fot i varje kanske.. :-)

För jag tänker som så att båda finns närvarande hela tiden, både mörker och ljus, det går inte att leva i vare sig det ena eller andra endast och i varje ögonblick kan ljuset övergå i mörker eller tvärtom..

Det är som Yin och Yang, båda bär en del av den andra i sig och kan endast finnas i förhållande till den andra…båda finns hela tiden samtidigt och strävar hela tiden efter en sund balans mellan sig.
Enligt Yin- och Yang-teorin så övergår också allt i sin motsats, om det tas för långt. M a o, om man lever för mycket (eller endast) t ex i ljuset (Yang) så tvingas vågskålen över och det övergår i Yin (mörkret), det är sakens natur, det är naturen eftersom naturen söker balans och harmoni.

Att vara vän med och älska alla delar av sig själv är ju inte alltid lätt..men en förutsättning för att känna sig hel.. :-)

Intressant diskussion detta! :-)

gudinnor, vad intressant och målande som du skriver, det drabbar mig verkligen. Nickar och håller med.

Min åsikt är att det beror helt på vad vi talar om.

Talar vi om att vara lycklig för det mesta, att det betyder att vi lever i ljuset? Då ser jag det som normalt. För det ÄR inte normalt att ha en depression till exempel.

Tro mig, jag har levt större delen av mitt liv utan lust och lycka, i mörker och depression.

Idag gör jag det inte. Idag är jag lycklig, för det mesta. Men om man ska använda sig av termerna ljus och mörker, i förhållande till lycka och olycka - så är nog ljuset det normala.

Och det handlar INTE om att förtränga negativa känslor, som många verkar vilja. Nej, vi måste vara arga, lessna osv också! Men ändå leva i ett lugn, ett neutralt tillstånd av lycka.

Veti nte om någon förstod hur jag menade nu…

Men det beror på hur man definierar ljus och mörker, menar jag.

Och grundfrågan: Om man vill ha in mera ljus i livet så har man nog rätt mycket mörker i livet.

#10, ja, zeretki, du  har rätt, i mitt fall. Mitt liv har varit så svart, så jag förstår inte hur jag fortfarande har kraft att hänga med, men änglarna har jag alltid kännt av, annars hade jag nog inte orkat.

Eftersom jag i mitt dagliga liv, träffar människor, med större eller mindre livs-trauman, så har det liksom blivit viktigt för mig att dela med mig, av det där positiva, glädjen, ljuset, eller vad man väljer att kalla det, som jag själv aldrig fick.

Hur kan det då¨vara möjligt att dela med sig av någonting som man själv aldrig har fått. Jo, då vet man ju precis vad det är som saknas.

Jag hade inte tänkt skriva personligt, men det finns väl en mening med saker som sker, ibland, känner jag.

Så hoppas att ingen känner sig alltför tyngd och drabbad, av talet om mitt inre mörker, jag vill sprida ljuset, helst till dom som inte har så mycket av den varan. Lightseeker

Zeretki; du sätter faktiskt fingret på kärnpunkten! Det beror på vad vi talar om. Egentligen ska vi väl kanske alltid börja med att ta reda på vad vi menar med det vi diskuterar. Som med mörker och ljus så tror jag det är extra viktigt…

Jag menar t ex inte att mörkt är dåligt, negativt, ont. Och ljust är positivt, bra, gott. Jag talar egentligen om det naturliga mörka och ljusa, som vi ser i naturen, som vi ser i att det ljusa är det yttre, vakna medvetandet och det mörka är det inre, det undermedvetna. Skuggorna i vårt inre är inte där det "onda" gömmer sig, utan bara sånt som vi inte vill se, eller som vi av någon anledning inte kan se för att vi inte bejakar mörkret inom oss…när man bejakar både mörker och ljus inom sig, först då kan man bli hel. När man inte bejakar mörkret, det är då som det riskerar att bli "ont". Anser jag i alla fall..

Vad jag menar med att stå med en fot i det ljusa och en fot i det mörka innebär alltså balans mellan det som finns i mitt dagsmedvetande (mitt yttre) och det som finns i mitt undermedvetna (mitt inre).

Självklart är det inte normalt att leva i en depression. Fast jag likställer som du kanske förstår inte mörker och depression. Personligen vill jag inte tala i såna termer, för det innebär ju att "mörker" är lika med något sjukt, dåligt, negativt.
Jag anser att det bara för oss längre bort från helande, från naturen…men som sagt, depression är inte ett harmoniskt, "normalt" tillstånd..

Det "normala" vore väl att leva i balans och harmoni med sig själv och omvärlden. Leva i balans mellan ljus och mörker..

En intressant och svår diskussion, tycker jag, med många skrivna "poänger" här.

