igb ¨'¨´´´´ttttttt<<uk,,,,,,,kmnbvvvvvvvvvbc

Hoppsan, jag har en treårig dotter…

  Tom

Oh, här skulle jag kunns skriva massor ;-) Men det får vänta tills tangentbordet lagats. ;-)

Oh ja…vart ska jag börja *hmm*

När jag fortfarande bodde hemma och jag skulle sova ensam (min mamma sov ofta hos sin manlige vän (usch som jag ogillade honom) hände det alltid saker och jag var livrädd.

Nästan varje natt var oroligt, det knakade i trappräcket och knäckte i dörrfodret till mitt rum. Inte så där som det kan göra utan det verkligen knakade och knäckte som om någon lutade sig emot eller hängde i räcket.
Min mammas alarmklocka kunde gå igång på högsta volym och jag smög upp till hennes sovrum för att stänga av den (sätta knappen på off läge) och sänkte volymen, men den gick igång igen flera gånger iaf på nätterna.
När min mamma sov hemma hände inget, inte heller när min pojkvän sov hos mig, bara när jag var helt ensam hemma.

Jag trodde att om jag hade massor av lampor tända så hände det inget, men det stämde ju inte erfor jag.

En natt (jag var väl 16 år) låg jag som vanligt i fullt upplyst rum, väl inlindad i täcket och med det uppdraget över huvudet och stereon på för att slippa höra hur det knäppte och knakade. När så rummet blev kallt…jag kunde liksom känna hur hela atmosfären i rummet blev förändrat, men jag vågade inte titta ut, och jag hade en otroligt stark känsla av att någon stog vid sängen och tittade på mig.
Jag kommer riktigt ihåg hur rädd jag var och hur snabbt och hårt mitt hjärta slog då…rätt som det var så kände jag hur det drog i täcket…som om någon försökte seg dra av mig täcket från fotänden. Jag höll så klar i ännu hårdare om mitt täcke och då drog det ännu mer envist nere vid fotänden.
Efter en kort stund (kändes som en evighet) så tänkte jag att nu klarar jag inte hålla emot längre så släppte taget vid mina fötter ochh rummet blev normalt igen.

Då var jag nära nog hysterisk kan jag lova!

En annan händelse var oxå hemma, då var jag inte mer än 11-12 år gammal och stog framför hallspegeln och fixade håret innan skolan. Mina kompisar och styvbror hade gått ut för att vänta på mig.
Medans jag står och borstar håret så hör jag en röst…först väldigt otydligt och nästan avlägset men som blir starkare och tydligare…en röst som bad om hjälp om och om igen.
Det var mitt första möte med "det" hemma och jag slet åt mig ytterkläderna och sprang ut, alldeles livrädd. Såklart så skulle pojkarna i gruppen vara morska och se efter vem sjutton som gömde sig på övervåningen, men de varken såg eller hörde något.

Vi flyttade från radhuset när jag var 17 och efter oss så har det varit väldigt många hyresgäster i den bostaden, vi var dom som bodde där längst med våra 9 år.

Vid efterforskningar så har det kommit fram att det är en man som hängt sig i trappräcket i våran lägenhet, efter ett svartsjukedrama där frun var otrogen. Det kan inte ha hänt speciellt många år innan vi flyttade in där för huset var nästintill nybyggt när vi flyttade dit.

Detta är väl de starkaste händelserna som jag varit med om…sen har jag även flertalet gånger fått väldigt starka aningar om saker som har hänt eller kommer hända.

Bl.a. förra sommaren var jag och min make hos hans föräldrar på middag. Där var även en gammal lek kamrat till min man och hennes pappa. Han var relativt gammal och fått mycket krämpor sista året. Under middagen kommer den där starka känslan över mig och min blick fastnar på honom och då får jag ett lugn i känslan som säger mig att detta är sista gången vi ser honom.

En vecka senare ringer min svärmor och jag visste på en gång vad samtalet gällde och förekom henne med sorgebudet…jag sa - XXXX har somnat in nu eller hur ? och det hade han, i det lugna hemma i favoritfotöljen.

För mig är dessa aningar rätt så nya, så jag känner att jag inte har koll på än när det verkligen är en riktig föraning och skulle gärna vilja utveckla denna.

Mvh CBA

#4 men gud så spännande men ändå otäckt!!!

Oj då CBA. Tror nog att du är mer öppen än vissa andra ang andra sidan.

#4 har en del jag också kan berätta, men just ikväll hinner jag inte…. kommer åter med det.

CBA, detta var verkligen spännande! Jag hade blivit galen av skräck om någon dragit i mitt täcke om natten, det kan jag lova!

Jag tänkte berätta lite om min mors föräldragård, för där är det ganska mycket som rör sig runt knutarna.

Gården är gammal, jag tror att den har anor ifrån 1600-talet och den ligger djupt in i hälsingeskogen. Det är ett underbart ställe. På gården finns förrutom boningshuset och ladan en lillstuga, och där har jag tillbringat alla somrar och skollov i min barndom på den tiden mormor och morfar levde. Jag hade även en jämngammal kusin där i den pyttelilla byn (3 åretruntboende och några sommarstugor) och de hade stuga en liten bit bort, så vi lekte alltid och hade kul.

Jag kan nog rätt säkert säga att mina somrar där har påverkat mig väldigt mycket i just detta intresse jag har för det magiska och mystiska. Även om de vuxna inte precis erkände varför, så fick vi t ex alltid gå ut med ett fat julgröt till tomten på julafton. Den var såklart alltid uppäten dagen efter. I boningshuset hördes steg på övervåningen redan när jag var liten, jag minns att jag hörde dem. Att älvorna dansade i dimman på åkern bakom ladan var inte svårt att inbilla sig.

Min morfar såg och hörde mycket som han aldrig riktigt pratade om utan mest nämnde i förbifarten. Han var en skogshuggare av den gamla stammen, och han har varit med om en del i skogen. Och även i huset. Ett tag, det var samma sommar som min mormor dog, klagade han mycket över att det spökade så i köket på nätterna. Ett par människor satt och pratade så att morfar inte kunde sova. Han var inte ett dugg rädd, bara irriterad. Han sa att han trodde det var min mormors föräldrar som satt och väntade på att mormor skulle "komma över", för hon hade inte så långt kvar.

Två olika medium har besökt platsen vid olika tillfällen. Båda har pekat ut ett par platser i byn där det finns småfolk. Särskilt en plats, nere vid en fin bäck vid skogskanten, ska det fullkomligen krylla av de små. Båda medierna pekade ut den platsen. När jag och mina häxvänner var där för något år sedan hade vi med lite gåvor åt småfolket, hemmagjorda pärlsmycken och sånt. Jag tycker gott att man kan visa hövlighet mot de osynliga också! Direkt efter att vi hängt upp pärlorna på ett par träd klev vi rätt in i ett underbart litet ställe med en hoper perfekta gula kantareller! Det kändes som ett tack.

Ett medium som var där talade också om för min moster, som bor  i närheten, att det faktiskt finns en tomte på den gamla gården. Ja det var väl det jag visste, det är ju honom vi har matat varje jul! Han är enligt mediet ovanligt storväxt och ganska ledsen över att gården står tom.

Men det där var några år sedan, och nu är min kusin bofast på gården sedan en tid så nu är nog tomten nöjd igen.

jo vart skal man börja…

när jag va 12 nånting passerade jag en gammal gård på ön där mina morföreldrar bor. Den heter Kil-gården

en kväll jag paserade den gården lukta jag rök. Jag hörte knitrande av brand. Og barn som skrek. det va typ.. långt borta på ett vis, men .. ja.. jag titta mig runt, kunne inget se, såg upp mot kilgården som va typ 30 meter bort…. va nåt skumt, lys i loftsetagen (loftet används inte nu, det är cafe och artelier eller hur attan man skriver det, samt utstälningar av olika konstprylar där nu, det är inte en bebodd gård numera) men annars kunne jag inget se

berätta för mormor när jag kom hem, hon blev rystat, skarrad, men ville inget säga, hon bara börja prata om annat.

några dagar äfter såg jag en skugga i lofstfönstret där uppe, tänkte inget över det sedan det jobbar folk där, dom lär nog tvätta nån gong i mellan även där tänkte jag.

