kärleken beskrivs i det oändlig, helst vill vi bara minnas det positiva, men osäkerheten, nattvåndorna, svartsjukan mm. den glömmer vi lätt av…

Hellre att ha älskat en gång, än aldrig, men ack så ont, det kan göra…..

Och aldrig du kommer åter. Ja love hurts lightseeker.

"Jag trodde att kärleken var såsom en berättelse i Bibeln, som jag sov med som liten. Jag trodde att kärleken var någonting religiöst, liksom jag, och någonting gudomligt och fyllt av mening. Jag trodde att kärleken var som en vackert inslagen present, som när den äntligen kom som ett brev på posten, var någonting man packade upp under förtjusta utrop. Jag hade väntat så länge att alla platser, alla tider, alla tänkbara tillvägagångssätt redan var använda. Sålunda kom kärleken bakifrån och slog sina knän under mina så att jag föll under smärtan, genom smärtan. Du."

Ur "Älskade du" av Barbara Voors

Så vackert skrivet!

För att kunna älska andra så måste man först älska sig själv.

#3 Åh Iram det är så det känns som den sista meningen. Nu fick jag ord på det. Man har alltid trott att kärleken har varit på ett speciellt vis och sen blir man så totalchockad att man inte hinner med.

Är kärlek smärta?

Det tror jag inte, även om jag upplevt så mycket så kallad "kärleksvånda". Men det var inte "kärlek", det var "passion", uppkommen ur "fel val" beroende på "felprägling". Jag sökte smärtan, för jag behövde komma igenom den, för att NÅ kärleken!!!

Uppväxt i smärta och kaos. Finns bara "rakt igenom" som väg, om jag inte ville fastna i smärtan för evigt, vilket jag var nära att göra. Men jag gav aldrig upp, jag ville alltid FÖRSTÅ. Det jag behövde, var att "mogna känslomässigt" i takt med min ålder. Jag hade mycket att ta igen. Min barndom gav aldrig utrymme för känslomässig mognad, den fick jag påbörja som vuxen.

Kärlek är "vilja och val". Kärlek är "arbete". Kärlek är inte en present man får som man sedan har förevigt utan att vårda väl.

Passion är en flykt från intim närhet, som jag varken kunde eller föstod.

Verklig kärlek är det underbaraste som finns! Men inte lätt att nå, för det handlar om livskunskap.

Att förlora den man älskar är SORG, det är ett sorgearbete.

OBS, jag skriver enbart utifrån - och åt - mig själv. Utifrån min ovana egna kärlek, till min man som jag nu varit tillsammans med i 10 år. Han är värd min kärlek. Liksom jag är värd hans.

Inte för att bara enstaka människa är värda kärlek, utan för - återigen: balans. Jag sätter in lika mycket i vår relation, som jag får ut. Jag är trygg med honom, och mår bra både av honom och av mig själv i vår relation.

hm, kärlek för mig är: att släppa den  man älskar fri. Så synd att dom inte kan se ens avsikter, men så är det, det som man inte tydligt uttalar, når oftast inte fram till mottagaren.