"att få in mera ljus i livet…. innebär inte det att man lever i ljuset, dvs. man backar inte ut från det som man upplever/uppfattar som mörkt och svårt?"

Som ni skriver, så finns det så många olika sätt att tolka "det här". På samma vis som det finns så många olika sätt att tolka livet!

Kanske kan det se lite motsägelsefull ut, Lightseeker, men jag förstår hur du menar: att man fortsätter att se/vara medveten, även i de svåra stunderna, då det kanske skulle vara lättare att blunda och fly/förbli omedveten.

Om det är så du menar, så tror jag att det är enda vägen mot självkännedom.

Jag tror också att enda vägen mot självkännedom vad gäller de svåraste delarna, är möjligheten att få spegla sig i andra. Vilket också är vad du pratar om.

Vi är predestinerade inombords (i generna) att vara sociala varelser, även om de sociala behoven kan skilja sig mycket åt (i alla fall på ytan). Denna "drift" (finner inte rätt ord) visar sig inte bara i en inre spegel, utan också i en Inre Teater, där vi inte bara själva innehar särskilda roller, utan även har vissa "arketyper" i våra roll-listor, som vi tillsätter andra människor.

Beroende på våra tidigare upplevelser, är dessa arketyper personliga och speciella för oss. Är vi mycket skadade av livet, kan också arketyperna vara skadade och skeva. Vi "tar för givet" att människor är på vissa sätt, och ger dem inte utrymmet att vara de specifika människor som de är, vi "ser dem inte" - vår Inre Teater är igång och spelar upp ett spel. Vilket är precis som det ska vara, men vill vi lära känna oss själva, behöver vi vara medvetna om våra egna inre processer.

Är vi mycket skadade av livet, kan kanske teatern bara spela drama, eller tragedier, eller … ja, whatever, vi ser inte "verkligheten", men behöver vår teater! Ja, som ett verkligt behov alltså, även för läkning.

Balans pratar ni om. Och jag skriver under.

Jag tror också på "motsatsernas tyngd". I det här fallet anser jag att det behövs obalans för att nå fram till balans. Som när man får en pendel att gunga: Först åt ena hållet, sedan åt det andra, och så tillbaka igen fast inte lika långt, osv. tills balansen är uppnådd och känns naturlig, stabil, och bra.

Det är inte lätt att leva! "Balans" handlar inte om att alltid vara lycklig, utan snarare om acceptans. Att acceptera verkligheten. Och på den vägen finns tusen fallgropar att ta sig förbi. Det är en levnadsprocess.

Om vi accepterar att "världen är grym" - gör vi oss själva till offer. Om vi accepterar att "världen är god" - lever vi nog uppe i det blå…  Om vi tror att vi kan styra världen, ser vi oss själva med ett barns "omogna" omnipotens. Om vi accepterar att vi är maktlösa - har vi nog bara gett upp…  … osv.

#13, panora. Oj, vad tankeväckande, försöker nu att känna in var jag befinner mig just nu?

Hm, jag blev känslomässigt krossad, insåg faktum, går från kväll till gryning och ser att saker är djävliga, men väljer att leva genom att ta vara på det goda i livet, och sprida så mycket glädje som möjligt omkring mig. Känner mig mentalt stark, men märker att även jag har dåliga sidor och dagar.

Förundras över de människor som jag har VALT att ha runtomkring mig och över deras val. Ser att det är jag som inte har satt gränser, men så är det inte längre.

Ser att människor SER mig, med andra ögon.

Är förvånad över att jag har KRAFT till så mycket, som jag alltid har trott var omöjligt, för mig. Var kom det ifrån?

Jag tillåter mig också att vara svag, men ser också vid vilka tillfällen när jag känner mig helt hjälplös.

Känner mig SÅ tacksam för häxor, och inser att det är här och med er andra som spegel och brunn, som jag har inhämtat oerhört mycket av källan. Tack! alla ni andra.

(vilken fantastisk personbeskrivning det blev, om vem jag är just nu, tack Panora, för den gåvan, den var djup)

Lightseeker: 

Instämmer! Det var en fantastisk personlighetsbeskrivning du ger. Varm, finstämd, mjuk. Du har ett gott hjärta, och mycket gott förstånd. Fortsätt förvalta dina gåvor väl.

Jo jag håller med er i era tankar. Jag menar naturligtvis att leva så att man mår bra

Givetvis har vi mörkare stunder i livet. Jag klev precis ur en sådan. Dock hade jag styrkan att ställa mej utanför och betrakta situationen. Få en slags självinsikt. Denna sa mej att problemet endast kunde vara ett problem i mina egna ögon och jag hade ett val i att kunna välja att betrakta det som sådant. Jag funderade över situationen och kom fram till att det inte behövde göras större än vad det var, grät en skvätt och gick vidare