Sen dan äfter det igjen såg jag en grå skugga gå från kilgården ned mot havet. det såg ut som en kvinna, men hon va så dimmig så jag va inte säker, och trodde jag innbillade mig hela skiten (vi hadde berättat spökhistorier bland oss kompisar innan jag gick hem)

Några år senare fick jag veta om att kilgården brann nån gong på 1800 talet. Dom fick släckt branden men godsägarens två barn dog i branden som hadde startat i barnrummet på vinden. Godsägaren va på middag hos prästen, och barnflickan hadde smygit ut för att träffa sin pojkvänn. 3 dagar äfter branden gick hon på sjön.

O.O jag va skitredd för att gå förbi kilgården äfter jag fick veta! Branden har jag dock aldrig sett, men ofta sett skuggan i fönstret eller skugga på väg antigen mot prästegården eller havet!

har varit med om 2 saker…

1. när jag stod och mockade började det klappra från skodda hovar, men ingen var i stallet och speciellt ingen häst. 2 andra i stallet har varit med om samma sak, och det kom från samma ställe. jag bara ställde grepen och gick, varken stängde dörren eler släckte.

2. de va jättelänge sen när jag red Leva (shettisen). jag och min kusin red varsin och min faster gick på en typ traktorväg. Helt plötsligt utan anledning bytte först Levita och sedan Leva till andra spåret. Min faster fortsatte på samma spår och kände nåt gå emot armen men de va ingenting där..inte en endaste liten buske…

 uusch jag är så lättskrämd…sitter här stel som en pinne och vågar inte vända mig om…

I mitt förra hem ,en hästgård från slutet av 70-talet nångång, men då var det ett grisastall so mnybyggt. Och för 8 år sedn byggdes det om av förra ägarna till gården til lhäststall.

Detta var förra vintern, jag stod och mockade i godan ro, medan hästarna åt sin kvällsmat och jag fick en sådan intensiv känsla av att jag itne var ensam, i ögonvrån skymtade jag en man med mössa på sig mot mörkret ut mot gödselstacken till, för vi hade en dörr som vette mot gödselstacken och en mot gårdsplanen och en mot hagarna. i tre dar var han där, till o med min medryttare reagerade p åatt någon tittade på henne i stallet kvällstid.

Slutligenfick jag nog och röt til latt hade han ignet vettigt där o göra kunde han minsann o da gå med sig. Sedan dess kände jag itne av honom. Samtidigt så känns det tråkigt at tjag itne vågade ta reda på vad ha nville.

Sedan har jag ju sett småfolk, inte tydligt emn just sådär i ögonvrån. Älvaringar har jag aldrig sett men skulel bra gärna vilja…

Mitt namn har ropats när jag vart ensam hemma, lite sådär långt bortifrån. Jag har blivit vidrörd både dag och nattetid av osynliga händer mm. Jag hade ett tag 2-3 knytt i mitt hem som bara hittad epå ofog, men som samtidigt beredde mig mycekt glädje.

Jag har blivit "besatt" en gång av en väggmålning jag gjorde på beställning av min dåvarande pojkvän, han vilel ha en mörk gestalt med röda ögon som ha nsjälv kallade för "watcher of magic" och jag fick knappt sova en blund de nätter jag var där, inte förrän han vart färdigmålad kunde jag sova igen…. men de gånger jag var tvungen att kliva upp på natten föra t tgå på toa var ajg tvungen o passera honom. Och jag fick alltid känlsan av at tah snkulel ta tag i mig…..

I det stall där jag har min häst nu fanns ett lugn som vart väldigt trevligt så jag misstänker att där finns en stalltomte, och det återstår väl att se o mha nfår tomteflätor i man och svans…. ^^

Något anant som är väldigt typiskt är just när man berättar om sånt här så erfar man känlsan av att inte vara ensam. Jag vil lgärna förklara hur jag tror det hela hänger ihopa…. Jag tror att andar och måfolk tycker om att höra talas om sig själva, för att på så sätt glöms dom inte bort…. för först när något glömts bort slutar det att existera. Då samlas dom gärna kring de som skriver elelr berättar om dem, luften förändras och man känner sig itne ensam…..

Nu sitter jag här, ensam i min blivande sambos föräldrars hus och fryser om fötterna, det drar litet kallt och jag känner mig inte ensam trots att daniel är på jobb, hans far i byn och hans mor jobbar….. Någonting är här och lyssnar på mina tankar och det jag skriver….. *Ler*

Jag kan berätta om en annan händelse som hände förra sommaren i augusti…

Jag och min make var på min bästa väns bröllop och efter kyrkan var det samling hemma i deras hus och party.

Hon har berättat för mig att de hade några individer som gjorde sig till känna ibland, mest som en känsla av att någon mer var i rummet men inget mer. De som hade haft huset innan hade upplevt samma sak, men att det var inte "de" som var anledningen till att de flyttade…familjen blev trångbodda helt enkelt.

Hur som…under bröllopsmiddagen gick jag in i huset för att byta blöja på våran då knappt 6 månaders lillkille. Huset var helt tomt och ytterdörren stängd när jag gick in tillderas kök och jag stängde ytterdörren efter mig.
Medans jag byter blöjan på honom hör jag tydliga steg av tunga skor i hallen, steg som rätt som det var bara upphörde och jag fick känslan av att någon stog precis bakom ryggen och tittade över min axel. Jag vände mig såklart om, för jag trodde ju att någon kommit in, men det var ingen där.
Jag trodde då att någon skojade med mig och stog och gömde sig, men efter att ha kollat igenom alla rummen konstaterade jag att det var bara jag och lillkillen inne.
Ingen kunde ha varken kommit in eller ut genom ytterdörren obemärkt då den kärvade och man var tvungen att smälla igen den…så min slutsats blev att "någon" var nyfiken på vad jag höll på med i köket och som säkert stog och skrattade åt att min lillkille kissade en båge på min kjol och ner på golvet :o)

Den här gången blev jag inte rädd utan fnissade och sa nått i stil med -Nyfiken i en strut!

Nu kan jag berätta lite av vad jag upplever här hemma i huset, men vet inte vad detta beror på. händer bara när jag e själv hemma, eller själv vaken.

Det låter som att det är någon som går på övervåningen och sen nerför trappan. Vår trappar knarrar jättemkt när man går i den, knarrar även när katterna går i den. Har hänt när vi haft min sambos barn här. De och vi sover på övervåningen. Jag satt en kväll i soffan och kollade på TV när jag hör någon går där uppe och på väg ner, men det kommer ingen. Jag struntar i det och sen hörs det igen. Jag går upp och kollar om barnen sover eller om det är de, men barnen sov och inga katter inne…… …..vad var det???

En annan gång var jag och en kompis ute, då satt hennes lillasyster och hennes pojkvän barnvakt här, och när vi kommer hem från kvällen så säger systern " det lät som barnen var uppe flera gånger och kom ner i trappen, men de sov". Tror ni jag blev rädd???? nu är det 2 till som hört detta och de visste inget om detta innan.kan ju inte vara inbillning då. Nu har jag inte hört detta på ett bra tag.

Många gånger kan jag inbland också känna mig iaktagen i sovrummet. Vaknar många gånger av att det känns att någon tittar på mig nere vid fotänden, men där e ingen. Detta e lite jobbigt ibland då min sambo inte tror alls på sånt här då han inte hör eller märker och jag e mkt lättskrämd. Jätteintresserad men vill inte vara med om något själv. Vad tror ni detta kan vara???

sen har det hänt saker i min farfars gamla hus han hade innan, men det kan jag skriva om en annan gång

Pim, om det är någon som står vid dina fötter, känner du dig matt och uttömd på energi dagen efter? elelr är det bara en obehaglig känsla?

Prova att fråga "närvaron" vad det vill… och somnar du om igen kanske "närvaron" genom dina drömmar berättar vad som är fel, för av någon anledning så söker "närvaron" uppmärksamhet.

#15 har inte tänkt på det med energin, men däremot när jag vaknat av att jag känner mig iaktagen så har jag bara satt mig upp och tittat sen har jag lagt mig och somnat om igen. Men jag känner i övrigt mig mkt tömd på energi och gjort ett bra tag. Orkar ingenting. Kan ej heller minnas att jag drömt ngt. ibland känner jag obehag av det men inte alltid. Det jag mest märkt av nu senaste tiden är att jag mig hela tiden tycks ser att någon går förbi mig i ögonvrån, men där är ingen, och det kan inträffa lite var stans inte bara här hemma.

vet inte om det hör till detta, men i samband med att energin försvann så känner jag mig splittrad. glömmer allt, minns knappt vad jag gjort på fm när det är kväll….detta e mkt jobbigt

pim, det låter som om den du har i ditt hem (om denna närvaro besöker dig ofta) är det som gör att ud känner dig tömd på energi.

När började du vakna av att du känner dig iakttagen? i samband med  att du började känna dig matt?

Men prova i varje fall att fråga vad närvaron vill dig.

har inte märkt av detta på ett tag nu, eller om jag bara e van nu… men trött ändå.

Låter som denna varelsen tar sin "föda" från dig.. för att bli stärkare.. vi hadde en sådan som levde på en bekant av mig.. inget trevligt alls när detta händer.

Man kan forsöka sätta upp ett skydd, typ att man gjör en sköld runt sig så den inte kommer till

#20 hur gör man denna skölden då?

#21 ooo det finns det hundra framgongsmetoder på :D men mäst succe har jag haft (personligen) med att sätta mig ned och meditera till jag tömt huvudet för alla tanker. Sen har jag visuellt sett för mig att jag står på utsidan av mig själv och med mina händer formar en aura rundt mig. jag ser för mig att dena auraen växer fram som ett "glas", en slags.. kuppel säger vi på norska, runt mig, samtidig som jag framsäger för mig själv att denna aura skall skydda mig mot det negativa. Vad jag forstog på en av dessa clair voyant personerna min mamma kjänner i norge kan framgongsmetoden variera från person till person, och hur man ser för sig att man stärker sin aura kan variera från person till person. Det viktiga är att det kjäns rätt för dig.
Du kan, äfter va hon berätta för mig, ränsa din aura för negativ påvärknad vid att visualisera att du tvättar din aura ren för det negativa, hur du ser för dig att det negativa ser ut bestämmer du, och hur du föreställer dig att du tvättar det är ju även det upp till dig. Du märker ju snabbt nog om du hittat rätt metod.. :)

Något anant jag gör, som ppåminner mycket om Shailinas teknik är att jag ligger eller sitter i min säng och föreställer mig en stor bubbla som är runtomkring mig. Känner jag att jag har koncentrationssvårigheter så andänver jag handen som för att rita upp en liten cirkel ovanför mig som jag låter visuellt expandera och bilda den här bubblan.

Ibland ritar jag också upp ett pentagram som jag låter smälta in i bubblan. Tanken jag har när jag gör detta är ungefär "inget kan komma åt mig, i denna bubbla är jg säker, skyddad av vilja och tanke…" ma nkan göra det hela till en jätteritual men det behöver itne vara så….

Det kan göras enkelt "detta är min trygga bubbla, allt ont härifrån." som exempel räcker att tänka också, men ajg är en sucker för litet mer flamboyanta tekniker :D

Ja, LinaN, det är perfekt vis att föreställa sig hur man är skyddat :) för mig funkade det med glasklockan, för dig med en bubbla runt, kanske det skulle funka med nåt annat för pim för alt vi vet, men det hela botnar i att det är olika hur vi visualiserar saker :)

IBland när jag ligger o ska sova så känner jag att nån stryker mig på armen eller pillar mig i håret..jag e 100% säker på att jag e vaken.. det känns som om det e en person som vill mig väl iallafall.  det har börjat mer o mer efter min mormor dog för ett halvår sen…första gången det hände så blev jag livrädd men nu börjar jag kunna klara av det en gång sa jag sluta röra mig o då slutade det.

Har varit med om en del. I huset  jag växte upp i, så var det nån som fanns där. Öppnade eller stängde dörrar, förnimmelse av att nån var bakom mig. Då var jag inte gammal och förstod så mycket. Mamma förstod desto mer…när jag var runt 10 11 år försod jag att det spökade. Pappa hade råkat ut för en del insidenter också. Han som inte trodde på spöken. Vi satt nere i vardagrummet och hörde steg från ena änder bort och försvann där det var ett fönster.

Min syster hade "vänner"i en av garderoben, jag hatade att gå och hämta nåt i den garderoben.

Sen flyttade vi. Har haft känsla av att nån ropat på mig samt stå vid sängen och tittat. Ibland har jag vaknat och kan inte röra mig eller prata. Det var jobbigt.

Sa till slut att nu vill jag sova ifred och då blev det lungt.

En gång när jag var hemma, bodde i Tyskland några år, så kändes det som någon knackade på mig för att se om jag verkligen var hemma. Underlig känlsa. Inget konstigt eller ont. Bara Hmmm är du hemma? Det var andra gånger jag hade en otäck känsla. Det var säkert väldigt blandade andar i det huset. 

Har sett spöken nån gång. Ibland har jag rått mina vänner, fast jag inte vetat varför jag sagt de sakerna till dem.

Spökade i ett gammalt stall jag stod i. Mest när man var själv narurligtvis.

Har haft sanndrömmar, känt närvaro av andar på andra ställen.

Föraningar ibland som heter duga. Fast den värsta var när mamma dog. Magen var i fullt uppror, och jag fattade inte att jag skulle åka hem. så när jag kom hem fanns hon inte mer. Sen dess har jag försökt att lyssna på min"magkänsla" fast det är svårt ibland att reda ut vad det är.

Bromsat mitt på vägen utan anledning. strax efteråt skuttar några rådjur över vägen….

Ja, det finns mycket, och i nuläget försöker jag att sära på dessa saker och utveckla mig mer.

Undrar om ni orkade läsa detta inlägg 

Hmm.. kan ju berätta om två saker..

Först en trevlig sak; när min gammelmoster dog var det precis innan att jag skulle hälsa på henne; hon bodde rätt lågnt ifrån mig. Men jag kom ju inte iväg i tid, gissa om jag var förkrossad.. hon var en av de två personerna jag leve för i världen (den andra är min bror.) och jag grät i veckor innan jag lugnat mig tillräckligt för att liksom börja gå vidare så smått. Men jag kände ofta doften av henne, och närvaron..jag kan inte komma ihåg hur hon såg ut, men jag kan minnas doften på något sätt. Flera år senare besökte jag huset hon bott i, det är helt renoverat, en liten stuga i skogen. Ingenting var sig likt, och jag mindes inte mycket av det heller.. Så när jag skulle gå tillbaka till bilen vände jag mig om och såg henne. Det var helt tydligt trots att jag redan börjat glömma hur hon såg ut. Hon vinkade och log. Sedan dess har jag inte känt av henne alls och på något sätt saknar jag henne inte på samma sätt.

Det är inte den mest märkvärdiga händelsen i mitt liv.. men den jag tycker bäst om. Det andra som hänt är lite mer i stil vad man ser på TV..heh..

 Det var bara ett par år sedan, jag och en till bodde på ett internat på vår gymnasieskola i veckorna. (En tvårums lägenhet) Det var allmänt känt att det fanns ett spöke där, ''Henry'' (jag antar att det namnet är påhittat, men vem vet?), fast jag tror väl inte att någon tog det på alvar. Inte jag heller, trots att jag sett min avlidne gammelmoster tidigare. Inte förräns jag flyttade dit i varje fall.. Väldigt ofta när vi kom hem efter skoldagen var alla garderobsdörrar och köksluckor öppna. Fönstrena öppnades också (vaktmästaren var ganska förbannad på detta pga inbrottsrisken..och ''men det var ju spöket!'' gich inte riktigt hem..trots att det är en härlig vaktmästare med mycket humor x). Vi hörde en del konstiga ljud också, bl.a. hörde vi hur frysboxen i kylen trillade ner. Vi brydde oss inte om det..men den trillade ner ett flertal gånger samma natt fast att vi aldrig satte upp den igen. Kökslådorna brukade skramla och vara halvöppna på mornarna ibland och en gång hittade vi brödkniven nerstucken i en blomkruka…

Det var vad vi hörde och såg efter honom, men jag såg honom faktiskt en annan gång, fast ganska otydligt. Jag satt i soffan och såg på TV medans min rumskamrat dushade. Sedan ser jag hur min rumskamrat (antog jag) går ut i köket. Någon minut senare stängs duschen av och jag ser henne igen, lite mer tydligt nu. En aning skärrad frågade jag om hon nte nyss gått ut i köket, vilket får henne att skaka lite på huvudet och se ut som om jag är knäpp..

En annan gång satt vi båda två i soffan när garderoben öppnas, jag ser hur nyckeln vreds om innan dörren glider utåt. Jag går och stänger och är redan halvägs tillbaka till soffan innan jag inser att det inte stod någon där som vred på nyckeln..XD Det var ändå ganska roliga tider:P

Nä, nu ska jag läsa era historier:P

Sanndrömmar i viss utrstrckning, föraningar och att se vad so msak hända….

Var en gång när ajg skulle rida min fullbodshäst, när jag kom til sltallet och klev u bilen så såg jag för min inre syn hur jag föll av honom när jag skulle galloppera.

Gjorde vid hästen, satt upp o red entur, när jag sen väl skulle galloppera så var det med den kalal känslan av att jag kommer åka av. sagt o gjort, jag föll exakt så som jag föll i "synen" och ajg är en relativt säker ryttare i sadeln.

Har en mycket nära vän till mig, och vi avslutar ofta varndras meningar, tänker och säger sammas ak exakt samtidigt…. Tror att vi själsligen kan vara tvillingar…

tro nu itne at tjag försöker vara märkvärdig som akn och ser o märker allt jag berättat om. jag har ingen anledninga tt fara med osanning för er….. det jag berättar är egneupplevt…. hoppas ni tror mig…

När jag var yngre, ledsen och ensam så fantiserade jag mycket och det dök alltid upp en viss man i mina tankar. Han fick mig att känna mig lugnt och trygg men ändå skrämd på något vis. När jag gick ute och det var mörkt och jag var rädd så kunde jag viska hans namn, prata till honom eller till månen och allt kändes redan lite bättre. Nu på senare dagar är jag ganska säker på at han måste vara min beskyddare men jag har en känsla av att han är besviken på mig för något och jag vet inte riktigt vad.

När jag var yngre trodde jag mycket starkt på "sådant här" och lekte dumma lekar som anden i glaset utan förberedelse och många läskiga saker hände. Fick reda på hela min ena väns livshistoria genom en sådan lek och den var inte vacker den historian. Jag har alltid varit otroligt mörkrädd så jag slöt allt detta ifrån mig ett tag.

När jag sedan började gymnasiet skaffade jag mig helt nya vänner. En av dem kom mig riktigt nära, hennes föräldrar hade tidigare under året varit med om en brand och båda blivit bärndskadade, pappan mycket svårt. Så nu till händelsen, vi satt en morgon i hennes kök som ligger just bredvid hallen när jag ser en stor, svart, lurvig hund stå utanför deras toalettdörr och titta på mig. Jag frågar lite skämtsamt om det någon gång bott en hund här. Och hon säger att hon inte vet. Ett halvår senare fick hennes far diagnosen canser i halsen. (jag frågade en vän som håller på med "sånt här" och han berättade att svarta hundar ofta är ett tecken på fara och att den var lurvig kan betyda oundviklig fara) Min väns pappa är tillsvidare "frisk" från canser men jag kan inte låta bli att vara orolig.

En gång när jag och min pojkvän skulle sova hos honom så kände jag att någon tittade på mig genom dörrspringan ut i hallen och jag "såg" inuti mitt huvud att han var sirka 1,75 lång och hade mörkt hår, han var rätt ung. Jag såg honom inte men jag "kände-såg" honom om ni förstår. Jag vart livrädd och bara blundade tills jag somnade. Jag hörde efter lite med grannarna och jag fick då reda på att det bott en psykiskt sjuk, våldsam ung man där innan min pojkvän och att denna man blivit mördad i hallen. Jag blev såklart otroligt rädd och frågade än en gång min kunnige vän om råd. Han sa att jag kanske kunde fråga vad han ville men att det kunde var farligt. Nästa gång jag "kände av" honom så bad jag honom gå och lämna mig ifred och det gjorde han, ett tag. För någon natt sedan käne jag att han var där igen men sköt ifårn mig det som en inbillning. Jag har också känt några gånger då jag sitter ensam i hans vardagsrum att det kommer en liten kyla över mig som snabbt försvinner igen.

När jag var liten har jag också alltid vaknat av att min far ska väcka mig just innan han kommit och väckt mig. Jag har vid ett flertal tillfällen "hört" att mina föräldrar kommit hem just inna det kommit hem. (jag har också hört att de har sårtens kännslor är vanliga och att det beror på mänskliga energier) När jag en gång slagit mig illa och fått ett stort hål i gommen så visste min mor instinktivt att något var fel(hon var på promenad) och vände hem igen.

Jag kan drömma underliga saker. Det här är alla drömmar för inte så länge sedan.

1. Jag drömde att jag låg och sov bakom min pojkvän, som alltid ligger ytterst, och det kom en varelse och tittade upp på mig från sängkanten. Jag vaknade vettskrämd av ett ryck och fann att jag låg och sov precis som jag drömt att jag gjorde.

2. Jag drömde enhel lång jätteknasig dröm som jag inte tänker håller er med att läsa. Det hela slutade i alla fall med att det kom ett flygande vänligt kvinnligt ansikte vid någon diffus regnbåge och hon sa till mig "Dra kraft ur livets ljusa färgslinga." Jag kände mig lugn när jag vaknade.

3. Jag drömde en hel till lång, konstig dröm. I den drömmen fanns en charmig "man", snarare väsen, som tog med mig till solen och berättade att han samlade på solsubstans. Det gav mig också en härlig känsla.

Under den senaste veckan/2 veckorna så har tv-apparaten i mitt rum slagit på sig själv två gånger. Och förra året vid juletid så slog cd-spelaren nere i vardagsrummet på sig själv 2-3 gånger.

Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera detta, jag är så otroligt nyfiken men samtidigt totalt vettskrämd.

Jag måste också tilläga att jag vid några tillfällen försökt meditera för att bli lugnare men jag gav upp detta efter ett tag tå jag alltid vis samma "ställe" mött på ett hinder som skrämmer mig till att inte fortsätta.

Är det någon som kan hjälpa mig att tolka allt det här?

Ursäkta mitt oerhört långa inlägg, men när jag väl börjat skriva ville jag bara få ur mig allt.

#30 JAg kan bara tala utifrån mina egna upplevelser men kan säga som så att varje gång jag drömmer om regnbågar brukar det va ett sätt för mig att ladda mina Mediala och Empatiska förmågor.

Jag har varit Medial och Empat sedan jag var väldigt liten.
jag hade vid flera tillfällen som liten en man med mig klädd i motorcykel outfit.
Han följde mige genom åren och jag skrämnde *ursäkta språket* skiten ur mamma när jag vid 2 tillfällen bad mamma sätta fram en kopp till Jannars *jag var ca 5-6 vid detta tillfället*
det var inte förens jag fyllde 14 som jag började läsa på coh fundera mycket på mina förmågor som jag faktiskt inte riktigt förstod då.

Jannars *som faktiskt hette Jan* var en ung man i 24 år åldern som dött i en svår motorcykel olycka.
han blev på körd av en lastbil som kom i fullfart imot honom utan att se honom.

Han sökte sig till mig eftersom ajg som liten var väldigt öppen mot det andliga och det är jag än idag.
han kom inte vidare förens hans familj fått veta att han hade det bra och att han väntade på dem.

När jag precis fyllt 19 så var det en kväll när jag blev väkt mitt i natten av en kvinna som sa mitt namn.
Första tanken va det e nog mamma det har säkert hänt nått *mamma har nycklar hem till mig och fästmannen* så jag sätter mig upp, tänder lampan med ingen är där.
kollar lägenheten för säkerhet skulle men sen e det lugnt.
lägger mig och somnar om och blir åter igen väckt.
Kvinnan ber mig skynda att ringa min väninna för nått e fel.
men jag tänker inte mer på det utan försöker somna om med tanken jag ringer henne imorgon.
Åter igen men denna gången riktigt bryskt å med ett ryck i armen väcker hon mig och ber mig att genast ringa min vän.
min väninna svarar ionte i telefonen så jag ringer taxin och åker över till henne ringer som en galning på hennes dörr tills hon öppnar med håret på sne och invirad i moronrocken frågar mig va fan gör du här ??

ville inte skrämma henne så jag bara fråga om allt va ok med henne och bebisen i magen *hon va i 7 månaden med min guddotter*
Jaja säger hon allt e lugnt.
så jag kliver in hos henne å lånar soffan att slagga på hinner knappt mer än somna så hör jag kvinnan igen denan gången be mig att ta med henne till sjukhuset genast.
Så återigen klär jag på mig och hasar in till  X som sover som en stock  väcker henne så försiktigt jag kan och ber henne göra sig i ordning å ta fram BB väskan .
hon är super motvillig men tillslut ger hon med sig när hon plötsligt får svår magknip.

vi tar oss till akuten och dom susar iväg med henne in på förlossning  där det konstateras att det måste bli ett akut kejsarsnitt för att bebisen  har sin navelsträng tätt virat runt halsen.
läkaren sa åt migatt hade hon kommit in 20 minuter senare hade varken hon eller dottern överlevt.

jag och min vän har så här några år efter konstaterat att det va hennes mamma  som när hon levde aldrig gav sig förens man tittat till någon eller gjort det man skulle *hehe*

Jag har långt kvar va det gäller mediala och empatiska sidan men allt från magi,tarot,Drömtydning  till det andliga ligger mig varmnt om hjärtat och jag jobbar för att utveckla mig mer å mer.

ber om ursäkt att det blev så långt

Oj, det var en gripande historia. Vågar jag fråga om barnet överlevde?

Jag har aldig sett min "beskyddare" men jag har en bild i huvudet som jag får varje gång jag tänker på honom.

Jag vet bara inte vad jag ska göra med det här, ska jag skjuta det åt sidan igen eller försöka ta tag i det och hur gör man i så fall?

Det är ingen fara att det blev långt, det var intressant att läsa :)

#33 Jajemensan hon lever  och är en snart 4 årig liten bustös.
det är min älskade guddotter.

Du bör va säker på va du klarar av innan du ger dig in idet.
För det är väldigt viktigt att man lär sig stänga av när det blir för mycket.
Det finns säkert fler som är mer kunnig i ämnet än va jag är men som jag skrev innan jag kan bara tala utifrån egna upplevelser.

jag hade nog ångrat mig om jag inte fortsatt öva mig på mina förmågor.

Känner du dig 100 %- igt säker på att du vet va du ger dig in på och klarar av  kan du försiktigt börja öva dig sakta men säkert.
som skrivet ta det bara försiktigt å kanske skaffa dig några ljus och bra skydds spells som funkar bra för dig så ska du va noggorlunda säker mot allt när du övar dig.

Ojojoj va intressant och läsa allt.Jag ryser, är vettskrämd men samtidigt jättenyfiken. Jag vet inte vad jag skulle ha gjor om nått sånt här hände mig. Jag skulle nog bli psykiskt störd :S. Jag kommer inte kunna somna ikväll ( å jag som har nog med sömnproblem ) Åååh, önskar jag inte va så rädd för det okända/döda, men ändå är jag inte rädd för döden, är inte dt konstigt?

när jag var liten bodde vi en en lägenhet i en stad. jag kommer ihåg att jag skulle gå från ett sovrum till ett annat när jag såg en svartklädd man komma in genom den stängda dörren. Den bilden från lägenheten är väldigt tydlig. Jag vet att en man som hade bott där innan tagit livet av sig och hans kläder var kvar när vi flyttade in.

Härom veckan hände nåt konstigt i stallet. Jag stod och mockade min box när boxdörren plötslig svängde igen. I och för sig blåste det men det var bara min boxdörr som stängdes, ingen annan. Konstigt! Gården där jag har min häst har varit i min släkt i 300 år innan den såldes för ett antal år sedan. Kvinnan som bor där påstår att hon hör och ser saker där, att det inte är riktigt stilla där.

I det hus där jag bor, som är rätt gammalt (flyttades på 1860-talet men själva huset stod på annan plats tidigare) hör jag då och då att det går någon på övervåningen trots att det inte finns någon där. Och ingen vill sova på övervåningen, så alla fyra personer i familjen delas på de två rummen på bottenvåningen (tonårsdottern i lilla kammaren innanför köket, vi tre andra i det större sovrummet). Och när jag hörde efter har ingen av de som tidigare bott i huset velat sova i övervåningen, inte ens de som bara hyrde ett år av den förra ägaren.

Särskilt i ett av rummen på övervåningen (det som är lika stort och ovanför vårt sovrum) finns det något. Vi har det som tv-rum nu, och om det någon gång händer att mina döttrar glömmer att släcka och stänga av tv-n innan de går ner (jag ser sällan själv på tv, mina enda ärenden till övervåningen brukar vara till badrummet och så för att städa ibland) så händer det klockrent att jag vaknar plötsligt mitt i natten och känner att något är fel. Numera vet jag vad som behövs, om jag vågar mig upp i övervåningen och släcker/stänger av så får jag sova sen. Men i början vaknade jag bara och låg kallsvettig och stel i flera timmar, ibland ända till morgonen. Jag har aldrig sett något, tror inte att jag är den sorten som "ser". Däremot hör jag, ibland är det så att jag liksom "hör" utan att höra (låter konstigt, men det är som om man plötsligt bara "vet" något som trots allt kommer utifrån).

Jag sköter (sporadiskt) graven åt den släkt som bodde här innan (som förre ägaren köpte av - eller snarare av dödsboet). Den siste råkade dessutom vara syssling eller nåt till min morfar. Därförinnan var det hans föräldrar och farföräldrar (och de delar grav och gravsten alla fem). Ingen av dem har mig veterligt dött en onaturlig död eller så. Men det känns som om det finns ett allmänt missnöje gentemot mig. Det kanske är för att jag inte är så huslig av mig, det är oftast ostädat osv. Eller är jag för dålig på att plantera på graven? Sätta ljus och lykta när den tiden är? Jag vet inte.

Apropå att vara en som "hör" så har jag faktiskt "känt" en gång också. Jag steg in i köket hemma hos en vännina, och precis när jag steg över tröskeln kände jag ett stråk av smärta i njurtrakten. Eftersom jag själv en gång haft en urinvägsinfektion som hade gått upp till njurarna kände jag direkt igen känslan. När jag tog ett steg till var det borta igen, så jag förstod att smärtan inte var min egen. När jag frågade henne, så där som man gör, "hur är läget?" svarade hon att hon hade så ont i ryggen. Att sängen måste vara dålig eller så. Men då förstod jag att det var hennes smärta jag känt och sa att hon måste gå till doktorn och få något för sina njurar. Och det visade sig att hon hade fått en rätt allvarlig bakterieinfektion som hon fick antibiotika mot. Kanske hade hon blivit bra utan mitt råd, men det kändes ändå som att det haft något syfte att jag "känt" hennes smärta…
Oftast när jag känner "andras smärta" är det så många i närheten att jag inte kan avgöra vem det kommer ifrån. Och alltså inte göra något åt det.

Jag upplever för tillfället två oförklarliga upplevelser.

Den första är i "drömmarnas värld" . Jag drömmer då och då, kanske en gång i veckan, om något meningslöst. T.ex. att jag ser min hund dricker vatten och det droppar exakt fem droppar ifrån skägget. Drömmen pågår bara i några sekunder.
Flera dagar senare, upplever jag drömmen. t.ex. när man sitter vid köksbordet och vovven lunkar in, dricker och det droppar exakt fem droppar. Skumt faktiskt.

Andra är lite märkligare. När jag reser mig hastigt brukar jag bli yr. Ganska normal upplevelse för en del. Men jag ser bilder. Det brukar mest föreställa någon jag tycker om som gråter eller har en kniv i hjärtat eller något sådant. Vääldigt otäckt.

På äldreboendet där jag jobbar, går hissen av sig själv utan att någon är i. Gungstolen i ett dagrum brukar gunga av sig själv, ibland busar den/de som är där och sticker fingrar i ryggen på oss eller pillar oss i håret.Hemma hos mig har jag en spökkisse som kommer och hälsar på ibland. Jag tycker det är jättespännande med spöken/andar som gärna vill hälsa på oss.

Det har nog vart som så att vi har en spökkatt i vår nya löägenhet…. För väldigt ofta nu det sista har jag sett en grå katt (jag har bara svartvita) gå omkring i hallen och i vardagsrummet.

Jag har inte vågat mig in här förrän nu. Jag har varit med om saker som jag har haft svårt att hantera.

För 14 år sedan så var min syster gravid, vi hade blivit osams några månader innan och vi pratade inte med varandra just då. Jag kommer hem till min pojkväns inneboendeoch skulle jag berätta att jag fått veta att hon också är gravid (jag var också det). Men i samma stund som jag säger det här så känner jag bara helt plötsligt att det inte kommer att gå bra för henne. Jag säger orden "hon kommer att få missfall". I nästa stund säger både han och jag fy fan så otäckt att säga. Det går ca 2 veckor och jag kommer kommer då hem med nyheten om att hon fått missfall. För ett år sedan vågade jag berätta för min syster om att jag kännt att det skulle hända.

Sedan har jag flera gånger bara "vetat" saker. Kan inte förklara varför, det kan vara allt ifrån att veta vilken siffra som jag ska satsa mina pengar på i chokladhjulet på Liseberg, till att jag vet att något kommer att ske.

Jag har flera personer i min närhet som dött som skapat stor sorg, min mamma, 2 vänner på olika arbeten, 1 riktigt god vän som tagit livet av sig.
En natt som jag kände stor saknad efter min mamma sa jag högt ut i tomma intet "snälla mamma, jag behöver dig, du måste ge mig ett tecken". Den natten vaknade jag av att jag inte kunde andas, något tryckte så otroligt över mitt bröst att jag hade svårt att vakna. Natten efter så låter jag mig själv utforska det hela lite mer. Jag känner att det är tre personer som sliter i mig för att få min uppmärksamhet. Precis som om de stod och slet i mina armar åt varsitt håll. Jag vaknar upp med riktig panik då.
Efter samtal med en bekant som jag vet har kontakt med andar får jag rådet om att be dem sluta. På kvällen innan jag somnar så säger jag tyst, klart och tydligt, "tack för er uppmärksamhet, jag vet att ni är där, men jag kan inte hantera det hela. Ni måste sluta." Efter det hände inget mer.

Jag blev gravid med min yngsta en natt mellan fredag och lördag. På lördagen dör min mamma i cancer. Hon fick aldrig veta om att jag var gravid igen. När jag fått min dotter och några månader har gått så känner jag att någon är i rummet. Jag sitter med min dotter med hennes rygg mot min bröstkorg. Det enda hon ser är ett stort rum. Direkt framför hennes ögon är dörröppningen ut i köket. Det finns alltså inget att fästa blicken på. Men helt plötsligt hör jag hur hon börjar skratta, ett sådant där skratt som slutar och sedan bubblar upp igen. Så som barn skrattar när någon står och gör roliga grimaser framför dem. Hon sträckte även händerna uppåt framför sig. Jag satt tyst och kände hur lugnet lade sig i rummet. Jag sa tyst "hej mamma". Jag kände så väl att hon var där för att kolla in sitt nya barnbarn.

Jag kan även ibland känna att något helande och lugnande kommer ut från mina händer. När jag tänker tillbaka så kan jag bara minnas att det skett när jag masserat djur. Antingen mina illrar eller mina svärföräldrars hund.

Jag skulle nog vilja börja med att läsa några nybörjarböcker om häxor. Jag är helt novis men också medveten om att jag har något jag kanske borde undersöka. Kan någon rekommendera en bra "nybörjar"bok ?

Min senaste grej inträffade strax efter att en barndomsvän till mig tagit livet av sig. Jag hade inte haft någon kontakt alls med honom sedan vi blivit vuxna och flyttat hemifrån. Detta hände nu strax innan julafton. Redan natten efter att jag fått beskedet drömde jag om ett kort. Det var jag min vän och hans bror som satt på en trappa och log mot kameran medan vi höll om vandra. Sedan fortsatte bilden av detta kort dyka upp även i vaket tillstånd. Jag förstod inte vad det var för någonting. Kunde inte minnas någon sådan bild på oss tre. Så jag ringde min pappa och frågade om han visste om det fanns något kort på oss tre tillsammans. Dan efter kom pappa hem till mig och hade med sig ett kort, nästan identiskt med det jag hade sett för min inre syn. Trodde nu att mina syner skulle försvinna men inte. Så en kväll så satt jag mig ner och funderade på detta. Då kom jag på att möjligheten, att det var så min vän ville att jag skulle minnas honom fanns. Så jag började prata högt och lovade honom att det var mina barndomsminnen jag skulle komma ihåg honom i. När detta var gjort kom heller bilden av fotot inte tillbaka mer.

Jag brukar ofta få starka känslor om att vissa saker ska inträffa, och så gör det även det. Tillexempel dagen då jag körde av vägen och även då min bästa vän gjorde likadant månaden efter.

Jag brukar även känna att "någonting" håller på i mitt hår, vilket är för mig oförklarigt.

En sak som jag minns väl är också då jag pratade med en kompis i telefonen och helt plötsligt började hennes piano spela på nedervåningen, vilket var väldigt märkligt, då inget hade ramlat ner och hon var ensam i sitt hus den dagen.

En annan sak var när jag hade sovit i stallet och när jag klev upp och gick ut ur rummet och märker att dörren till toaletten är stängd och även låst, dagen innan då jag hade gått och lagt mig hade jag inte ens stängt den dörren. Den dörren är även väldigt trög att både stänga och även låsa så om man gör det så låter det väldigt högt och eftersom jag sov i rummet brevid borde jag hört ifall någon hade kommit, men jag visste att den dagen skulle jag vara själv i stallet och då var även ägarna bortresta till England. När jag väl hade fått upp låset så var det givetvis ingenting där.

fram tills den dan då jag fyllde 18 var jag relativt ovetande om allt som "hände" runt om kring mig!!!

jag skulle vara ensam hemma å ta hand om min katt otroligt nog så var det katten som tog hand om mig!(pinsamt) en kompis hade varit hos mig på dagen, det var då min kompis for som hela h-vetet brakade lös! tidigar på dan hade katten betett sig konstigt, men jag trodde hon var mamma sjuk, för hon ville att jag skulle vara med henne helatiden, hon kunde inte äta om jag inte satt breved henne medans hon åt. Hursomhälst, när min kompis for började det hända grejjer! t.ex spring i trappen, cermoni ljuset föll i golvet, moraklockans pendlar fick eget liv eller vad man ska säga, kalla vind pustar och folk som gick på bron!!!

jag löste problemet genom att: jag tog katten i min famn, ställde mig i ett av husets hörn och började "mässa" mitt namn, mitt häx namn och sa högt och tydligt vem jag var och att jag ville att dom genast skulle sluta!!!

nog för att jag kände mig säger i mitt hörn med katten i famnen men jag fattade fort beslutet att fara därifrån då det inte upphörde, så jag ringde en av minna vänner å bad henne komma å hämta mig. nu var det ju bara så att jag kunde ju inte släppa allt å fara!!! så jag tog mod (och katt) och letade reda på mina hus nyckar, då jag hittat dom gick jag till mitt hörn och väntade…..dom fem minuterna före min kompis kom var det som värst…de går inte att förklara….då min kompis bil körde upp på infarten hörde jag hur nån sprang och sen vart det tyst. jag hedde ut katten och for! och kom inte hem på 2 dagar

det var ingen angenäm upplevelse!!!

när jag ver runt 10 år så bodde min familj i en gammal villa i en lite by, en kväll när jag gick och la mig och skulle sova så la jag mig på sidan och tittade ut igenom fönstret och då såg jag en "hustomte" (vi kallar dom det) han kikade upp igenom fönstret med en luva.

sedan i samma villa i källaren när man skulle gå ner i tvättstugan så fick man gå igenom ett rum, där kändes det jätte obahagligt, håret resre sig på armrna och i nacken och man fick närstan panikkänsla, vi tror att det var hustomtarna som ville ha nerevåningen för sig själva ;-)

i den andra villan vi bodde i så kunde jag höra att det spring någon i trappen, iband på kvällarna och nätterna, det var lixom duns, duns, duns men det var inte någon av mina föräldrar … har fått veta att dom som bodde där innan, mannen i huset hade hängt sig i en trapp på jobbet i slipsen

 och nu när jag och min familj bor i lägenhet så kan jag känna min döda katt komma och hälsa på iband när jag ska sova, det känns i madrassen att det "går" något där jag tycker att det känns precis som hon

Är 1 av 4 systrar i famlijen och den enda som inte haft svårt att sova på nätterna när jag var liten i vårt hus. Mina andra systrar har alltid haft svårt att sova ensam och oftast sprungit in till mamma och pappas, eller mitt sovrum (och jag är inte äldst). Detta gjorde de ända upp till 12 års åldern (förutom den minsta som bara är sju…)

Min mor har sedan berättat att hon ibland frågade sig hur det kom sig att jag inte ärvt denna "rädsla" för att sova ensam. När hon frågat mig så ska jag ha svarat att jag inte sov ensam, utan att en farbror/man med konstiga kläder var där och berättade sagor för mig, som om det vore det mest naturliga som fanns! detta är dock inget som jag kommer ihåg…

Däremot kommer jag ihåg att jag haft svårt att sova i samma rum när jag varit lite äldre, detta pga allt "oväsen" som några förde i mitt rum. De var inte så stora (vad det nu var) men flera stycken som vankade av och an i mitt rum och prasslade i påsar och ibland mummel. Det var aldrig otäckt bara irriterande och ofta vaknade jag i soffan i vardagsrummet. Vad det är vet jag inte, är dock den enda som brukar höra det…

 Sedan en tredje sak jag varit med om var hos min förra pojkvän. Hälsade på honom en vecka och varje natt när vi sov drömde jag om en hotfull man som stod i hörnet av sovrummet, riktigt läskiga drömmar. Varje natt hade jag tydligen tvingat min kille att kolla igenom lägenheten och "ta bort den där mannen", söt som han var hade han tydligen gjort det varje gång bara för att komma tillbaka och upptäcka att jag sov som en stock…:) har aldrig upplevt något sådant förut…

Har varit med om mycket i mina dar men en grej som var lite "kul". Hade ganska nyligt träffat en kille och jag skulle sova över hos honom för första gången. Jag hade somnat och låg vänd emot honom, han var fortfarande vaken. Plötsligt slår jag upp ögonen. Sätter mig upp på sängkanten och stirrar ut i tomma intet. "Hytter" med fingret mot något som för att säga ifrån på skarpen. Lägger mig sedan ner och somnar igen…. Jag hade inget som helst minne av vad som hänt men jag kan garantera att han blev ganska skärrad.

Har en vän som alltid funkar ihop med mig på det sättet att vi tar fram det mediala hos varandra. (har aldrig hänt tillsammans med någon annan)

När jag är ute på skogspromenad så är det alltid ett och samma ställe där det händer skumma saker. Jag har kännt att: någon springer jämte mig, i en annan dimension, supersnabbt, blivit knuffad i magen samt anat småvarelser (tomtar?)

Sist vi var tillsammans så visade jag henne det "konstiga" stället. Jag uppfattade då, igen, att det mediala förstärks när vi är tillsammans. Denna gången uppfattade jag att det stod "någon" uppe på berget och ropade -Hallå! Kanske är det denne person som har skickat ut sina "sändebud", hela tiden, i vetskap eller förhoppning om att någon skall uppfatta ropen.

Vi valde att avbryta vår promenad och följa uppmaningen att komma dit. Vi fick gå ett stycke tills att vi tyckte att vi var framme. Vi lade oss ner på berghällen, i tystnad, var för sig för att känna in vem som kontaktade oss och vad den hade för budskap.

Min vän fick till sig att trädet jämte oss hade haft en hängd människa i sig. Jag kunde se att den hade blivit till mull, vid trädets rot, men fann inga bevis för mitt påstående, så det måste ha varit i förgångna tider. Hon såg att det var en hängning som skulle statuera exempel och skrämma "andra". Samt att många människor var på flykt, tillsammans med "djur", strax nedanför berget.
Någon kommunicerade genom mig och gav råd om medialitet, samt berättade en historia om vad som hade hänt i förgångna tider. Denne någon kallade oss också för häxor, vilket vi förvånade då kunde stämma in i. (det här är ingenting som vi ens har funderat på innan denna specifika händelse, så man börjar ju att undra.)

Vi följde sedan "den forntida flyktingvägen" genom skogen. Jag vet inte vad bergtagen är, men min vän befann sig i en annan kropp och tid, där vi gick. Hon uppfattade sig själv som "mycket lång" och tung.

Vi kunde bägge se denne person och såg samma saker: Androgyn person, rött  och långt hår, strut-hatt, mantel och en enorm "stav", samt mycket magiska kunskaper, dock ej ond.

Min vän kunde även mycket tydligt se att "staven" (med magisk kraft) såg ut på ett specifikt sätt. Så hon ritade upp den för mig och kände ett krav att smida den. Hon som aldrig har varit intresserad av dylika saker. Jag skrattade så gott för jag fick in energier för 2 år sedan hos en annan vän, där jag helt plötsligt blev röksugen, och fick ett stort behov av att tillverka min egen pipa. Jag vet f0rtfarande inte hur jag skall gå tillväga, men det är inget stress. Jag är av den åsikten att tillfället kommer till mig när tiden är mogen, så jag vet precis hur hennes känsla var.

Mina funderingar kring detta är: Har vi blivit lurade? Är det någon som driver med oss i "andevärlden"? Vad för slags varelser kan det vara? Våra guider eller?Vad vill dom, är det något särskilt som man bör akta sig för, när vi besöker platsen nästa gång?

Är det någon annans som har erfarenhet , så snälla ge oss råd!

Light..Huga vad spännande. Blir riktigt avundsjuk :-)

ok, någon mer som har någon känsla för om vi är vilseledda, eller det kanske är "en av våra" guider?

Hmm, bra fråga. Om jag vore du skulle jag försöka fråga min guid eller kraftdjur på något sätt.

#51, Zeretki. hmpf, änglarna har kommit när jag har varit i nöd. Så jag har aldrig besvärat dom i andra fall. Nu har jag ju faktiskt mött Gudinnan och fått svaret att vi delar samma namn och Lyssna: de saker som jag hjälper andra med i detta livet är de uppgifter som hon har haft i tusentals år, jag höll ju på att trilla av pinn, när jag hittade en länk på denna sidan, till alla olika gudar och gudinnor. FÖr där fanns allt detta nedskrivet. Otroligt! säger jag bara. Min guide vet jag inte vem det är än. Och mitt kraftdjur vet jag heller inget om, ännu, så det är kanske nästa steg då.

Men hur gör jag? genom meditation kanske. Puh! det är jag urusel på.

Det där med att ligga på bergshällen som ni gjorde..var väl en bra typ av meditation :-) Jag tror att du passar mycket bra att vara ute i naturen. Jag är absolut ingen meditationsexpert, men jag tror att man inte ska krångla till det för mycket….typ….

Bybo #53 , tack för dom orden. Har aldrig klarat av att göra någon typ av meditation, men att bara sitta ner och  "gå ner i varv", är det bästa och hitintills enda sättet för mig att "få kontakt". Slungar jag då ut en tanke, så brukar jag få omedelbar respons. En gång var jag på ett församlingsläger med en frikyrka. Vi skulle gå ut i skogen och be och hoppas på bönesvar.
Ja, jag satte ju mig ner och slungade min undran rätt ut i luften och fick, som jag nu vet är vanligt för mig, omedelbart ett svar. När jag lycklig i hågen gick tillbaks till dom andra och berättade om mitt sk. "bönesvar", så fick jag veta att -Så fungerar det inte. Ett bönesvar kan ta lång tid….  Det gjorde mig ju bara otroligt förvirrad, för vem är det i sådana fall som talar till mig?

Ja, dom kanske har rätt, det kanske inte är Gud, men vem det i sådana fall kan vara, det vet inte jag.
Skulle jag nu ställa frågan till mig själv, så tror jag nog att det är mina guide/guiderna/gudinnan. men riktigt säker, ja det kan man ju aldrig vara, eller hur?

"Folk" pratar i mitt rum och en kvinna brukar sitta på sängen. Någon går på övervåningen även om vi inte har nån…(bara ett loft)

Lightseeker…Var glad att du inte måste ha dem där långa ritualerna för att få kontakt, som en del tex skriver om..men det är ju deras sätt….

Lita på dig själv du…Ja värsta/bästa häxan….:-D  Jag tror att en del kan få svar ganska omedelbums :-) Ritualer kan väl vara bra, men för min del får det vara lite lagom…bara så jag har en rutin att hålla mig till…

#56 Bybo, jo jag gör ju bara vad min mage säger till mig och som känns rätt.

Men nog har jag i stundens hetta också fallit in i någon ritual. Kallade det bara inte så, just då. Jag tänker bla. på begravningar som jag har varit på, när jag upplevde att begravningsritual var "död"? så jag satte mig under det mäktigaste trädet, som riktigt ropade på mig, och började gråt/sjunga, för det var mitt behov. Jag vände mina händer mot solen och kände att jag fick rätt "ritual" för mig, istället för att dela en "död" ritual med de Känslokalla människorna.

Vid en annan begravning så hade jag med mig vit salvia och smulade ner i kist-blomman, samt smulade även ner litet grand i ljuset, över kistan samt i alla de fyra väderstrecken, vid avskedet. Jag bara gjorde det som kändes som det rätta. Ingen har lärt mig, jag har heller inte läst mig till något, men jag litar till min känsla.

Vad är rätt och vad är fel? jag tror att så mycken kunskap har gått förlorad under århundradens förlopp och visst är jag intresserad av att lära mig av "de Äldre", men var finns dom, idag?

Härligt…lyssna på magen :-D

#57 Jag tror på att göra ritualer från sitt hjärta. Har gjort det sen jag var liten, då visste jag inte vad jag gjorde men jag skaffade mig beskydd då.

Ja å hjärtat så klart!!!! :-d det gör jag jämt…eeee…. tänkte nog mer på magkänslan

*lol* Tja, hjärta eller mage spelar nog ingen roll. :) Jag älskarm in mage också. :)

Jo känslan är helt rätt!! Det har jag mer och mer kommit underfund med genom åren. Känsla i samverkan med fantasi kan leda till de mest fantastiska upplevelser. Dock vet jag att det inte är enbart fantasier då jag många gånger sett samma saker som andra. En viss skillnad kan förekomma, men det är bara naturligt. Allt handlar om den egna upplevelsen. Någon sanning finns inte utan alla har sin egen!

Personligen älskar jag att vandra i skogarna kring mitt hem. Då jag inte är där får jag en stark känsla av att jag måste dit. Det lockar och drar. Där finner jag harmoni och frid. Det har även hänt att jag hört mitt namn ropas där inifrån skogarna. Det har omöjligt kunnat vara en människa då ingen bor eller går dit.

Jag har hittat en underbar öppen glänta som ligger alldeles intill en grön liten äng. Vid två stora stenblock bor det småfolk. Alla har inte vågat visa sej ännu, endast två. Det är en liten gubbe och gumma. Söta och rara är de och lyser av glädje då jag kommer dit. Jag sitter på stenen och mediterar, känner in mej i omgivningen. Om jag gör mej nästan helt tom i tanken kan jag få budskap från de två små. De talar inte så värst mkt, men de är lyckliga och gläntan har en så fin harmoni.

På den stora ängen dansar älvorna. Det står en stor sten uppe på ett litet intilliggande berg. Jag fick en stark känsla av att det var deras hem. En gång hände det att jag gick vilse. I ögonvrån fick jag syn på en liten flicka i vit klädnad och långt ljust, nästan vitt hår. Hon stack snabbt fram bakom en trädstam och visade mej vägen.

#24  Jag skulle råda dig att ta dit ett medium som kan rena ditt hem… Om du går in på övernaturligt sajten så har Elisabeth gjort en lista över medium på olika orter…

Jo man ska alltid kolla upp om det man upplever kan vara bra eller ha en sämre inverkan på en själv. Kan ju vara obehagligt att ha saker i huset som man inte har en aning om vad det är. Kontakt med medier är en väldigt bra idé! Men de måste vara rekomenderade och bra, inte ta dit vem som helst

*putt**

Fyll gärna på med fler spännande övernaturligheter!

"-Det har ju alltid funnits fler än vi här" Sa jag till min vuxna dotter igår. "-Och det har du vetat hela tiden? När jag var liten så sa du att att det fanns ingenting och att jag bara hade livlig fantasi!" " Jag som fick springa hem till mormor för att det fanns något som gick i trappan och omkring på övervåningen, drog av mig täcket och det vi kallade fina damen som gick i trädgården, varför lurade du mig?" Jag svarade att det var det jag trodde var rätt då. Att jag VISSTE att vad det nu än var så var det inget farligt. Jag var ensam mamma och hade jag sagt att det fanns "spöken" här så hade jag inte kunnat arbeta de 8 timmar om dagen som jag behövde för att försörja oss. Du måste förstå mig och förlåta mig för det./ Jag hanterar det annorlunda idag. Jag lyssnar på vad somliga av mina barn berättar. Jag säger inte att de har livlig fantasi. Jag lyssnar på dem och svarar att hur det än är så finns det ingenting som vill oss illa. Sen sa hon att jag minsann med det strängaste hade FÖRBJUDIT henne att göra anden i glaset. Så det hade hon aldrig vågat göra.(Det var tydligen det enda som hörsammats av mina förbud under uppväxten) Jag berättade varför.